1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria

Helena von Zweigbergks senaste roman 1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria tycker jag tillhör hennes bättre. Hon kan vara lite ojämn. 1959 är hennes eget födelseår förövrigt och det lilla barn som  kommer till världen i slutet av boken visar sig vara en flicka trots att alla hela tiden av ingen anledning alls förväntat sig en pojke. Ingrids graviditet kom oväntat och det känns som om den varade längre än nio månader. Undertiteln: En kärlekshistoria sätter jag ett litet frågetecken för. Någon förälskelse var det i varje fall inte. Är en förälskad betyder säckiga byxor och fel outfit på krogen inte så mycket. Ingrid är änka med minderårigt barn. Hennes man, ungerskfödde Istvan, har kört ihjäl sig och lämnat efter sig sonen Tom med något mörkare hy, vilket Ingrids blivande svärföräldrar inte är sena att observera. Goda vänner har sammanfört Ingrid och Georg. De har ganska trevligt ihop och när graviditeten är ett faktum tycker båda att det är naturligt att de gifter sig. För Georg är det självklart att Ingrid tar långledigt ifrån sitt arbete på en välrenommerad flickskola. Ingrid spjärnar emot. Äldre ogifta kollegan Rut som röker cigariller stöttar Ingrid, som börjar syna maktförhållandena i de parrelationer hon har omkring sig. 1959 är mycket en stockholmsroman. Det vandras en hel del i staden och Ingrid känner mer och mer hur hon avlägsnar sig ifrån sin barndoms Jönköping. Jag tycker att författaren skildrar känslornas hos de olika personerna väldigt väl. Men jag undrar lite över Ingrids kyla mot lille Tom. Å andra sidan förefaller hon vara ganska sval rent generellt. Georg är en varmare människotyp. Så funderar jag över huruvida Ingrids och Georgs förhållande hade utvecklats till giftermål även utan den överraskande graviditeten? Kanske kunde far- och morföräldrarnas respektive livshistorier utvecklats ytterligare? Språket flyter behagligt. Jag läste gärna 1959.  Just nu jobbar HvZ med uppföljaren till 1959, som utspelar sig under 80-talet. Det ska bli en svit med titeln Drömmen om friheten. 

Titel: 1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria

Författare: Helena von Zweigbergk

Förlag: Norstedts förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 435 sidor                                                                                                                                                                                                 

En smakebit på søndag v. 41 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR

"Georg harklar sig och rätar på nacken. "Så trevligt att Ingrid och jag får komma på middag", säger han och lägger sin hand på Ingrids. Hennes leende är minst sagt nervöst när hon pendlar med blicken runt bordet. Hon pillar p sitt halsband, en smal guldkedja med ett hjärta. Georg har alltid tänkt att det är något hon haft sedan hon var barn, men plötsligt slår  att det kan komma från Istvan. På vilket sätt har Georg gjort avtryck egentligen? Mer än det foster som växer i Ingrids mage, och som nu förenar dem som familj. Han längtar ut, bort från den stilsäkra våningen, han sjunker här, betraktad av människor med ironiskt höjda ögonbryn. "Så klart! Vi har varit nyfikna på dig ett bra tag nu," säger Britt. Har Ingrid haft fler kavaljerer so m introducerats i det smakfulla hemmet? Han stirrar in i Britts pillemariska blick och vill vända henne upp och ner och skaka så att alla hemligheterna från Ingrids tidigare liv ska trilla ur  henne."

Från sidan 90 i 1959 av Helena von Zweigbergk

Totalskada

Agneta och Xavier är gifta sedan många år. De har tvillingflickorna Hanna och Astrid samt bonusbarnet Maria från Xaviers gifte med Ana i Argentina . Agneta är 56 år och Xavier är nybliven pensionär. Agneta tycker att maken förändrats och hon förmodar att han råkat i någon sorts kris på grund av de ändrade arbetsförhållandena. Xavier tiger. Agneta gråter. Xavier blir irriterad. Agneta gråter lite till. Hon älskar det hem de byggt upp; allra mest när hon är ensam. En dag ska de ha bjudning och Agneta ska steka harar. Hon sätter stekpannan på spisen med smör i och tänker att hon bara ska ta en cigarett på trappan.  Där har hon sin egentid. Men rökpausen tar en ända med förskräckelse. I de rykande ruinerna av sitt hem letar de bland spillrorna efter något att ta vara på. Agneta är den som letar ihärdigast. Men det som tillvaratagits är rök- och vattenskadat, smutsigt och trasigt. Det hela benämns som totalskada. Också jag är totalskadad, tänker Agneta. Hon är chockad och känner både skuld och skam. Och hon tycker att Xavier är märkligt oengagerad. Vad betyder ett hem? Vem är en utan sitt hem, sina saker och sina kläder? Xavier är mycket förtegen om sitt tidigare liv och om första hustrun, Ana. Det är något som är hans eget. Agneta vill också ha något eget och försöker med en liten otrohet. Xavier är undflyende. Agneta vill ha försäkringar. Barnen tycker att Agneta alltid gett Xavier för stort utrymme. Ja, hur ska det bli med Xavier och Agneta? De står där i ruinerna av sitt liv och försäkringsbolaget undrar hur de vill ha det med sitt hus?
Helena von Zweigbergk har alltid intresserat sig för samhället, vardagen och relationer.  Totalskada  är så varsamt skriven; så inkännande och ändå knivskarp. Det är Agneta som berättar. Det är med hennes ögon vi ser Xavier, barnen och deras gemensamma liv. Och det är hon som varit navet i deras vardag. Agneta är psykologiskt trovärdig och hennes reaktioner känns följdriktiga. Xavier har valt att vara hemlighetsfull och tystlåten och honom kommer en inte nära. Inte Agneta heller.
Frågan är om inte detta  är Helena von Zweigbergks  allra bästa roman.
Norstedts förlag.

En smakebit på søndag

Xavier har varit lättretlig den senaste tiden. Jag förstår att det har med hans pensionering att göra. En livskris som tycks växa i storlek för varje dag han går ensam hemma i villan och vankar.  Det passar honom så dåligt att vara utan sammanhang. Han har börjat gå omkring med händerna i luften framför sig, som om de var beredda att hugga i - eller bara hugga. Jag säger åt mig själv med min mest stränga inre röst att vara tålmodig. Finnas där. Men en dag, en kväll, en natt - dygnet rymmer så många stunder att bemästra. Stund, stund, stund. Det är omöjligt att ha kontroll över alla.
Jag säger ingenting utan går in i köket och känner mig sårad. Xavier kommer efter och öppnar kylskåpet. "Man ska sprätta upp dem (fem harar) och ta ur magen och lägga granris där istället. Sen ska de hänga i några dagar." "Trevligt", säger jag i småspydig ton.

Från sidan 10 i Totalskada av Helena von Zweigbergk. Norstedts förlag 2018.

En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder oss på en smakebit ur den bok vi just läser utan att avslöja för mycket, förstås. Fler smakebitar HÄR

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

enligt O: Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Kul utmaning.

Natur & kultur

En som spelade biroller var den arma, stackars Märta Söderberg född Abenius.
Maken var så elak mot henne liksom halvbrodern och förmyndaren Alban Kayser och Lisen Bonnier, hushållerskan Elisabeth Andersson. Detta kan en läsa om i Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin. Det är förfärlig läsning! Hur fick något sådant hända?

Foto:TT

Ett annat gift par men där maken fick spela birollen är Drottning Elizabeth II och hennes man prins Philip som gifte sig 20 november 1947. Han gruffade titt som tätt över detta och en kan förstå att det var jobbigt att gå två steg bakom. Vet inte varför det skulle vara så nödvändigt heller.

Dessutom finns det ju massor av konstnärspar och författarpar där makens karriär nödvändigtvis måste gå före. 

Två huvudroller: Helena von Zwigbergk och Bengt Ohlsson. De verkar så trevliga. Särskilt hon som är klok som en pudel.

De behövande

Årets första bok blev De behövande av Helena von Zweigbergk. Den är en kort roman eller lång novell vilket en vill. Och det är en relationsroman som handlar om den svåraste av svåra relationer, nämligen den mellan mor och dotter.  Modern, Birgitta, är i 70 - årsåldern; dottern Louise 34.
Birgitta blev lämnad av sina barns far när barnen var små och förhållandet med den tolv år yngre Tom tog också slut. Louise sympatiserar med sin far och Tom var den som fick henne att öppna sig i trettonårsåldern och Louise förstod egentligen aldrig varför han försvann utan att säga adjö till henne. Birgitta härbärgerar stor sorg medan dottern behärskas av vrede. Båda är i någon mån svikna av sina män; båda har småbarnserfarenheter. Men det är Louise som äger tolkningsföreträdet. Modern har inte ens rätten till sina egna minnen. Birgitta och Louise berättar var sitt kapitel. Birgitta - kapitlena tycker jag är väldigt fint och empatiskt skrivna medan Louise behandlas mera kallsinnigt. Kanske för att Louise ändå befinner sig i någon slags överläge genom sin ungdom och sina framtidsutsikter. Louise är utmattad av småbarnsbekymmer och en man som reser mycket och inte vill lyssna på hennes mamma - problem när han väl kommer hem. Hon känner sig lite lurad på sitt liv. Birgitta: "Åren som går gör en stram korsett av allt jag bär på."  - "När förvandlas man till någon som inte förväntas veta något om någonting?" Birgittas sorg över det tilltagande åldrandet ska inte underskattas. Det kan ju Louise knappast förstå. Någon gång kan det överraskande glimta till av samförstånd mellan mor och dotter. En skulle velat veta mera. Det hade varit väldigt intressant att höra författaren berätta om sin bok och få en och annan fråga besvarad. Jag kommer att ge De behövande en fyra på Goodreads. Den hamnar på nr 22 i Kaosutmaning 2017 på Sofies bokblogg: Läs en bok på under 150 sidor.

Varats ofrånkomliga ensamhet

Helena von Zweigbergk är en klok kvinna. Som författare är hon mästare på att dissekera relationer.  Av alla slag och ända in i kapillärerna. Relationer mellan makar, mellan syskon, mellan systrar, mellan mor och dotter, mellan föräldrar och barn.
I Än klappar hjärtan har vi de tre systrarna Astrid - äldst, duktig, vällyckad med snäll man och tre barn; Sandra - inte så lyckad varken i yrkeslivet eller i sin relation med Per som räknar sig som Konstnär med stort K och dricker för mycket, ett barn; Lena - yngst och äventyrligast, arbetar som designer och reser mycket, inga barn. Kerstin är mor till dem alla. Hans, som var far till dem alla, var en good enough far men en dålig äkta man.
När vi möter dem står de alla inför smärtsamma livskriser. Astrid, som återsett sin ungdomskärlek, Michael, finner till sin bestörtning att den trogne maken Henrik inte längre är nöjd med smulorna.
Sandra inser att Pers stora kärlek är Konsten; det har aldrig varit hon. Lena drabbas av en elakartad cancer och tynar bort inför den lamslagna familjens ögon. Särskilt drabbar det naturligtvis Kerstin som själv krymper och åldras av att behöva se sitt barn lida. Det är som om navelsträngen dras åt andra hållet, uttrycker Helena von Zweigbergk det. Lena drar Kerstin med sig.
Allt ställs på sin spets i dödens närhet. Alla rannsakar sina hjärtan och njurar och försöker tala med varandra om saker som de hållit - eller tror sig ha hållit - hemliga för de andra. Svek och tillkortakommanden dras fram i ljuset. Inte vet jag om det blir så mycket bättre för det. Jag tycker att alla är så ensamma i sin sorg över att livet blivit som det blev. Visst finns det ljuspunkter i deras liv, men grundkänslan är ett vemod. 

Inte lyckligare men sannare?

Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun från 2008.
Författare Helena von Zweigbergk.
I den första boken försöker Anna och Mats rädda sitt äktenskap med en semesterresa till Sicilien. Barnen Molly och Sebbe är med. Som små känsliga seismografer avläser de föräldrarnas tillstånd. Läget är kritiskt.
I fortsättningen har Anna och Mats flyttat isär. Romanen utspelar sig under de sex månader det tar innan skilsmässan vinner laga kraft. Anna och Mats blir totalförvirrade efter separationen och kastar sig omedelbart ut i nya förhållanden.
Molly och Sebbe, nu 10 och 14 år, står på något sätt vid sidan om och iakttar föräldrarnas drama. Precis som i förra boken.
Helena von Zweigbergk är mycket duktig på att leva sig in i de båda kontrahenternas olika känslolägen. Det är realistiskt och plågsamt. Denna skilsmässan verkar inte precis vara av det lyckliga slaget. Om det nu skulle finnas några sådana. Barnen mår definitivt inte bra, men Mats och Anna har ju annat att tänka på.
Årets bok är mera psykologiskt trovärdig än den förra. Helena von Zweigbergk har verkligen lyckats pricka in en mängd små men betydelsefulla vardagssituationer som helt plötsligt blivit problem. Annas frihetslängtan (det var hon som ville skiljas) känns mera som en tomhet och Mats trasslar till det riktigt ordentligt för sig. Molly känner sig negligerad och Sebbe väljer kamraterna före det påbjudna fredagsmyset i den decimerade familjens sköte.