skip to main |
skip to sidebar
Ian McEwans senaste roman, Nötskal,
är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två
sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt
ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag
mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John,
som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys
svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i
Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa
fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker
att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket
nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och
poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av
självskadetvång". Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet
tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen
är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och
sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar
sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också.
Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla
civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet
speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan
skarpt intellektuell och håller en
kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer
mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är,
är kaos". Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.
Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Tryckår: 2018
Antal sidor: 216
Ian McEwans senaste roman, Nötskal, är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång". Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos". Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.
" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta, och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen." Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR
Fiona Maye är överrättsdomare; en mycket skickligt och framgångsrik sådan. Hon lever ett bekvämt och privilegierat liv i London med sin man Jack. De har varit gifta i många år och har inga barn. Passionen har svalnat och nu har Jack planerat att ha en affär med en yngre kvinna. Vad tycker Fiona om det? Hon är mitt inne i ett rättsfall där en snart myndig pojke som tillhör Jehovas vittnen avböjer blodtransfusion för sin cancersjukdom eftersom det står i strid med hans tro. Föräldrarna är på hans sida. Men det gäller barnets bästa. Välmåga är inte endast av ekonomisk art; välbefinnande något socialt och föränderligt.
Originaltiteln på Ian McEwans senaste bok är The Children Act. På svenska heter den Domaren. Det blir Fiona som ska bestämma om pojken ska få blodtransfusion eller inte. Hon besöker honom på sjukhuset. Hennes beslut bestämmer fortsättningen av boken. Jag känner igen McEwan redan ifrån början. Han bjuder genast in läsaren till tänkta diskussioner om moraliska och etiska frågor. Och om lagen. I Domaren är den cancersjuke pojken inte överrättsdomarens enda fall. Fiona Maye är duktig på lagen och att spela klassiskt efter noter men sämre på jazz. Men frågan är om hon inte gör ett försök till improvisation i den här romanen? McEwan berättar med en viss distanserad kyla. Det är mycket intressant åtminstone under de tre första fjärdedelarna av boken. Jag kan tycka att författaren är mer intresserad av sina frågeställningar än av sina karaktärer. Och det är kanske också är avsikten? Domaren är helt klart mycket läsvärd - Ian McEwan är alltid läsvärd - men jag tycker inte att den når inte upp till Försoning. Översättningen är gjord av Niclas Hval. Brombergs förlag.
"Självömkan hos andra fick henne att skämmas, och det var inte något hon tänkte tillåta sig nu. Hon tänkte tillåta sig ett tredje glas istället. Men hon hällde bara i en symbolisk skvätt, tillsatte mycket vatten och återvände till soffan. Ja,
det hade varit ett samtal hon borde ha fört anteckningar över. Viktigt att minnas, att kunna väga och mäta förolämpningen. När hon hade hotat med att avsluta äktenskapet om han gick vidare med saken hade han bara upprepat det han redan sagt, att han älskade henne, det skulle han alltid göra, att det inte fanns något annat liv än detta för honom, att hans otillfredsställda sexuella behov gjorde honom mycket olycklig, att han hade fått en sista chans och tänkte ta den med hennes vetskap och, hoppades, han hennes godkännande. Han pratade med henne eftersom han eftersträvade öppenhet. Han hade kunnat göra det "bakom ryggen" på henne. Hennes magra oförlåtande rygg. "Åh", mumlade hon. "Det var ju hyggligt av dig, Jack."
sid. 16 i pocketutgåvan av Domaren av Ian McEwan
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver en läsutmaning vars enda regel är No spoilers! Utmaningen går ut på att vi varje söndag delar med oss av det vi just läser. Fler smakebitar finns HÄR.
Inlägg
