Fågelbarnet

Det blev sträckläsning av Inger Frimanssons Fågelbarnet. När en fått alla aparta karaktärer presenterade för sig börjar författaren väva  den finurliga intrigen. Kränkta kvinnors hämnd  - så skulle en kunna sammanfatta hela romanen. Det hela tilldrar sig i Stockholms kranskommuner 2005. Justine Dalvik är tillbaka. Hon har tidigare figurerat i två av Frimanssons romaner, Godnatt min älskade och Skuggan i vattnet. Nu lever hon ett kringskuret liv med sin snälle fantasilöse Hans Peter som hon för övrigt tror har tappat intresset. Hon har en tung ryggsäck att dra på. Justine är den enda av personerna i boken som har det gott ställt. Hon har ärvt efter sin far. Ariadne är hotellstäderskan som arbetat sig upp och kommit så långt att hon köpt hotellet. Hon är ensamstående mor åt den blinda tonårsdottern Christa, som för övrigt är jokern i leken. Maken, Tommy, som kunde bli våldsam, dog i en attack av hirsallergi och ryggsäcken med medicinerna var försvunnen. Putz weg! Den gatusmarta Fairy Tale, som egentligen heter Saga, har en mor som är psykopat, säger dottern. Fairy Tale har en gås oplockad med Adriadne. Hon lyckas få fart få den slöe arbetslöse Michael som bor hemma hos sin mamma, Nettan. Hans far, Nathan, försvann under mystiska omständigheter i djungeln. Fågelbarnet är en väldigt lättläst bok. Språket är konstlöst, ja nästan påvert. Korta enkla meningar. Inga konstiga ord. Så minns jag inte Inger Frimansson. Men å andra sidan passar det egentligen med bokens klientel. En gangstersåpa på sitt sätt. Fågelbarnet gick fint att läsa i 30 graders värme när inte ens skuggan under tysklönnen erbjöd någon svalka.