Att göra upp eld

Efter en skandalöst lång startsträcka känner jag mig äntligen redo att ta itu med Ugglans & Bokens Novellresa. Jag satt och bläddrade i Modern amerikansk berättarkonst på jakt efter en novell av Ernest Hemingway. Men det blev något helt annat. Jag hittade novellen Att göra upp eld av Jack London, (1876 - 1916) i översättning av Bertil Laagerström. En ensam man utan namn är på väg genom Klondyke i sällskap med en hund utan namn. Han ska ansluta till några vänner i ett läger som han räknar med att nå framåt tidiga kvällen. Klockan är nio på morgonen. Det är oerhört grått och oerhört kallt. Yukonfloden ligger bakom dem en och en halv mil bred täckt av tre fot is. Mannen är ny i landet. Han är pigg och vaken och gör det han ska men funderar inte över varför. Han saknar fantasi. Att det är femtio grader kallt är obehagligt men han förstår inte hur bräcklig han är. När han spottar knastrar spottloskan i luften. Hunden är en grönlandsspets. Han är klok och följer sina instinkter. Och de säger honom att detta inte är är en lämplig dag att färdas på. Det finns ingen samhörighet mellan hunden och mannen. Hunden vill att de ska stanna och att mannen ska göra upp eld. Eller också vill han gräva ner sig under snön i skydd för kylan. Mannen vet att det finns källor som kunde lura under snön. Någon gång tvingar han hunden före sig för att känna om snötäcket håller. Det gör det inte. Hunden blir våt om sin ena tass och sätter instinktivt igång med att gnaga bort isen mellan tårna. Isen hade kunnat förorsaka sår på tassen. Mannen bär sin lunch närmast kroppen för att den inte ska frysa. Och nu tänder han elden. Han tänker på veteranen han mött i Sulphur Creek och som sagt att i den här kylan ska ingen färdas ensam i Klondyke. Så småningom upptäcker han att han begått ett fatalt misstag. Han har gjort upp eld under en stor snötyngd gran. Elden sätter fart på snömassorna och resten vill en inte tänka på egentligen. Här börjar en resa utför. Det är så otroligt spännande och så plågsamt realistiskt. Han inser att han håller på att förlora kampen mot kölden. Han grips av panik och rusar iväg som som en halshuggen höna. Det är lite av grekisk tragedi. Gudarna straffar den övermodige mannen. Och Darwin hade alldeles rätt. Återigen slås jag av vilken fantastisk författare Jack London är. Och vilka kunskaper om djur och natur han besitter. Jag har tidigare läst Varghunden och Skriet från vildmarken och jag har lust att läsa mera.

Novellresan i April: Djurriket