söndag 30 april 2017

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda varandra på en smakebit av det vi just läser. Utan spoilers!
"Den unga kvinnan ringer på lägenhetsdörren på bottenplanet. På namnskylten står det med snirklig skrift: Frk Jungnickel. En fågel kvittrar, två korta drillar, sedan är det tyst igen. Mannen bredvid henne harklar sig, även han ringer på dörrklockan, otåligt och länge. Den här gången hör man steg, den lilla gallerförsedda gluggen i dörren öppnas, en gumma tittar ut, helt nollställd, bara ryckningar i ena ögonlocket. Efter ett tag verkar hon begripa vad mannen från socialen säger. Den unga kvinnan och mannen måste legitimera sig, sedan får de komma in. De följer efter gumman genom hallen in i ett långsmalt rum. Den unga kvinnan ser sig omkring, det drar och hon känner kylan i ansiktet, fönstret måste vara otätt. Här kommer hon att tillbringa de kommande månaderna, kanske även åren. Hon har precis fyllt arton, rummet har hon blivit anvisad av socialen, precis som platsen som kontorshjälp på ett statligt starkströmsföretag." Från sidan 7 i April av Angelika Klüssendorf. April är en fortsättning på Flickan.
Fler smakebitar HÄR

lördag 29 april 2017

Doften av en man

Agneta Pleijels nya roman, Doften av en man, en fortsättning på Spådomen, bygger på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och 20 år framåt var hon. Hon flyttar från Lund till Göteborg till en liten lägenhet i Haga och lever studentliv. Hon lyckas bra med sina studier. Över huvud taget är hon angelägen om att prestera på olika områden, inte minst kärlekens. Hon är ganska ensam. Den enda verkliga vännen, Nanna, har hon lämnat i Lund. Agneta Pleijel berättar om sig i tredje person, men lägger då och då in kommentarer i första person. Jag imponeras av att hon minns så mycket. Mycket har hög igenkänningsfaktor. Hon möter kända författare och kulturpersonligheter, hon deltar i diskussioner och skriver artiklar. "Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd om en man", skriver hon. Efter åtta år flyttar hon till Stockholm och börjar arbeta på Aftonbladets kultursida under Karl Vennberg. Han blir en mycket god vän och kanske något av en fadersgestalt för henne. Föräldrarnas turbulenta förhållande är en börda för alla tre döttrarna, men särskilt för den äldsta, Agneta, som efter skilsmässan får ta emot moderns förtvivlade sorg. Hon älskar sin pappa och längtar efter att bli sedd av honom, men hon känner det som ett förräderi mot mamman. Agneta vill skriva, men det ligger som en hinna mellan henne och orden.  "Skriva pågår oavbrutet", skriver hon. En skriver i huvudet. "Så mycket förstår hon , att språk är beröring, förbindelse och trafik." Hon läser fantastiska författare - till exempel Den femte sanningen av Doris Lessing - och blir alldeles upplyft. I tio år lever hon ihop med en intressant man som hon kallar L. De har det bra ihop, men han är inte nöjd med hennes kropp (!). Hon är förälskad och vill ha barn, men det vill inte han. Hon blir gravid och L vill abort, men då griper Karl Vennberg in och övertygar Agneta om att hon bör föda barnet. Det ångrar hon inte. Knappast L heller. Författaren skriver rakt och öppet även om känsliga saker. Många fina formuleringar åker in i citatboken. Agneta är en mycket känslig kvinna, men hon ger ett  intryck av att vara stark. Doften av en man är en roman att älska och slutar med orden "Skriva är att leva för att komma hem".

fredag 28 april 2017

Bokbloggsjerka 28 april - 1 maj


Annikas jerka:
Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Här måste jag vara tråkig och åtminstone välja tre förlag som jag gillar och har goda erfarenheter av. 
Historiska Media sysslar med att göra historien levande. Jag gillar deras utgivning och deras sätt att bemöta sina läsare.

TL Thorén&Lindskog. Förlag för tyskspråkig litteratur. Skälen är desamma som ovan
 
sekwa som ger ut franskspråkig litteratur. 

Rent generellt är det småförlagen jag gillar bäst och mest. Det kanske också är de som har bäst relationer med bokbloggare?

torsdag 27 april 2017

Helgfrågan v. 17



Mias helgfråga: Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar? Tipsa gärna om en bok ni tror inte fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare.
Jag tror att förlagen har mycket att vinna på att skicka ut recensionsexemplar. Det blir ju massvis med gratis reklam, ja, eller till kostnaden av en bok. Bokbloggare läser ju andras bloggar, får tips, läser, skriver och bollen är i rullning. I regel talar ju bokbloggarna med människor omkring sig också och så blir det pr medelst mun-till-mun-metoden också. En mycket effektiv metod det också. En debutbok som jag tyckte formligen bars på en mäktig våg av fullständigt överväldigade bokbloggare - mig själv inberäknad - var Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Jag visste inte att boken fanns när den kom ifrån Historiska Media som en lika oväntad som glad överraskning. Ännu gladare blev jag sedan under läsningen.

Olikhetsutmaningen: Nord - Syd

enligt O: Dagens motsatspar i olikhetsutmaningen blir nord och syd. Detta för att jag åkt söderut.
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma.  Läkaren Bea Uusma blir som besatt av ingenjör Andrées  expedition till Nordpolen. Hon vill veta sanningen. Hon forskar i arkiv, träffar berörda personer och företar en egen expedition till Nordpolen. En helt fantastisk, spännande bok.
Ur Tegnér, Flyttfåglarna

"Men åter på bergen står Vindsvales son,
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! Mot Söder!"


Bonus: Elizabeth Gaskells klassiska roman North and South som skildrar hur en kvinna, Margaret,  från södra England möter fabriksarbetare i en industrialiserad stad i norra England under den viktorianska tiden. Hon tar strid med arbetsgivaren, men det visar sig bli komplicerat

onsdag 26 april 2017

Agellången

galago.se
Agellången är titeln på dagens novell. Författare: Joakim Pirinen. Uppläsare: Felix Engström. Agellången är en lätt satirisk novell om stockholmaren som kommer till farfar och farmor på landsbygden någonstans norrut och låter sig berusas av naturen och fylld av planer med farmors hjälp släpar ner en gammal kajak från vinden. Här ska göras en uppryckning. Den gamla lanthandeln står tom. Varför inte öppna en restaurang? Med kommunens hjälp och lite personliga kontakter. Kajaken ska kläs med flera lager tidningspapper och tapetlim för att ytterst prydas med indiska filmaffischer och hängas i taket på restaurangen. Lanthandeln har ingång på hörnet, tre avrundade trappsteg och vit - och rödrutigt golv. Perfekt för en restaurang. Efter middagen går alla och lägger sig. Vad ska han ta sig till? Ett bad i floden? Han dyker i en "kristallvas av bubblor" och simmar tills lemmarna domnar. Med knapp nöd tar han sig i land och ligger flämtande på stranden som en naken Odysseus. Det kommer en delegation från grannhusen till farmor och farfar och man undrar om det inte vore bättre att öppna en affär eller ett kafé. Det verkar inte riktigt gå som stockholmaren tänkt sig och den otäckt pigga kvinnan han spanar in visar sig vara svärdotter i grannhuset. Agellången är en rolig novell. Det märks att författaren är tecknare. En ser allt i bilder. Agellången passar in på nr 4 Läs en novell av en författare du inte läst förut i Ugglan & Bokens läsutmaning Läs en novell. II

tisdag 25 april 2017

Mörkret varur hjärtat slår

Ordfront förlag
John Ajvide Lindqvists novell Mörkret varur hjärtat slår inleds med orden Min mor avled i maj 1967.  En dotter berättar om sin mor som blev världsberömd på grund av den himlafärd hon överlevde. Dottern och hon är i Zinkensdamm för att pröva en studsmatta. Just innan modern ska till att landa på mattan efter ett hopp hejdas nerfärden ca en halv meter ovanför mattan och hon försvinner uppåt. Flera andra hade hade plötsligt slitits upp 40 - 50 m i himmelen för att sedan återvända till jorden och fått benen i kroppen krossade i nedslaget. Någon medförde till och med sin tax. Vittnena blev chockade och trodde sig ha sett fel och några bildbevis fanns inte. Modern blev totalförlamad, men överlevde och tillbringade  resten av sitt liv med lycka i ögonen och i djup harmoni på Huddinge sjukhus, ett vårdhem och till slut under 20 år i dotterns vård. Rent medicinskt anses hon ha kvar talförmågan, men hon väljer att inte tala. Världen väntar på att få veta vad hon såg. Det skrivs artiklar och görs TV - program. Men, så i maj 1967, strax innan hon dör viskar hon orden alla väntat på i dotterns öra. Dottern har haft ett ganska tragiskt liv med två misslyckade och barnlösa äktenskap. Nu drar hon slutsatsen att alla strävan saknar betydelse och tar konsekvenserna av det. Den här novellen biter sig fast och får en att reflektera. Jag ser den som en allegori och placerar den på nr 16. Läs en novell med en kroppsdel i titeln i Ugglan & bokens läsutmaning: Läs en novell. II. John Ajvide Lindqvist läser själv.
 

måndag 24 april 2017

Tematrio - Europa


Lyran: Jag och dottern har nu pluggat europeiska länder och huvudstäder i två veckor och snart börjar de sitta. Ja, jag får nog lite skrytsamt säga att jag har rätt bra koll vid det här laget. Men tösen kan hon också. Veckans tema är därför Europa. Berätta om tre europeiska favoritböcker

Kul tema. Men Lyran tog själv två av mina självklara favoriter, nämligen Seethaler och Aleksijevitj, så jag får fundera vidare.
1. Helt otippat tyckte jag mycket om Berättelse om ett äktenskap av den norske författaren Geir Gulliksen. Jon, journalist,  möter medicinstudenten Timmy; tycke uppstår och efter mycket kort tid är han beredd att lämna sin unga hustru sedan två år och deras lilla dotter för detta nya han inte kan avstå ifrån. Jon och Timmy blir ett par, får två barn och försäkrar varandra att inga andra älskar varandra så som de gör. Deras förhållande är unikt. Åtminstone för en tid.

2. Snöstormen av den ryske författaren och illustratören Vladimir Sorokin är en mycket annorlunda roadmovie som svårligen låter sig beskrivas.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till byn Dolgoje där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.  Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag, bl. a. en snöstorm.

3. Själamakerskan av den sardiska författaren Michaela Murgia tilldrar sig på Sardinien. Bonaria Urrai är född rik, men arbetar som sömmerska. Hon gör Maria till sitt själabarn. Marias mor ger bort henne för flera potatisar i soppan. Hon har tre döttrar till.  Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.

Rent bord

Bild från podpoesi.nu

…jo jag vill bara säga det att det blir inte så långt det blir hit ner jag har också tagit med mig min stickning en karta jag har egentligen inte tid men jag tänkte att jag ringer en promenad utflykt det behöver inte bli speciellt långt du har inte tid det har inte jag heller jag tänkte bara höra angående kaninerna hur du tänker kring kaninerna…
Ur novellen Rent bord av Lina Ekdahl

En ung kvinna föreställer sig att hon ringer till en man, som hon troligen delat boende med. Hon tycker att det finns vissa frågor som borde klargöras och eftersom han inte hör av sig så intalar hon sig att ett samtal kan hon väl ändå ringa. Kanske är allt ett missförstånd? En promenad skulle de ju kunna ta, väl? Hon har verkligen inte tid, men det har säkert inte han heller. Hon har packat en väska med kaffe smörgåsar och russin och han kan väl ta med sig den fina yllefilten som det bara var så självklart att han skulle ha. Varför hon packat ner stickningen är oklart. Jumpern är redan klar. Hon tänker sig olika samtalsscenarier, men innehållet är i stort sett detsamma. Man får försöka så gott man kan att göra så gott man kan. Humor kan hon ju också försöka med. Humor gör  att allt ser annorlunda ut. Man måste ta risker i livet. SMS:ar gör hon inte. Förresten så svarar hon inte i telefonen under eftermiddagen för då ska hon resa till ett annat land som det inte går att ringa ifrån.


Novellen lästes utmärkt av författaren själv på omisskännlig göteborgska. Alla variationerna får en att tänka i musikaliska termer: tema med variationer.
Novellen passar in på nr 39 i Ugglan&Bokens utmaning Läs en novell II:
Läs en novell med en huvudperson som har ett husdjur

söndag 23 april 2017

En smakebit på søndag


"Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han fiender, idel fiender.. Det var en fiende som trampade orgeln, en fiende, som spelade den. I kyrkvärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom alltifrån de små barnen, som hade burits in i kyrkan, ända till kyrkvaktaren, en stel och styv soldat som hade varit med vid Leipzig. Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande. Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, när han för ett år sedan besteg denna predikstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ner på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att döma honom. " 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!
Eftersom det råkar vara Världsbokdagen idag tycker jag att det kan passa med en smakbit av den kvinnliga nobelpristagare jag just nu läser om en roman av.
Fler smakebitar  HÄR

lördag 22 april 2017

Olikhetsutmaningen: fint och fult

enligt O: "Min uppgift till er idag är att presentera böcker som passar till motsatsparet fint och fult. Det kan handla om kvalitet, men lika gärna om yta eller innehåll."
Den här uppgiften har jag brottats med i flera dagar. Jag fastnade naturligtvis i det där med fin - och fullitteratur. Till slut kom jag fram till att det för min personliga del inte har så stor betydelse om en bok anses "fin" eller inte. Det viktiga för mig är om jag tycker om den eller inte; om den tillför något. Och ibland kan jag se att en feel - good - bok eller en chic - lit - titel är precis vad en mäktar med. Olika böcker fungerar i olika skeden i livet. Ofta blandar en väl litteratur av olika slag.En reflektion jag har gjort är dock att inte alla böcker lämpar sig till exempel i en läsecirkel. Där bör det finnas mera djup, substans och tuggmotstånd än i en lättsmält roman. I mitt svar väljer jag fint och fult med tanke på innehållet. 
Fint: Harry Martinsons lyrik

1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos."

Fult: 1974 , den första delen i Yorkshire - kvartetten, av David Peace är en kriminalroman om ett ruttet samhälle som dessvärre bygger på verkligheten. Edmund Duford börjar arbeta med ett fall rörande en döda flicka. trådarna förgrenar sig utåt och uppåt i samhället. Edmund blir som besatt, kör över sina chefer och ger sig på topparna i samhället. Naturligtvis straffar det sig. Edmund Dunford får den ene efter den andre emot sig och missar sina karriärchanser. Många inser att han har alldeles rätt, men mot de besuttna och inflytelserika står man sig slätt. De flesta har resignerat. Men inte tjurskallen Edmund Dunford.
Groteskeri och poesi; fult och fint i Vitlöksballaderna av nobelpristagaren Mo Yan. Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar. Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.

Helgfrågan v. 16

Mias helgfråga v. 16 kommer egentligen ifrån författarbloggen Holavedsbrudar och lyder så här: Följer du en eller flera författare på Facebook och/eller Instagram? I så fall vilka och varför.
Mitt svar är helt enkelt nej. Däremot följer jag en del författarbloggar, bl. a. Ewa Klingberg på Holavedsbrudar, Robert Warholm på Mina skrivna ord, Aina Bergvall på Klimakteriehäxan och Magic Frigren på MissMagic. På twitter följer jag Carina Burman.
Varför jag inte följer på FB och Instagram? Jag känner inget behov av det. I stället gör jag tillfälliga nedslag på bloggar och hemsidor. Jag känner ett visst behov av begränsning, tror jag. Och koncentration. 

fredag 21 april 2017

Bokbloggsjerka 21 - 24 april

Hur avgörande är karaktärsskildringen i böcker du läser? undrar Annika i sin Bokbloggsjerka. Eller rättare sagt, det är så jag tolkar frågan.
Det beror kanske lite på vilket slag av bok det gäller. I allmänhet tycker jag att karaktärsskildringen alltid är viktig, men det finns de gånger den inte är avgörande. Ett exempel är mitt påskekrim The kind worth killing. Den var otroligt spännande med en välspunnen intrig och fungerade trots att jag hade önskat en fördjupning av personskildringen speciellt vad det gällde ett par av personerna. 
Förhållandet är det motsatta i Vålnader i Breslau av polacken Marek Krajewskij. Här kommer själva kriminalhistorien att skymmas av en utmärkt person - och miljöskildring. Därmed inte sagt att kriminalhistorien var dålig.
Ibland kan det vara så att tids- och miljöskildringen är väl så viktig som personskildringen. Ett exempel: NW av Zadie Smith.

Direkt avgörande blir väl personskildringen i en psykologisk roman, föreställer jag mig. Svaret på frågan blir alltså: Viktig, men inte alltid avgörande.

torsdag 20 april 2017

Blybröllop

Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017

onsdag 19 april 2017

Spännande utöver det vanliga

Nu är den slut, The kind worth killing. Otroligt spännande och överraskande från början till slut och då menar jag bokstavligen till de allra sista raderna i boken. Jag förstår att Peter Swanson anses ha skrivit "The rollercoaster - ride thriller of the year". The kind worth killing är däremot fullständigt omöjlig att berätta så mycket om utan att avslöja något. I första delen, The rules of airport bars, möts Ted Severson och Lily Kintner av en slump i baren på Heathrow i väntan på ett försenat plan. De utbyter förtroenden som människor ibland gör när de möter någon de tror att de aldrig ska möta igen. De får var sitt kapitel växelvis och läsaren hinner dra öronen åt sig ordentligt innan det är dags för avdelning två, The half - finished house, som innehåller en växelsång mellan Lily och Miranda Severson, Teds fru. Nu har läsaren förstått att det inte finns någon möjlighet att förutse hur det hela ska sluta. Författaren manövrerar skickligt sin historia. Byggherren Brad Daggett har kommit in i bilden och utgör en betydelsefull pusselbit. I avdelning tre, Hide the bodies well, har även den sympatiske kriminalpolisen Kimbell kommit in på scenen. Vid det här laget har vi att göra med två hjärnor kamp och inte förrän sista meningen är läst kan en förstå hur det (troligtvis) går. Om jag ska invända något skulle jag önskat mig lite mer av personteckning och miljöskildring. Och lite bättre kunskaper om vad en limerick är. Men - jag är mer än nöjd med mitt påskekrim.

tisdag 18 april 2017

Odla med Kulturkollo

Kulturkollo: Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen? Är det Kollo-Lottas gröna klänningar? Är det Monets prunkande trädgårdar? Kanske sveper din favoritfilm med kameran över böljande fält? Eller är det kanske rent av så att du är en hejare på att återvinna dina gallrade böcker genom att bygga odlingslådor av dem? Kort sagt, välj din kulturella favoritträdgård/växtlighet och delge oss ditt val! Som vanligt går det lika bra att posta på instagram som i egen blogg eller här i kommentarerna.
Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom! 
Träd med kottar i Hyde Park samt smörblommor och hundkäx. Grönskan är underbart fräsch överallt. Och solen skiner. Text: Evelyn Lindström / Musik: J.S. Bach

söndag 16 april 2017

En smakebit på søndag

"Jag har alltid haft svårt för oväsen och bibliotek förr var väldigt tysta. Då satt inte folk och pratade högt i sina mobiltelefoner och vräkte ur sig intima detaljer som ingen bett att få höra. De lät inte sina ungar spela datorspel eller smaska matsäck i myshörnan. Förr var det själva läsandet som hedrades på biblioteken. Nu ska de med tidens ängsliga andhämtning främst vara sociala mötesplatser. Böcker verkar för somliga mest vara ett nödvändigt ont. Under åren har jag tvingats gallra ut dikter, botanikverk och dramatik för att lämna plats åt dussindeckare och kokboksställ. Jag har tvingats städa undan hela hyllor med vackert illustrerade lexikon bara för att ge plats åt en kaféavdelning där det nu sitter slöa typer och läser tidskrifter om motorsport." Irene Jonsson, 67, bibliotekarie och kulturtant, har flyttat ut på landet. Ibland åker hon in till affären i gummistövlar för att handla ekologiskt. Harmlös. Möjligen lätt excentrisk. Läs mer om henne i Sara Paborns nya bok, Blybröllop. Smakebiten kommer ifrån någon av de första sidorna. För första gången har jag laddat ner en bok till min iPhone och testar hur det går att läsa på det sättet. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar den här läsutmaningen. Fler smakebitar kommer att finnas HÄR

lördag 15 april 2017

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

fredag 14 april 2017

Helgfrågan v. 15

Mias helgfråga: Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.
Jag minns inte riktigt när det där med påskekrim kom in i mitt liv, men det är många år sedan. Och nu är det tradition. Liksom Bachs Matteuspassion på långfredagen. Mias påskutmaning vågar jag mig inte på eftersom den går ut på att läsa många sidor under påskhelgen. För min del blir det mera umgänge med barn och barnbarn. Lite läsning blir det i alla fall. Några barnböcker (Stalfelt, Bajsboken är högst aktuell här just nu till exempel särskilt för någon som fyller 4 idag. 6 - åringen har läst högt ur Hajar av Sarah Shepphard) och den mycket spännande deckaren The kind worth killing av succéförfattaren Peter Swanson som jag läst ca 1/3 av. Fortsättning följer.

Bokbloggsjerka 14 - 17 april


Annika undrar i sin Bokbloggsjerka: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc.)

Jag har verkligen reflekterat över hur många böcker som nuförtiden är mycket  tjockare än de behövt vara. Jag gillar verkligen episkt berättande och i princip har jag inget emot böcker som varar länge. Men det finns undantag. Ett exempel som jag har i färskt minne är Steglitsan av Donna Tartt ( här gissar jag att många protesterar). Ett exempel på less is more är Lise Tremblays senaste lilla (till formatet) roman Huset på Saint Pauls väg. Den berättar en familjehistoria på ca hundra sidor. Jag skriver några rader om den imorgon.
Elizabeth Georges deckarserie om det omaka deckarparet Havers och Lynley blev för lång för flera år sedan. Medan serien om shettisen Sigge aldrig kan bli lång nog. Den uppgiften har jag från säkert håll. Uppgiftslämnaren har på nolltid läst ut den allra senaste utkomna delen i serien Sally och Sigge. Lin Hallberg skriver och Margareta Nordqvist illustrerar. Hästflickan Elina får lära sig mycket i stallet om både hästskötsel och annat. Ingela är världens bästa ridlärare och stallet i Broby är det mysigaste tänkbara.

torsdag 13 april 2017

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

enligt O: Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.
Salvör Valgerd Jónsdóttir, Salka Valka, är dotter till en ensamstående mor. De är fattiga och allmänt föraktade av samhället. Salka Valka är en klassisk roman av den isländske författaren Halldor Laxness., skriven 1931, översatt till många språk  och filmad flera gånger. Ett hett omläsningsprojekt, tänker jag nu. Salka Valka växer upp till en flicka som vet vad hon vill och modig och stark nog för att trotsa manssamhället. En kvinnoroman som inte bör falla i glömska
När jag nu kom att tänka på omläsningsprojekt så anmälde sig omedelbart ett annat sådant, nämligen Per Anders Fogelström. Mina drömmars stad skildrar tiden mellan 1860 och 1880 i Stockholm sådan den tedde sig för arbetaren Henning och hans familj. Romanen kom ut 1960 och har också filmats. Efter mina drömmars stad kommer Barn av sin stad ; Minns du den stad ; I en förvandlad stad ; Stad i världen

Doften av gamla böcker

 

Det här läste jag i SvD idag och jag kände att det måste delas; bild, artikel, allt. Helt underbart, tyckte jag: 

Därför luktar gamla böcker så gott
Hör du till dem som älskar doften av gamla böcker? Då är du inte ensam. Forskare har upptäckt att böcker påminner oss om två andra behagliga lukter – choklad och kaffe.

 De lättflyktiga organiska föreningar som choklad och kaffe släpper ifrån sig, verkar vara väldigt lika dem hos gamla böcker, säger forskaren Cecilia Bembibre till Popular science. Kemisten Matija Strlič fick idén till studien för några år sedan när han såg papperskonservatorer lukta på sidorna av verken de studerade. När han frågade dem varför, sa de att doften kunde berätta mycket om vilken typ av material boken bestod av.  I en studie, utförd av forskare vid University College London och publicerad i ”Heritage Science”, har forskare undersökt lukten av böcker och bibliotek, och försökt hitta sätt att klassificera dofter ur det förflutna – vad det är som gör att gamla böcker luktar som de gör.
Material, som gammalt papper, släpper ofta ifrån sig små mängder av lättflyktiga organiska föreningar, också kallade VOC:er, i luften. Våra näsor plocka upp dem och hjärnan tolkar dem som lukter. Genom att undersöka dessa föreningar kunde forskarna hitta små nyckelkomponenter hos böckerna. Man har också studerat hur dofterna påverkar människor som känner dem. Tillsammans med den brittiska organisationen National Trust genomförde forskarna ett experiment där besökare på Birminghams museum och konstgalleri fick delta i ett lukttest. Majoriteten av de 79 medverkande identifierade boklukten som choklad.

Ellinor Skagegård

onsdag 12 april 2017

Nötskal

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.

tisdag 11 april 2017

Tematrio - Påskekrim

LYRAN: "Det blir inte många deckare lästa av mig, men i år har jag i alla fall läst en novell av Agatha Christie. Jag skulle gärna vilja hitta någon ny favorit, men måste erkänna att jag är väldigt kräsen. Hoppas ändå få tips genom trion. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera bok, författare eller romanfigur."
Jag väljer tre udda romanfigurer som jag fäst mig vid: 

1. Cass Neary i Elizabeth Hands bok Generation Loss
Elizabeth Hand själv beskriver sin protagonist Cass Neary så här: Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer. Det stämmer också. En möter Cass Neary under 70 - talet i New York där hon skaffat sig en kort berömmelse i punkvärlden genom en fotobok. Nästa Cass Neary - bok  heter Se mörkret 

2. John Cardinal i Giles Blunts böcker från Algonquin Bay, en plats som 
antagligen lånat drag av författarens egna hemtrakter i Ontario. Det är ofta kallt, isigt och mörkt i Algonquin Bay. John Cardinal har en hustru som han älskar över allt annat, men hon lider av en svår sjukdom. Böckerna om John Cardinal tycks vara sex styckenFruset offer  2003,  En stilla storm 2004, Schamanen 2005, När du läser detta 2008, Fader Död 2012, Until the night 2012.

3. Edie Kiglatuk är vildmarksguide, jägare och halvinuit. Hon förekommer i Melanie McGraths bok Där ingen har gått (White heat). Om den skrev jag bl. a. så här: Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter. Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa? Det finns åtminstone Edie Iglatuk - mysteries till: The Boy in the Snow och The Bone Seeker

måndag 10 april 2017

Veckans bokbloggsfråga v. 15


Veckans bokbloggsfråga: "Har du läst några läsvärda deckare den senaste tiden? Eller finns det några deckare som du ser fram emot att läsa, kanske redan nu i påsk? Vad är det förresten som utmärker en bra deckare, enligt dig?"

Nära dig av Lucie Whitehouse är nog det senaste jag läst i deckarväg. Jag har minskat ner på deckarläsandet under de senaste åren. Av tidsskäl - inget annat. Men påskekrim brukar jag hålla styvt på. Eftersom jag tillbringar påsken i London kanske jag ser mig om efter någon ny engelsk deckare. Eller också läser jag något av den amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr som arbetat som park ranger, parkvakt, i Texas och därför låter sina romaner utspelas i olika nationalparker i USA. Hennes protagonist heter Anna Pigeon.
Dolt i mörker av Elly Griffiths ser jag fram emot att läsa.

En bra deckare ska ha trovärdiga karaktärer som även har privatliv, en miljöskildring värd namnet, bra dialog, trovärdig story, inte för mycket blod och inget frossande i råheter. Psykologisk trovärdighet och förankring i ett samhälle är också önskvärt.

söndag 9 april 2017

En smakebit på søndag

" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta,  och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen."  Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

lördag 8 april 2017

Bokbloggsjerka 7 - 10 april

Annika undrar i veckans bokbloggsjerka: Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?
Det tycker jag inte om, rent generellt. En trilogi går bra, till exempel Jón Kalman Stefánssons trilogi om Pojken; Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärtat och i vissa fall en kvartett, såsom Kerstin Ekmans Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus och naturligtvis Mobergs utvandrarserie.  Vet inte riktigt hur en hanterar alla Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. De är ju inte riktigt serier eftersom en inte behöver läsa dem i ordning. Däremot skulle jag kunna tycka att Giles Blunts utmärkta thrillers med John Cardinal som huvuperson bör läsas i ordning eftersom hans privatliv med den bipolära hustrun spelar så stor roll. Säkert finns det många liknande exempel.  
Jag tänker på barndomens långa serier av Svarta hingsten, Kulla - Gulla, Anne på Grönkulla, Cherry Ames, Kitty - böckerna och allt vad de hette. Då kunde serierna inte vara långa nog. Och - för att ta ett aktuellt exempel - jag har uppfattat att Sigge - böckerna inte kan bli för många...

Mödrarnas söndag

Den engelske författaren Graham Swifts nya roman har titeln Mödrarnas söndag. Den tilldrar sig under en enda dag 30 mars 1924, Mödrarnas söndag. Tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Det är en ovanligt solig och varm dag för att bara var mars. Den unga husjungfrun Jane Fairchils, som inte har någon mor, cyklar iväg till ett kärleksmöte med arvtagaren, den ende kvarvarande, Paul Sheringham på granngodset. Om två veckor ska han gifta sig med en flicka av passande familj, men det bekymrar ingen av dem just i ögonblicket. När Paul lämnar Jane för ett möte med sin fästmö gör han det utan ett ord eller en gest till farväl. Ingen utav dem kan ana vad som ska hända. Pauls liv är utstakat för honom. Han är sina föräldrars enda kvarvarande son. För Jane ser framtiden annorlunda ut. På sätt och vis har hon en helt annan frihet. Jane kommer att bli en berömd författare som lever länge. Under en tid är hon gift med en man som hon saknar djupt när han dött. Barn har inte fallit sig naturligt för henne. Hon är själv ett hittebarn och har aldrig känt sina föräldrar. Jane Fairchild hinner uppleva två världskrig, en massa resor till världens länder och en oändlig mängd intervjuer. Hon är en intressant kvinna, men jag tycker inte att en kommer henne in på livet. De rika upstairs lever typiskt upstairsliv, men de förlorar sina söner i krig de också. Krigets återverkningar på människor är ett återkommande tema hos Graham Swift. Tjänstefolket downstairs gör inte mycket väsen av sig. De städar, dammar, lagar mat och gör vad som förväntas av dem. Jag läste gärna Mödrarnas söndag. Den är välskriven, välkomponerad, välöversatt och intressant, men den lämnade mig märkligt oberörd. Med undantag för den otroligt sinnliga kärleksscenen mellan Jane och Paul alldeles i början av romanen.
Översättning: Hans - Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.

fredag 7 april 2017

Överstens hustru

Överste George Peregrine är en ganska stilig karl i femtioårsåldern. Efter kriget, där han tjänstgjorde i Welsh Guards, har han slagit sig till ro på familjens gods i närheten av Sheffield. Han är en ansedd man i samhället; fredsdomare och ordförande i ett antal lokala föreningar. Hans fru Evie är en duglig husfru och en värdinna med stil. George har sedan länge tappat allt intresse för henne och anser henne vara oansenlig, färglös och medelålders. Och han kan inte förstå att hon inte fött honom några barn. En morgon vid paret Peregrines gemensamma frukost bär butlern in ett paket till Evie. Det är hennes
nyutkomna diktsamling. George uttrycker sin förvåning över att hon skrivit en bok och lovar välvilligt att läsa "När pyramider vittrar" när han får tid. Han gör ett försök, men det blir för svårt. Dikterna rimmar inte. George åker till London för att besöka sin väninna Daphne. Där väntar honom en överraskning han aldrig hade kunnat drömma om. Han förstår att han inte har en aning om vem Evie egentligen är. I sin sårade manliga uppblåsthet vänder han sig till sin advokat och gode vän sedan många år, Harry Blane. Men där hugger han i sten. Till skillnad från George har Harry Blane helt klart för sig vem Eva Katherine Peregrine född Hamilton är. Diktsamlingen är utgiven under Evies flicknamn. William Somerset Maugham (1874 - 1965) var föräldralös och uppfostrades hos en farbror som var präst i Kent. I stället för att bli präst eller läkare for han till Paris där han efter några år av svält slog igenom som författare. Jag har läst både romaner och noveller av Somerset Maugham tidigare, men det är första gången jag läser Överstens hustru. Den är väldigt elegant komponerad och jag växlar mellan indignation, skadeglädje och melankoli under läsningens gång. The Colonel´s Lady ingår bl. a. i Four short stories.
Den får plats nr 15. Läs en sorglig novell i Ugglan & Bokens novellutmaning.

Helgfrågan v. 14

MIA : "Jag har insett (eller har jag det) att jag måste göra någon slags prioritering av vilka böcker jag vill läsa. Hur väljer ni bland alla nya böcker? Har ni någon slags prioritering? Eller bryr ni er kanske inte om nyutkomna böcker?"

 Ja, dessvärre måste en prioritera. Jag hittar böcker på andra bloggar som jag känner att jag bara måste läsa. Jag läser tidningar och tidskrifter och hittar referenser till både ny och äldre litteratur. Svensk Bokhandels vår - och höstnummer är alltid intressanta. Och jag ser på Babel och lyssnar på kulturradion. Och sedan råkar man ju ut för böcker på en del oväntade ställen. Och hela tiden måste en prioritera. Vilka kan jag inte avstå ifrån bland kända och redan lästa författare? Vilka nya, okända ska jag satsa på? Några klassiker måste få plats. Kanske rent av några omläsningar. Författarbiografier och litteraturvetenskap måste få plats. Och romaner från främmande miljöer och kulturer. Det som fått stryka på foten ordentligt de senaste åren är deckare och kriminallitteratur.

torsdag 6 april 2017

Jag har äntligen läst en novell!

Fåglarna och andra noveller heter en novellsamling som nyligen kommit ut på Modernista. Fem noveller av Daphne du Maurier med förord av Johan Theorin. Jag har inte läst några noveller av Dapne du Maurier tidigare utan bara ett par tre romaner. Nu har jag läst Inte efter midnatt - en kuslig och ganska sorglig historia av Terence Grey, en målande lärare som åker på en olycksalig semesterresa till Kreta. Efter ett visst besvär lyckas ha få precis den bungalow som passar hans syften. Många ruskar varnande på huvudet och berättar om en tragisk olyckshändelse som drabbade den förre hyresgästen. Men Terence Grey vill bo nära havet, vara ifred och måla. Och det får han. Några dagar. Ända tills det rika amerikanska paret Stoll stör friden för gott. Mr Stoll dricker och är högljudd och oförskämd. Mrs Stoll är smal, stel och förefaller vara helt döv. Terence Greys nyfikenhet blir ödesdiger. Han upptäcker att någon snorklar i havet intill hans hus och han uppdagar att det är mrs Stoll. Makarnas egendomliga förehavanden upptar honom alltmer. Ganska snart efter hemkomsten inser Terence Grey att det är bäst att han frivilligt går i pension innan han blir avskedad. Inte efter midnatt är en mystisk, mörk berättelse där spänningen stegras hela tiden. 
Den här novellen passar in på punkt 31. Läs en novell där någon råkar ut för en 
olyckshändelse