Hoppas det smakar bra

Författaren Junko Takase föddes 1983. Hon har skrivit tre romaner. Hoppas det smakar bra är den första som översatts till svenska. Junko Takase fick det prestigefyllda Akutagawapriset för den 2022. Hennes förebild är Sayaka Murata som också skrivit om arbetslivet i Japan, Hur mår fröken Furukura, t. ex. och som också är samhällskritisk. Hoppas det smakar bra handlar om en arbetsplats där det tillverkas förpackningar för olika produkter. Jag - berättaren är en framåt flicka vid namn Oshio. Berättelsen kretsar till den söta, bräckliga Ashikawa som ofta får migrän när det ska arbetas över. Å andra sidan bakar hon olika läckerheter åt sina arbetskamrater. Hon bor hemma hos sina föräldrar och har inga andra ambitioner än att gifta sig. Oshio tål inte Ashikawa för att hon är svag. Nitani är mellanchef i företaget. Han och Ashikawa inleder ett förhållande. Det rör sig inte om några djupa känslor. Den ena parten anser sig har funnit sin man och den andra tycker att Ashikawa nog skulle duga som fru. Men han gillar inte att hon försöker avvänja honom från snabbnudlar. Det är väldigt mycket mat i den här boken. Maträtternas japanska namn förklaras inte men är inte svåra att slå upp. Nitani tycker att det hade varit bra om det funnits en tablett som kunde intas i stället för att det ska ägnas så mycken tid åt mat. Snabbnudlarna ger han inte avkall på så länge tabletten inte finns. På företaget finns fast anställda, deltider och timvikarier. Det finns en hierarki men gränserna känns inte så skarpa. Det finns också en tyst kultur; en aldrig uttalad överenskommelse. En går till sitt arbete för att en kan och orkar. Ingen trivs egentligen. Det är en ganska dyster roman innehållsmässigt; berättad med ett okonstlat språk. Det saknas värme. Romanen har gett upphov till diskussioner i Japan. Som läsare skapar en sig en bild av de olika personerna utan att för den skull komma dem nära. Jag skulle gärna läsa något mera av författaren. Hoppas det smakar är svensk - japanske Björn Wadas första skönlitterära översättning. Det hade inte varit fel med en korrekturläsare kan jag tycka.

 

Titel: Hoppas det smakar

Författare: Junko Takase

Översättare: Björn Wada

Förlag: Tranan

Tryckår: 2024

Antal sidor: 163 sidor  

Jordbor

Sayaka Murata är en japansk författare. Hon är 44 år och har redan hunnit vinna en massa priser, däribland  det prestigefyllda Akutagawapriset. Hon har bl. arbetat som biträde i en närbutik i arton år. På svenska finns Hur mår fröken Furukura. Jordbor är en mycket annorlunda roman som handlar om en 11 - årig flicka, Natsuki Sasamoto, som har ett fruktansvärt liv med en mamma som inte tål henne, en storasyster som gärna ställer upp på mammans elakheter medan pappa tigande åser det hela. Natsuki har en kusin Yuu som hon bondar med. Han har det inte heller så roligt och de båda barnen lovar varandra evig trohet och att till varje pris överleva. Natsuki har också ett gosedjur, Piyyut, som kommer från en annan planet som Natsuki och Yuu funderar på att utvandra till.  Många år senare har Natsuki ingått ett resonemangsäktenskap med Tomoomi. Det ska visa sig att Yuu och Tomoomi kommer väl överens och tillsammans med Natsuki diskuterar de fabriken och fördelarna med planeten Pohapipinpobopia. De vill inte medverka till att utveckla fabriken, som de kallar samhället. De vill bryta mot tabun, som de ser som hjärntvätt och som sett med en rymdvarelses ögon bara är strunt. Natsuki inser att det lättaste vore att bli en person i fabriken. Men hon har fått rymdvarelseögonen nerladdade åt sig och kunde bara se världen genom dem. I likhet med många andra unga - ofta kvinnliga - författare är Sayaka Murata kritiskt inställd till det japanska samhället. Jordbor är en sorglig, fantasifull roman och absolut ingenting för den som inte gillar magisk realism.

Titel: Jordbor

Författare: Sayaka Murata

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Lind&Co

Tryckår: 2022

Antal sidor: 275

Nakanos secondhandbutik

Nakanos secondhandbutik är en älskvärd roman av författaren till Senseis portfölj, Hiromi Kawakami. Översättare är i båda fallen Japan - kännaren Lars Vargö. Förlaget är givetvis det helt ovärderliga Tranan. Nakano, butiksägaren, är en spinkig man med skägg och stickad mössa som gärna har en rykande cigarett i ena mungipan. Han och det blyga butiksbiträdet Takeo far omkring och hämtar in gamla föremål som för det mesta inte är några riktiga antikviteter. Nakano tycks inte helt sakna charm. Han är gift för tredje gången och har ett barn med vardera frun. Dessutom håller han sig med en älskarinna som han besöker förebärande bankärenden. Berättare är Hitomi. Hon är en skarp iakttagare, passar affären och läser böcker mellan kunderna. Mellan Takeo och Hitomi växer något fram. Det går trögt men något är på gång. "När Takeo log kändes det som om han var mer känslolös än när han inte gjorde det", sägs det om honom. Hitomi gör sig inga illusioner. Maten beskrivs ingående i romanen och det är väldigt intressant. Chiichiku - fiskkorv med ost, kycklingskinn i vinäger, vegetarisk nudelsoppa med böngroddar, kinesisk gräslök och bambuskott. Alla japanska uttryck förklaras och översättaren ger ger några goda råd i förordet. Människorna i butiken och deras relationer med varandra och kunderna beskrivs fint. Nakano delar ut goda råd om kärlek till Hitomi. En häpnar lite över den öppenhjärtiga tonen dem emellan. Nakanos secondhandbutik är ingenting för den som vill ha action. men för den som gärna läser om den lilla människan i de små sammanhangen och vill veta hur de lever och tänker är detta en bra bok. En stillsam humor glimtar till ibland och en kan inte låta bli att tycka om de här människorna och deras sätt att hantera sina liv. Stilen passar väl med innehållet. Stämningen är ofta lite vemodig men den kan också vara måttfullt uppsluppen. Inget går till överdrift. Hitomi Kawakami är mycket läst i Japan och nu hoppas en bara att det översätts mera av henne.

Titel: Nakanos seondhandbutik

Författare: Hitomi Kawakami

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Tranan

Tryckår:2023

Bröst & ägg. En sommarberättelse

Bröst & ägg av Mieko Kawakami liknar inget jag läst tidigare. Undertitel: En sommarberättelse. Och det är inte svårt att förstå att romanen väckt uppståndelse i hemlandet Japan. Berättelsen tilldrar sig i Tokyo och Osaka och handlar om kvinnor i olika åldrar och livssituationer. Huvudpersoner är Makiko, 39, värdinna på en bar; hennes syster Natsuko, 30, bokhandelsbiträde med författarambitioner som också är den som berättar och som bor i Tokyo; Midoriko, 12, dotter till Makiko. För tillfället talar inte Midoriko med sin mor. Hon skriver dagbok och oroar sig över att hon börjar få bröst, mens och hur barn blir till. Modern å sin sida tänker sig bröstförstoring något hon knappast har råd med. De lever i en värld som är männens. Kvinnorna är ofta ensamstående mödrar. Männen/papporna lyser med sin frånvaro. Kvinnorna upplever att de har det bättre utan dem. Nativiteten i Japan sjunker. Natsuko och hennes vänner diskuterar ofta barn eller inte barn. Sex kostar mer än det smakar. Bättre med assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor får inte adoptera. IVF är förbehållet par. Natsuko börjar längta efter ett barn. Hon kan inte riktigt reda ut varför. Men hon vill möta sitt barn. Ouda, en donator med gott självförtroende, försäljarsvada och ovanligt hög spermiekoncentration i sin säd, erbjuder sina tjänster. Natsuko finner honom motbjudande och självbelåten. Donatorsbarnens rätt till sitt ursprung diskuteras mycket. Natsuko läser en bok där donatorsbarn intervjuats. Detta är ett egoistiskt vågspel och inte alls för barnets skull. Romanen tilldrar sig mellan 2008 och 2019. Det är en modern författare som skriver om ett modernt Japan. Mieko Kawakami började som popsångerska, bloggare och poet och kallas nu "en ikon för den yngre generationen" och har vunnit en rad priser. Naturligtvis chockerade hon det konservativa Japan, men nu översätts hon världen över. Bröd & ägg är mycket lättläst om än väldigt ordrik. Författaren vill inte kallas feminist, men visst är romanen feministisk. Mieko Kawakami har läxat upp Haruki Murakami för hans unkna kvinnosyn. En känner igen så mycket som är typiskt för Japan. De allmänna badhusen, karaoke, julskyltningen som börjar vid Halloween, jultårtorna, punktliga tåg, trånga utrymmen, Yamanote line, Shinkansen, izakayaställen och köerna framför varje tågdörr. Jag läser gärna mera från Mieko Kawakamis penna. Det finns inte heller någon anledning att klaga på Yukiko Dukes översättning rån japanskan.

Titel: Bröst & ägg. En sommarberättelse

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Yukiko Duke

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

Antal sidor: 519

En smakebit på søndag v. 26 2023

astridterese på den norska bokbloggen betraktninger håller i søndagsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit v. 26 kommer ifrån Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata

" Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherren Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara. Det finns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att de goa råd vid ombyggnadsarbetena." Fler smakebitar HÄR

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

Veckans mening v. 3

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 3: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på."

"Det var Ami - chan och Yuri - chan som i enlighet med obon - traditionen hade satt ätpinnar som ben på gurkan och auberginen under dagen för att förfäderna skulle rida på dem." Ur Jordbor av Sayaka Murata. Obon ungefär som alla helgons dag.
 

Before the coffee gets cold

På en liten bakgata i Tokyo ligger ett 100 år gammalt café, Funiculi Funicula. Från trottoaren får en gå ner en trappa, öppna en hög trädörr och skjuta undan ett draperi för att komma in i den fönsterlösa lokalen. På väggarna sitter tre klockor som alla visar olika tid. Vid ett bord sitter en vitklädd dam och läser en roman. Det är inget vanligt kafé och ingen vanlig dam. Enligt legenden finns det här möjlighet att göra tidsresor och träffa någon person ur sitt förflutna under förutsättning att vederbörande tidigare besökt kaféet. Dessa tidsresor kan endast göras ifrån bordet och stolen där damen sitter. En gång om dagen går hon på toaletten och då kan andra personer passa på. Det finns en rad regler som måste åtföljas. Till exempel har en endast så lång tid på sig som det tar att dricka en kopp kaffe innan det blir kallt. I Before the Coffee gets cold av Toshikazu Kawaguchi tar fyra personer vara på chansen att möta en ung man som lämnat sin förvånade flickvän, en äldre kvinna möter sin make från tiden innan han drabbades av Alzheimer, två systrar möts och en mor möter dottern hon försummat under hela livet. Alla verkar vara ensamma och sorgsna. Tidsresorna kan inte ändra något varken i det närvarande eller framtiden. Men mötena avlastar ändå. Stämningen är förtätad. Språket är enkelt och rent. En känner sig närvarande i det lilla, oansenliga, märkvärdiga kaféet. Jag ska gärna läsa de följande delarna i serien Tales from the Café och Before your Memory fades. Tiden och minnet är intressanta ämnen.

Titel: Before the Coffee gets cold

Författare: Toshikazu Kawaguchi

Översättare: Geoffrey Trousselot

Förlag: Picador

Tryckår: 2019

Antal sidor: 212

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

Tokyo Ueno Station

Kazu är född 1933. Han bor nu i ett tält under ginkoträden i Uenoparken i Tokyo, tvärs över gatan ifrån Ueno Station dit han kom 1963 i december för att 1964 börja bygga inför OS. Föräldrarna och familjen fanns hemma i Fukushima. Kazu brukade åka hem två gånger om året; en gång vid Obon, själarnas högtid, och en gång i slutet av året. Nu inser han vad han missat av sina barns utveckling och övrig samvaro med familjen. Du har inte haft tur i livet, säger hans gamla mor. Kazu går baklänges in i framtiden och lever mest i det förflutna; sitt eget och Japans. Han har upplevt tsunamin, tyfoner, krig, oroligheter i landet, fattigdom, kyla och hungersnöd. Han har fått uppleva sin sons förtidiga död. Kôichi var 21 år och hade just blivit klar med sin examen till radiograf när han plötsligt och oförklarligt dör, till stor sorg och saknad för föräldrarna som varit så stolta över sonen. När kejsaren eller någon annan högt uppsatt person vill besöka Ueno – parken städas alla hemlösa och deras tält bort. När de sedan vågar sig fram igen har det kommit upp skyltar med Får ej beträdas på gräsmattorna. Yu Miri skildrar i Tokyo Ueno Station en grupp människor som lämnats helt därhän. Matförsörjningen är inga problem eftersom restauranger och affärer ställer ut mat som de hemlösa kan hämta om de hinner före sopbilen. Däremot är det lätt hänt att de fryser ihjäl. Kazu undrar om livet är värt att leva. Han funderar över tiden och tidens gång. I flera stora städer har ungdomar satt igång trakasserier mot de hemlösa. De hemlösa körs slutligen ut ur parkerna till en tillvaro som kringirrande på gatorna. En tillflykt var ringlinjen Yamanote line där de kunde åka runt runt varmt och torrt. En annan plats som erbjöd tillfällig vila var en biograf där de kunde köpa en biljett som gällde flera föreställningar. Kazu drabbas plötsligt av en insikt. Framför honom finns bara en väg. En anar det värsta. Tokyo Ueno Station berättar om en svår verklighet i kulisserna till ett annat liv. Yu Miri lyckas väl med att berätta om dessa namnlösa som inte äger mer än det som ryms i ett par påsar och som saknar tillgång till de mest basala bekvämligheter. Det är tung läsning och jag har en känsla av att det regnar oavbrutet. Av Yu Miri har jag tidigare läst Fullt hus och jag kommer att följa hennes vidare utveckling.

Titel: Tokyo Ueno Station. Utgången mot parken

Författare: Yu Miru

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 162 sidor

Senseis portfölj

I Japan är Hiromi Kawakami en stor och mycket prisbelönt författare. Hon har bland annat fått det prestigefulla Akutagawapriset. Hiromi  Kawakami föddes i Tokyo 1958 och skriver både prosa, poesi och litteraturkritik. Hennes bok Senseis portfölj har de engelska titlarna, The Briefcase och Strange Weather in Tokyo. Den finns också på svenska i översättning av Lars Vargö. För Senseis portfölj fick hon Tanizakipriset. Senseis portfölj har också filmats och gjorts om till manga.

Senseis portfölj handlar om en vänskap som växer till kärlek mellan 38-åriga Tsukiko Omachi och hennes gymnasielärare Matsumoto Harutsuna som hon helt enkelt kallar Sensei. De möts genom att de beställer samma rätter på en izakaya, en bar som serverar smårätter med öl och sake. De brukar inta rejäla mängder sake och prata och promenera. Han läser haiku för henne som hon borde ha kommit ihåg ifrån skolan. Maten de äter tar ganska stor plats och det är intressant. De går på körsbärsblomsfester, de plockar svamp och åker till varma källor. De är två ensamma människor som uppskattar varandras sällskap. För det mesta. Ingenting för den som vill ha action. Mer för den som tycker om det vardagliga och de små förändringarna som mestadels försiggår inom människorna.

Titel: Senseis portfölj

Författare: Hiromi Kawakami

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 245

Sändebudet

Sändebudet av den japanska författaren Yoko Tawada är en berättelse om ett samhälle som tycks degenererat. Allt har tillbakabildats och sådant som länge varit något alldeles självklart har nu övergått till något annat på grund av miljöförstöring efter en kärnkraftskatastrof. (Sändebudet skrevs strax efter Fukushima.) Människosläktet har vänts upp och ner. Det är de gamla människorna, födda före katastrofen, som besitter krafterna. De yngre orkar ingenting och måste tas om hand. Bokens protagonist är en morfarsfar och hans barnbarnsbarn. Gammelmorfar Yoshiro 106  är vårdnadshavare till barnbarnsbarnet, den kraftlöse Mumei. Friska barn finns inte; de har ständig feber. Maskrosorna är jättelika och bambun har storlek som en lillfinger. Nya demokratiska helgdagar har införts. "gamlingar - kämpa-på - dagen"; "be barnen om ursäkt - dagen"; "dagen för att det räcker att vara vid liv - dagen" är några exempel. Japan har isolerat sig ifrån omvärlden, något som Yosario  i all tysthet är emot. Lägenheter och tomter i Tokyos 23 stadsdelar har förlorat allt ekonomiskt värde. Ingen kan bo där på grund av strålningen. Folk har flyttat ut på landet och man börjar överge penninghandel för byteshandel. Hokkaido stänger för emigranter och det är förbjudet att studera engelska. Tagalog, swahili, tyska och tjekiska är däremot helt OK. Folket anpassar sig tålmodigt. Författaren berättar rakt och enkelt och med någon liten sorgsen underton ibland. En mycket speciell bok tycker jag som uppfattar den som civilisationskritik. Det nuvarande japanska samhället  får sig också en släng av sleven. Regeringen är förstatligad; ingen vet vilka parlamentsledamöterna är, var de finns och vad de gör.

Yoko Tawada är född 1960. Hon bor numera i Tyskland och skriver både på tyska och japanska. Sändebudet skrevs på japanska och har översatts av Vibeke Emond.

Titel: Sändebudet

Författare: Yoko Tagawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 191 

Veckans kulturfråga v. 12 2021

Enligt O: Veckans kulturfråga

Vilken text med blommor i titeln vill du lyfta fram?

Cherry Blossoms of Kyoto.  A Seasonal Portfolio.

"Cherry trees bloom throughout Japan in a single burst of color every year from late March through early April. They flower in a fleeting beauty , then are shed as quickly as they emerged. In the purity of cherry blossoms, the Japanese sense impermanence, and in its limited life, they perceive the unlimited beauty of nature. This very sensitivity is part of the culture that has emerged from Kyoto."

Från bokens förord av Sano Toermon XVI
 

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott var en för mig okänd roman av Haruki Murakami. Det är en märklig bok som växer efter att läsningen är över. Det är så mycket en går och funderar över. Efter mörkrets inbrott är fylld av dubbelheter av olika slag; de två systrarna Eri, som är äldst och för det mesta sover "hennes medvetande har dragit sig tillbaka", och Mari som sitter på olika kaféer i Tokyo nattetid och läser. Någonstans har systrarna förlorat närheten. Den västinfluerade jazztrombonisten Takahashi tar kontakt med Mari och för honom kan Mari berätta om sin saknad efter systern. Hans valspråk är: Promenera långsamt, drick mycket vatten. Den vänlige Takahashi har sin "dubbelgångare" i den kalle, korrekte, välklädde kontoristen herr Shirakawa som är en ulv i fårakläder; en dubbelnatur i sig själv. Kärlekshotellet Alphaville drivs av Kaoru, en före detta brottare. På Alphaville blir en ung prostituerad misshandlad av en okänd förövare. Hon kommer från Manchuriet och har blivit såld från Kina till Japan. Mari, som talar kinesiska, blir tillkallad som tolk. Kvinnors villkor belyses på olika sätt. Berättaren gör gemensam sak med läsaren. "Vi förvandlar oss till en observationspunkt... som tar formen av en kamera." - " En imaginär kamera är vår observationspunkt."  De yttre förutsättningarna beskrivs ganska detaljerat. Resten får läsaren fylla i själv. Efter mörkrets inbrott är en filmisk roman som tilldrar sig i Tokyo under en natt 23.56 - 06.52. Som så ofta hos Murakami förekommer åtskilliga musikaliska referenser. Och katter. Läsaren glider ut och in i verkligheter, tid och rum. Humor blänker till då och då. Andra gånger sticker det till av samhällskritik. Visst är detta Haruki Murakami och som sådant intressant och läsvärt. Men inte når Efter mörkrets inbrott Kafka på strandens höjder.

Titel: Efter mörkrets inbrott

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2019

Antal sidor: 236

Kvinnan i den vita kimonon

När Toris far ligger på dödsbädden berättar han för henne att han levt ett tidigare liv. Tori får också läsa ett brev som avslöjar  att hon troligen har en halvsyster i Japan.  Och det kan hon behöva för hon är alldeles ensam i världen. Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns vilar till vissa delar på verklig grund. I kapitlet Författarens anteckningar på slutet redogör Ana Johns för verkliga platser och personer. Romanen utspelas i två tidsplan och två miljöer; i Japan under andra hälften av femtiotalet och i USA i nutid. Sjuttonåriga Naoko Nakamura har förälskat sig i den amerikanske soldaten Hajime och de planerar en framtid tillsammans. Hajime är villig att lämna sitt land för att bo i Japan med Naoko. Han är helt aningslös, men det är inte Naoko. Hon är väl medveten om att hennes far förväntar sig att hon gifter sig med sonen till en av hans inflytelserika affärsbekanta. Det kommer att gynna familjen Nakamuras affärer. Naoko är mycket påverkad av amerikansk kultur och tycker att hon ska få gifta sig av kärlek. När det blir bestämt att Naoko och familjen ska träffa Satoshi, mannen de förväntar sig att Naoko ska gifta sig med, genomdriver Naoko  att de ska träffa Hajime också. Det blir den verkliga kulturkrocken. En lider med Naoko och Hajime. Men - som förälder lider en med Naokos föräldrar också. Det är inte svårt att förstå alla svårigheter som kommer att torna upp sig för det unga paret och deras barn. De kommer inte att var välsedda varken i Japan eller USA. Det blir många turer fram och tillbaka innan allt har fallit på plats. Och det blir inte som någon tror. Naoko berättar framåt i tiden; Tori nystar sig bakåt. Tori säljer sin fars ögonsten Cadillacen för att få ihop pengar till en resa till Japan. Hon måste få veta. Och hon måste försöka lokalisera sin halvsyster. Kvinnan i den vita kimonon är en vacker och vemodig kärlekshistoria som hade förtjänat en finare omslagsbild. Romanen tar upp japansk samhällssyn, generationsmotsättningar, kvinnors ställning och mycket annat. En verklig glädjekälla för läsaren är gamla farmor som dyker upp överallt och strör visdomsord värda att brodera på bonader omkring sig. "Oro ger små saker långa skuggor" är ett av de visare.  

Titel: Kvinnan i den vita kimonon

Författare: Ana Johns

Översättare: Torun Lidfelt Bager

Förlag: Jentas

Tryckår: 2020

Antal sidor: 336

Somliga tycker om nässlor

Författaren Junichiro Tanazaki, 1886 - 1965, levde samtidigt som Sushei Tokuda, och han var också mycket framgångsrik under sin samtid. Men medan Tokuda blivit alldeles oförtjänt borglömd lever Tanazaki kvar genom att han till exempel får en rejäl artikel i Alex författarlexikon som en kommer åt genom biblioteken. Ganska orättvist, tycker jag, som nu läst båda. Somliga tycker om nässlor ( Tアデクむし ; Tade ku mushi) av Junichiro Tanizaki kom ut 1929. Den handlar om det äkta paret Kaname och Misako som inte lever samman som man och hustru. De är helt enkelt inte attraherade av varandra. Med makens godkännande skaffar sig Misako en älskare, Aso. Själv söker han tröst hos eurasiskan Louise.  Sonen, Hiroshi, 10 år anar ugglor i mossen. Gode vännen Takanatsu försöker påskynda processen eftersom båda kontrahenterna tycks ha bestämt sig för att skiljas. Men Misakos far, som står som representant för traditionen, blir bestört över parets beslut. Han är förtjust i sin svärson och de har mycket trevligt tillsammans. Den gamle, som svärfar kallas; han är ju i 60 - årsåldern!, tar hand om saken på sitt sätt. Somliga tycker om nässlor handlar mycket om tradition och modernitet; om Kyoto kontra Tokio (som det stavs i den här boken) och om dockteater. Kaname, Misako och dem gamle och dennes 30 år yngre mätress, O-hisa, åker till Osaka för att se berömda dockteaterföreställningar. Osaka benämns för övrigt av de mera sofistikerade tokioborna som en köpmansstad. O - hisa är den gamles allt-i-allo. Hennes leende "avslöjade ett av Kyoto - skönhetens traditionella behag, de vanskötta tänderna." Misako avskyr O - hisan och hennes tänder. Under teaterföreställningarna, som kunde vara från klockan tio på morgonen till klockan elva på kvällen, äter folk medhavd mat ur traditionella lackaskar; det pratas, dricks och barnen stojar. Jag tycker om människorna i den här romanen. De resonerar och diskuterar och tar inte lättvindigt på livet. Kaname oroar sig till och med för att Aso eventuellt inte är seriös! Förhållandet barn/föräldrar kan jag kanske sätta ett litet frågetecken för. Inte för att det skulle vara fel på skildringen utan mera på generationernas syn på varandra. Som alltid är det mycket intressant att få veta mycket om förhållandena i samhället. Jag fortsätter en stund till med det här författarskapet.

Titel: Somliga tycker om nässlor
Författare: Junichiro Tanizaki
Översättare (från engelska): Nils Fredricson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 1955 
Antal sidor: 196

Mikrokosmos

Mikrokosmos är en märklig bok. Den handlar om den 60 - årige författaren Kinpei och geishan Ginko (Silverbarn. Den verkliga förebilden hette Kobayashi Masako, f. 1904) som sitter på en servering i Ginza i centrala Tokyo och minns tider som flytt. Tokuda Shusei vill skriva om det vanliga folket, bland annat i professionen (läs: prostitutionen) utan förskönande omskrivningar. Censuren tycker inte att han skriver tillräckligt ideologiskt och patriotiskt. Tokuda svarar genom att lägga ner sin penna. Romanen slutar med ett kommatecken. Men eftersom det handlar om verkliga personer får vi i alla fall veta hur det går. Författaren hade planerat åtminstone hundra sidor ytterligare. Mikrokosmos är en faktaspäckad roman. En får veta mycket om geishors liv, hur levnadsvillkoren är och vilka regler som gäller. En får veta om alla resor, husbyten, ekonomiska överenskommelser och vilka yrkesgrupper som finns i samhället. Möblering, maträtter, redskap och utseenden beskrivs. Kvinnosynen är under all kritik med våra mått mätt. Flickor som ännu inte nått tonåren är de som värderas högst. Redan en artonåring kan synas för gammal. Men i verkligheten tycks det inte gälla riktigt ändå. Populära geishor kan vara betydligt äldre. Intressanta är relationerna mellan geishorna och deras madamer eller "fäder". Ginko har varit en tredje klassens geisha vilket betyder att hon arbetat i förorterna. Varje geisha bör skaffa sig en man som månar särskilt om henne; ger henne fickpengar, gåvor och eventuellt köper henne ett hus. Ibland leder förbindelsen till äktenskap. Andra gånger är mannen gift och hustrun väl förtrogen med makens förehavanden. Mycket västerländskt har nu tagit sig in på många områden och samsas med ålderdomliga japanska företeelser som geishasystemet. I Tokyo märks det västerländska tydligast. Författaren Kinpeis tänker också över sitt liv. Översättaren Hans - Göran Ankarcrona läser utmärkt på ett sätt som passar texten. En del gånger har han uttryck som jag tycker är diskutabla. Kan något slutta uppför? Kan en sätta sig raklång? Nattamat, smatt, frissor, knäppgök? Det är petitesser men i alla fall. Tokuda Shusei är en väldigt intressant författare. Han är lågmäld och saklig och på japaners vis förtjust i naturen. Då och då skymtar medkänsla med kvinnor - geishor eller inte - och deras liv och umbäranden. Romantrilogin ägnas hustrun, älskarinnan och geishan.

Titel: Mikrokosmos
Författare: Tokuda Shusei
Översättare: Hans - Göran Ankarkrona
Förlag: Vestigo AB
Tryckår: 2015
Antal sidor: 335

Förklädd

I Förklädd skildrar Shusei Tokuda sitt treåriga förhållande med den unga Junko Yamada som till varje pris vill bli författare. Hennes stora förebild är franska Colette. I romanen, som Tokuda skriver tio år senare kallas hon Yoko och den äldre, framgångsrike författaren Yozo. Hon har ett havererat äktenskap bakom sig och tre barn som hon lämnat bort. Yozo blir snart hennes lydiga redskap. Hela romanen andas en yttre och inre oro. Yoko åker iväg utan att meddela sig med Yozo och han blir orolig och svartsjuk. De far omkring och bor på olika ställen för kortare eller längre tid, de äter på fina restauranger, de åker taxi oavbrutet. Yoko träffar ständigt nya män - och gamla bekantskaper - och Yozo är svartsjuk och lider. Yoko förvånar sig över Yozos blinda passion. Yozo läser den japanska översättningen av En dåres försvarstal och franska naturalister. Han är den stillsamme iakttagaren av mänskligt beteende. Deras förhållande väcker uppseende i omgivningen och de figurerar i tidningsspalterna. De ingår ett skenäktenskap för att gjuta olja på vågorna. Måltider, kläder och tyger noteras, vilket är mycket intressant. Det västerländska börjar göra insteg. Damen vid floden, Sayama Sayoko, är en äldre geisha med egen inrättning. Hon blir Yozos förtrogna. Nya konstklubben och arbetarförfattarna är konkurrerande rörelse. Yozo hamnar mitt emellan. Mögel - Tokudas första bok i serien handlade om frun. Förklädd handlar om älskarinnan. Den gamle mannen med det svaga hjärtat får uppleva att en ung poet uppvaktar "hans" Yoko och hon agerar som om Yozo vore hennes pappa. Ett riktigt slitigt förhållande för ett svagt hjärta och ibland tänker Yozo att det skulle vara skönt att vara av med Yoko och att få lite lugn och ro. Jag tyckte mycket om den här boken också inte minst för det kulturhistoriska och för Yozos passion som faktiskt gör den intellektuelle, framgångsrike författaren i det närmaste dum. Är denna besatthet kärlek?

En smakebit på søndag

"Yoko och Isshiki var ofta på besök tillsammans i arbetsrummet hos Yozo där han satt i sin ensamhet om kvällarna - hon vardagsklädd i en fiskfjällsmönstrad matt sidenkimono med blågrön och blåsvart tråd och till det en färggrann tvärrandad sidenjacka - han som vanligt oklanderligt klädd med håret  elegant bakåtstruket och för det mesta med Harold Lloyd - glasögonen; hustruns minnesplakett som han hela tiden hade haft stående framför sängen hade han nu ställt i altaret och hans tillfälligt försvagade hälsa hade blivit lite bättre. Hustruns plötsliga död upplevde han som om husets bärande bjälke oväntat hade brustit. Det var hon Kayoko som hade räknat med att bli ensam kvar och alltid oroat sig för hur det skulle bli när Yozo dog men Yozo var också rolig för sin hälsa och hade därför tänkt samma sak men den familj som helt oplanerat blivit till hade aldrig varit någon garanterad succé utan innebar i stort sett att två otrygga själar hade råkats och sedan hade de på något vis tagit en dag i sänder." 

Från sidan 21 i Förklädd av Shusei Tokuda

En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås! Den här veckan är det Sofie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Mögel

Tokuda Shūsei, pseudonym för Tokuda Sueo,
föddes i Kanazawa 1871 el. 72 och dog 1943 i Tokyo dit han hade flyttat vid 22 års ålder. Hans familj var av samurajsläkt och Shusei Tokuda var tredje sonen av sex barn. Skolan var inte hans förtjusning, men på andra vägar lärde han sig engelska, vilket var lika ovanligt som användbart. 1894 beger han sig till Tokyo och kommer in i en grupp unga författare där hans litteräre mentor, Ozaki Koyo kallas M ... sensei i romanen Mögel. Ozaki Koyo skriver i en romantisk stil som inte passade Shusei Tokuda. Efter rysk - japanska kriget 1904 - 1905 blev den litterära stilen mera realistisk vilket passade Tokuda precis. Hans romaner handlar om den vanliga människans enkla liv och han skriver knapphändigt, skarpsinnigt och osentimentalt. 1904 gifter han sig med Hama. Detta äktenskap skildras i romanen Mögel som kom ut 1911. (Footprints från 1910 skildrar hustruns torftiga liv innan hon mötte sin man.) I Mögel möts en av författaren Sasamura, som är i trettioårsåldern. Hustrun, o- Gin, är nio år yngre och dotter till Sasamuras hushållerska. Han är av samurajsläkt, utbildad och framgångsrik författare och översättare. o- Gin är från Nagano, av enkelt ursprung, outbildad och analfabet i stort sett. När sonen annonserar sin ankomst tycker Sasamura att det är dags för giftermål. o- Gin är glad, arbetsvillig, tålig och styr utvecklingen i Mögel. Hon älskar inte Sasamura mera än han älskar henne, men äktenskapet fungerar av praktiska skäl. Folk kommer och går; flyttar in och flyttar ut. Släkt måste det ju finnas plats för. Vardagen är ganska jämngrå. Här händer inga dramatiska saker varken positiva eller negativa. Sasamura är för det mesta ganska surmulen men då och då lyssnar han på hustrun. Han oroar sig när det är dags för o - Gin att föda. När sonen blir sjuk har han två dedikerade föräldrar som sitter vid hans säng på sjukhuset. o - Gin har en intuitiv förståelse för Sasamuras tillstånd och lyckas ofta att få honom på bättre humör. Andra gånger diskuterar de skilsmässa - helt osentimentalt. Shusei Tokuda har ett fantastiskt sätt att skildra sina människor i deras vardag. Han är osentimental, realistisk och skarpsinnig. Stilen är knapphändig och osmyckad men mycket effektiv. Mögel är en självbiografisk roman som fortsätts av Förklädd och Mikrokosmos. Jag ser mycket fram emot att läsa dem.

Titel: Mögel
Författare: Shusei Tokagu
Översättare: Hans - Göran Ankarcrona
Förlag: Vestigo AB
Tryckår: 2018
Antal sidor: 225