En smakebit på søndag

"Jag är den vite gudens dotter och mig får ni inte fast." Jag skidar för mitt och mitt ofödda barns liv längs med Jungfrufjället. Hundarna skäller där nere i sänkan, förföljarnas skrik ekar. "Horan skidar! Försöker fly till ryssarna!" Jag kände inte igen rösten, men det är nog en av pappas hejdukar, ett ärofullt slaktargäng som skjuter på skoltsamer och gravida flickor för nöjes skull. "Irkku, kom tillbaka! Vad ska din pappa säga!" I skriken hörs rädslan. Ja, vad ska chefen för gränsbevakningen, den vite generalen Henrik Malinen, säga när hans minsting skidar över gränsen och rätt in i det Stora Äventyret? "Fostermördare, " spottar jag efter mig och ökar takten.  - Yllekjolen frasar mot låren när jag susar ner för sluttningen mot isen på Jaurujoki, och bergväggen där snödrivan redan har mörknat av värmen."
Från sidan 9 i Nattfjärilen av Katja Kettu. Petsamo 1937. Albert Bonniers förlag. Övers.: Janina Orlov 

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spoilers, förstås. Den här söndagen hanteras den av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR.

Tredje Rikets Fräulein Schwester

Barnmorskan är Katja Kettus tredje bok och med den har hon slagit igenom med besked. 2012 fick hon dessutom det prestigefyllda Runebergspriset. Och det förstår man. Men motiveringen "Det är kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen" är jag inte imponerad av. Barnmorskan är så mycket mera. Visst, det är både rått och grymt och realistiskt. Men det är också lyriskt, ömsint och humoristiskt.
Miljön är trakterna kring Petsamo långt upp i norr där Norge, Finland och Sovjetunionen möttes. Här rör sig ryssar, tyskar, skoltsamer och finnar. 
Det är tiden för det s. sk. Lapplandskriget; 1942, 1943, 1944
Finland och Sovjetunionen har slutit vapenvila och därmed blir tyskarna plötsligt fiender. Allt är mycket farligt och osäkert. Alla misstänker varandra och det är  lätt att bli anklagad för spioneri. Förresten så behöver man inga speciella skäl för att döda. Det är en grov mansvärld. Kvinnor och barn har inget värde. Kvinnor ses som bruksföremål; lätta att göra sig av med när de blir slitna.
Den självlärda barnmorskan, Vildöga, är bokens huvudperson. Hon är ett kraftfullt naturväsen, starkt påverkad av laestadianismen. Hon blir ögonblicklickligen förälskad i den tysk/finske officeren Johannes Angelhurst. I kraft av sitt ämbete råder hon över liv och död och hon tvekar inte att bokstavligen gå över lik för sin kärlek. Hon börjar sin bana som Tredje Rikets Fräulein Schwester mera som gäst än som egentlig arbetare i fånglägret i Litovka. Men slutet är sällan början likt.
Johann är en vacker och egentligen ganska vek man. Han är skadad av sina ohyggliga krigsupplevelser, till exempel vid Babij Jar. Kvinnor hänger i klasar omkring honom, men så småningom inser han att det är något alldeles speciellt med en kvinna som Vildöga.
Katja Kettus språk är inte likt någon annans. Det är ett med det kärva, våldsamma innehållet. Men däremellan beskrivs havet, naturen, den sinnliga kärleken på ett poetiskt sätt. Bildspråket är fantasifullt och drastiskt; ibland får man faktiskt lov att skratta.
Det tar en stund att komma in i berättelsen. Tidsplanen flätas om varandra och perspektiven växlar, men när sammanhangen börjar klarna får man riklig utdelning. Jag är mycket förtjust i den här boken som blivit mycket uppmärksammad i Finland för sin tidsskildring. Vad hände egentligen?

Barnmorskan är översatt av Janina Orlov, som måste ha haft ett styvt arbete.
Albert Bonniers Förlag. 2013

Barnmorskan passar i Kaosutmaning 2.0
24. Läs en bok om krig