Lugnet

Tomas Bannerheds senaste roman, Lugnet, är förfärande läsning. Urban Jordlund, 35, bor i Stockholm dit han flyttat för att bli dokumentärfilmare. Hans 63 - åriga mor sitter på ett hem för psykiskt sjuka. Hon skriver hjärtskärande brev till sonen och berättar om sitt andefattiga liv och den medicinering, bältesläggning, elchocksbehandling och till slut lobotomi som hon och andra patienter utsätts för. Hon har inte hört något ifrån sonen på flera år; hon vet inte om han lever, om han är gift eller om han har barn. Han svarar aldrig på några brev eller hälsar på. Urban är ingen sympatisk person. Han är mycket ensam, självcentrerad och allmänt underlig. En kuf, förefaller det. Han har haft en lycklig kärlekshistoria med Karin och det tog honom hårt när den tog slut. Nu har han träffat Sonja på KB och hoppas på nytt. En känner igen en del ifrån Korparna, Bannerheds första roman, som han fick Augustpriset för, till exempel huvudpersonernas intresse för och kunskaper om fåglar. Både Klas och Urban har "svikit" sina fäder. Klas ville inte överta jordbruket och Urban hjälpte inte till med skogen. Men i Urbans fall har något gått snett även i förhållandet med modern. Utöver hennes personlighet som förändrades efter faderns död och medicineringen mot depression. Urban säger att han blev rädd för henner. Kanske ligger också något i en arvstvist som modern nämner i ett brev och tar tillbaka i nästa. Båda är så fruktansvärt ensamma var och en på sitt håll. Urban får viss hjälp av en terapeut medan modern är helt utlämnad. Urban cyklar runt och plundrar fågelbon på ägg och har en ansenlig illegal samling i sin lägenhet. Det känns som om allt av liv går mot sin undergång i den här romanen. Lugnet är välskriven och lättläst trots det tunga innehållet. Och den har ett driv som gör att en måste veta hur det går. Lugnet är också en fin stockholmsroman där en kan följa Urban på hans cykelturer. Han verkar också uppskatta Stockholmn om han då och då saknar uppväxtens Blekinge.

En klar favorit

Augustpristagaren 2011 Tomas Bannerhed, Korparna, finns redan som pocket och kan dessutom köpas inbunden på rea.
Korparna är en fantastisk berättelse som väl förtjänar Augustpriset. Det är Tomas Bannerheds debut. I tio år har han filat på romanen som handlar om tolvårige Klas och hans familj; mamma Gärd, pappa Agne och lillebror Göran på arrendegården som kallas Undantaget.
Miljön är småländsk (Tomas Bannerhed, född 1966, är uppväxt söder om Växjö) och tiden är 70-tal.
Fadern har psykiska problem och man anar att det kanske är ett arv. Han oroar sig för allt och hans tungsinne lägger sordin på hela familjen. Moderns situation är ohållbar.
Den veke Klas med flickhänderna har fåglar som sitt allt uppslukande intresse.
Han känner instinktivt att fadern förväntar sig att han ska ta över på gården, men han värjer sig. Han vill ut, bort.
Livet på landet skildras träffsäkert. Folkhumorn är grym och mitt i prick; ordstäven och den lätta vidskepligheten lever kvar. Byskolan är nerlagd liksom järnvägen och handelsboden. Man anar att Undantaget står inför en snar förändring. Den lyriska naturskildringen röjer författarens förtrogenhet med skog, sjöar, djur och växter.
Klas möter också sin första kärlek, Veronika, från det exotiska Upplands - Väsby.
I hennes hem är musik och litteratur något självklart. Hans tankar om och kring henne är rörande.
Inte en enda gång under det att jag läste dessa mer än 400 sidor tappade jag intresset. Tvärtom finns det ett driv genom hela romanen. Klas och hans utveckling engagerar.
Och språket är så vackert.

Grattis till Augustpriset!

Så roligt med en långsam bok som Augustprisvinnare i skönlitterära klassen! Och där miljön är landsbygden.
Och med en författare som är debutant.
Grattis Tomas Bannerhed som skrivit Korparna.

Och grattis Weyler förlag!



Jag hade gärna sett Spektrum av Johan Svedjedal som vinnande fackbok.

Därmed inte sagt att inte Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink skulle vara en värdig vinnare