Döden tänkte jag mig inte så

Nu är Boktjuven (Markus Zusak) äntligen slut. Och jag saknar den inte.
Den sista fjärdedelen engagerade mer än de första 450 sidorna.
Men berättelsen är rörig, splittrad och yvig. Alla rubriker distraherar och den oroliga layouten splittrar. Formen suger åt sig energin på innehållets bekostnad.
Döden skall vara den allvetande berättaren, men han (?) är förbluffande illa informerad. Dessutom tyckte jag att han är skvallrig, elak och småsint.
Han saknar resning, helt enkelt. Och det stör mig.
Men Boktjuven handlar om ordens makt; om böcker, läsning och skrivande.
Flera små människor i fattiga omständigheter på Himmelstrasse i München under några hemska krigsår förtjänar vår beundran. Min specielle favorit i boken är Liesel Memingers (Boktjuvens) fosterfar, Hans Habermann - en storslagen människa som aldrig förlorar sin integritet.
Liesel Meminger har också en trofast vän i skolkamraten Rudy Steiner. Den tyske juden, Max Vandenberg, som får bo i familjen Habermanns källare, kommer också att få stor betydelse för Liesel. Och borgmästarens olyckliga hustru Ilsa, som gjort lidandet till en triumf, upplåter hela sitt bibliotek åt Liesel. Ja, det är de små, tappra vardagsmänniskorna som dröjer sig kvar.
Återstår att höra vad bokcirkelns övriga deltagare har att säga om Boktjuven.

Döden gillar förresten inte idén med lien...

Nu börjar allvaret

Dags att ta itu med höstens uppgifter. Boktjuven av Markus Zusak är en sådan. Den borde ha varit läst för länge sedan, men jag upplever ett oförklarligt motstånd. Jag har läst några kapitel men jag väntar fortfarande på en "uppenbarelse" som ska göra klart för mig varför så många tycker så mycket om den här boken. Om inte förr så kanske det händer när vi diskuterar boken i läsecirkeln i början av september.
Men jag fortsätter så länge på egen hand.




Bilden är lånad.