Månadens språk i juli: afrikaans

Det gick sådär med månadens språk i juli. Det är inte så många författare som skriver på afrikaans och översätts direkt från afrikaans. En sådan är i alla fall Etienne Leroux som bl. a. har skrivit Magersfontein, o Magersfontein. Jag började läsa lite i den romanen, men den lämpade sig inte för läsning i tropisk värme, så jag kom inte så långt. Magersfontein var en slagplats under andra boerkriget 1899. Det gick betydligt bättre med omläsningen av den fantastiska romanen Agaat av Marlene van Niekerk. 67 - åriga Milla de Wet ligger förlamad i ALS på gården Grootmoederdrift som hon älskar över allt annat och som hon arbetat för i alla år. Maken Jak de Wet har hon inte haft mycken hjälp av. Agaat som först var fosterflicka och sedan degraderades till tjänsteflicka när ende sonen föddes. I princip blir det hon som fostrar honom. Relationen mellan Agaat och hennes matmor är oerhört fascinerande. Agaat är den enda som kan tyda Millas ögonrörelser som uttrycker hennes vilja. Agaat är född 1948 samma år som apartheid röstades igenom som samhällssystem i Sydafrika. Romanens nutid är 1996, två år efter det att de första allmänna valen hållits. Kvinnornas förhållande genom åren kännetecknas av maktkamp och hatkärlek. Romanen Agaat är realistisk, naturalistisk, poetisk och oavbrutet fascinerande. Det är också en lektion i Sydafrikas historia.
Vad det gäller Deon Meyer lånar jag av mig själv. Jag läste Tretton timmar för några år sedan. Bennie Griessel, kriminalkommissarie och nykter alkoholist, är mentor för en grupp poliser. Han är en dynamisk, klok och mänsklig man som inte förlorat sin empati under 25 är som polis. Miljön är väldigt intressant; samhällsskildringen upplysande liksom språkförbistringen. Motsättningarna mellan svarta, vita och färgade ger upphov till extra spänningar inte minst inom poliskåren. Romanen tilldrar sig under tretton timmar i Kapstaden. 

Från Afrika

White Material, regisserad av Claire Denis och med Isabelle Huppert i huvudrollen som den aningslösa, elitistiska och ganska osympatiska Maria Vial som driver en kaffeplantage någonstans i Afrika. Landet är i uppror, hatet och våldet pyr; alla som kan flyr. Men inte Maria Vial. In i det sista vägrar hon att förstå. Isabelle Huppert spelar en roll som är mycket olik de kyliga, tjusiga överklasskvinnor hon brukar kreera En mycket intrressant, kuslig film och Isabelle Huppert som allra mest till sin fördel, enligt min mening.
Av en händelse råkade jag strax efter läsa en bok av den sydafrikanske författaren Deon Myer.
Tretton timmar tilldrar sig under 13 timmar i Kapstaden. Två olika fall utreds parallellt.
Bennie Griessel, kriminalkommissarie och nykter alkoholist är mentor för en grupp poliser.
Han är en dynamisk, klok och mänsklig man som inte förlorat sin empati under 25 är som polis.
Miljön är väldigt intressant; samhällsskildringen upplysande liksom språkförbistringen. Motsättningarna mellan svarta, vita och färgade ger upphov till extra spänningar inte minst inom poliskåren.

På Deon Mwyers HEMSIDA kan man på Extras hitta bilder av gator och platser i Kapstaden där delar av Tretton timmar utspelar sig. Det bidrar till närvarokänslan. Tretton timmar är en fartfylld, mycket spännande och annorlunda kriminalroman..