Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.