Solnedgång

Osamu Dazai levde sitt korta liv, 36 år, som en rockstjärna typ Kurt Cobain och Jim Morrison. Den 13 juni 1948 tog han sitt liv; alltså på dagen 78 år sedan.

I romanen Solnedgång, som kom ut 1947 och blev hans genombrott, skildrar han hur Naoji, som hade tvingats avbryta sin författarkarriär för att gå ut i kriget, nu kommit hem till mor och syster som ett vrak och en opiummissbrukare. Systern Kazuko är den som berättar. Familjen tillhör överklassen (liksom Osau Dazai) som efter kriget får kännas vid en demokratisering och en förlust av mark. Japan i stort har tappat ansiktet i och med förlusten i kriget. Syskonens mor ”den sista vackra, aristokratiska kvinnan i Japan", behandlar sin dotter som sin personliga tjänarinna och gör ingen hemlighet av att hon håller sonen högst. Mor och dotter säljer smycken och kläder för att finansiera Naojis missbruk. Han tillbringar större delen av tiden tillsammans med författaren Uehara Jiro, som blir någon slags mentor för honom. Uehara är ingen lämplig vän för Naoji. Kazuko får plötsligt en idé. Åren går och hon har inga barn. Hon tänker be Uehara att bli far åt ett barn. Hon har läst alla hans böcker och finner en del av intresse. Kazuko är annars ingen läsande kvinna. Hon vill bara vara Ueharas älskarinna. Hon vill inte förstöra något för Ueharas trevliga fru och rara dotter. "Människan är född till att älska och göra revolution. Gud lär inte straffa mig. Jag är inte det minsta ond. Jag älskar honom verkligen och bryr mig inte." Kazuko är den som anpassar sig efter nya förhållanden. Hon väljer kärlek och gör sin egen revolution som ensamstående mor i Japan. 80 år gammal kommer Solnedgång äntligen ut på svenska i översättning av Lars Vargö. Den 13 juni 1948 kastar sig Osamu Dazai i floden Tamagawa i Tokyo tillsammans med sin älskarinna Tomie Yamazaki. Han har försökt begås självmord många gånger tidigare men misslyckats. Varje år samlas hans fans den 13 juni vid hans grav för att minnas. Frans Wachtmeister har skrivit efterord. En lista med ordförklaringar finns. Jag tycker mycket om den här sorgliga boken. Kazukos handlingskraft väger upp det dystra. 

Titel: Solnedgång

Författare: Osamu Dazai

Översättare Lars Vargö

Förlag: Bokförlaget Tranan (Tranans klassiker)

Tryckår: 2026

Antal sidor: 174

Om mitt liv

Hon levde i Japan under Heian - perioden på 1000 - talet, överklassflickan Takasues dotter. Hon hade alltså inte ens ett eget namn. (Det var hon förvisso inte ensam om.) Hon föddes 1008 och sedan vet man att hon levde till 1059. Minst. Takasues dotter levde i sin egen drömvärld. Hon älskade berättelser och hade helst velat leva i Berättelsen om Genji skriven av Murasaki Shikibu omkring år 1000. Den betraktas allmänt som den första japanska romanen i modern mening. Den anses också vara världslitteraturens första realistiska roman. Takasues dotter skrev en självbiografisk dagbok, Om mitt liv,  som också är en resedagbok. Hon läste vad andra skrivit och att citera och referera till andra författare hörde till. Dagboken (nikki) var en omtyckt genre i Japan vid den här tiden. Men det var inte regelrätta dagböcker utan mera självbiografiska tankeböcker med inlagda korta dikter, s. k. waka, ofta med ett budskap. Man reflekterade över livet och alltings förgänglighet. Och det var kvinnor som skrev! På hiragana ,som inte räknades som så fint och inte användes av männen. Takasues dotter sitter gärna i trädgården och iakttar månen och träden. Men eftersom hon är dotter till en storman blir hon hovdam, men håller sig mera i bakgrunden. Hon gifter sig så småningom och får barn. Om mannen och barnen berättar hon inte, men man vet att hon skilde sig. Takasues dotter känns mycket närmare i tid. Hon är känslig, spontan och helt förtjusande. Vibeke Emond har översatt Om mitt liv, skrivit förord och omsorgsfulla noter. Läsecirkeln var helt lyrisk.

Titel: Om mitt liv

Författare: Takasues dotter

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2006

Antal sidor: 153 

Litteraturens ABC - bokstaven J

enligt O: Litteraturens ABC - bokstaven J

Berätta om en författare vars för - eller efternamn börjar på J 

Joyce Carol Oates är en mycket produktiv författare. Jag har läst flera av hennes många böcker och kanske inte tyckt lika mycket om alla. Men Blonde är i varje fall en strålande roman som handlar om Marilyn Monroe. Frågan är om det inte är det bästa hon skrivit.

Berätta om en minnesvärd bok vars titel börjar på J Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Hon är född 1988 och växte upp i Ängelholm. Hennes stora intresse för musik avspeglas i hennes nyutkomna roman Just nu är jag här. Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra.

Berätta om en bok från Japan. "På en tyst gata i Kyoto gömmer sig en väldigt speciell restaurang. Här lagar Koishi Kamogawa och hennes pappa Nagare underbar mat till sina gäster. Men det finns fler anledningar att besöka Restaurang Kamogawa.Maten låter gästerna återuppleva de allra viktigaste stunderna i sina liv, och när det förflutna länkas samman med nutiden kan magi uppstå. Restaurang Kamogawa och de bortglömda recepten av Hisashi Kashiwai är ett charmigt, mysigt och gripande matäventyr där kärleken till traditioner, minnen och mat står i fokus. Boken gjorde succé i hemlandet Japan och har blivit en internationell bästsäljare. Författaren är tandläkare och bor i Kyoto."  Presentationen har jag lånat av AdLibris. Den här boken ska jag snart läsa.

En smakebit på søndag v. 9 2026

Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 9.

"De hade färdats norrut längs den livligt trafikerade Tokaidovägen, genom imperiets rikaste risskål. De platta alluviala slätterna var mycket fuktiga, varje tumsbredd mark var uppodlad. Luften var nu varm och fuktig, mättad av lukten av människogödsel som bönderna fuktade med vatten och lade upp runt plantorna med kärleksfull omsorg. "Riset ger oss mat, Anjin - san, tatamis att sova på, sandaler att gå med, kläder för att utestänga regnet och kylan, halm för att hålla våra hus varma, papper att skriva på. Utan ris kan vi inte existera." - "Men stanken, Mariko - san!" - "Det är ett billigt pris för sådana skatter, neh?"

Ur Shogun av James Clavell. 

En smakebit på søndag v. 7 2026

En smakebit på søndag administreras numera av Mias bokhörna. 

"År 1837 var det dags för en ny shogun. Tokugawa Ieyoshi var 45 år gammal vid tillträdet, och han styrde landet i 16 år. Tidens tecken var olycksbådande. Kina, som japanerna trott var världens starkaste militärmakt, besegrades av britterna i det ökända opiumkriget. År 1844 anlände ett varnande brev från kung Vilhelm II av Nederländerna. Han rådde Japan att bejaka utrikeshandel, annars väntade en militär invasion. Shogunens svar blev några valhänta försök att stärka kustförsvaret. Frågan var inte om utan när krigsskeppen skulle bli synliga vid horisonten. I juli 1853 var det dags. En väpnad amerikansk flottilj under ledning under kommendör Matthew Perry anlände och krävde att få överlämna ett brev till "Hans Majestät Kejsaren i Edo". Detta måste ha avsett shogunen, som säkerligen greps av ångest. Kort efteråt avled han - vissa källor anger att han fick solsting."

ur Shogun. Generalerna som ledde Japan av Ingemar Ottosson. Historiska media 2025. I serien Världens dramatiska historia

En smakebit på søndag v. 42 2025

"En flytt från storstaden till ett hus med trädgård medförde trädgårdsarbete och flera kläder att laga. Jag jobbade mig igen om min garderob och lagade byxor, skjortor, tröjor jackor, strumpor, t- shirts, osv. Jag praktiserar idén om "mottainai", ett japanskt uttryck för det som är för bra för att slängas, och min inspiration kommer från mina samlingar av 

mina samlingar av lappade och lagade textilier från norra Japan. Jag studerar de gamla textilierna och tittar på hur de är sydda, men jag gör inte exakta kopior. Man kan säga att jag bär en tradition men jag är inte traditionell i mitt sätt att sy, istället tar jag avstamp i en specifik teknik och lägger sedan vikt vid uttrycket. Att förlänga textiliernas livslängd med att lappa och laga är mitt bidrag till filosofin kring mottainai, och den vill jag ge vidare till nästa generation. Det textila kulturarvet berikar och förenar oss över både geografiska och generationers gränser och jag vill tacka de människor som en gång började sy sashiko (betyder litet stygn), särskilt min mamma som visade mig hur hon sydde för hand. Nu för jag deras arv vidare."

Ur Laga med sashiko av Takao Momiyama och Kerstin Neumüller. Natur & Kultur 2024

Kallt nog för snö

Kallt nog för snö av den australiensiska författaren Jessica Au är hennes andra roman. Den har blivit hennes internationella genombrott och finns även på svenska i fin översättning av Amanda Svensson. Romanen är inget mindre än en skimrande pärla med ett språk klart som källvatten. En namnlös kvinna ger sig på resa i Japan med sin likaledes namnlösa mamma. Mamman kommer från Hongkong och är måttligt förtjust i resan. Men dottern envisas. De två är ganska främmande för varandra och många tecken tyder på att deras inställning till livet skiljer sig mycket. De vandrar omkring i Tokyo, går på konstmuseer och i affärer. Dottern är mycket ambitiös i allt vad hon företar sig. Hon ägnar sig åt studier i engelsk litteratur. Hon beundrar de grekiska myterna mycket och förvånar sig över deras absoluta odödlighet. De är aktuella och tillämpliga i alla tider. I Kallt nog för snö får läsaren ganska snart en tydlig känsla utav att det som egentligen händer sker under och vid sidan av själva berättelsen. Tokyo och det övriga Japan  döljer sig bakom dimma och ett lätt regn. Det är så vackert. Och tidlöst.

Foto: Charlie Kinross 

Titel: Kallt nog för snö

Författare: Jessica Au 

Översättare: Amanda Svensson

Förlag: Weyler

Tryckår: 2024

Antal sidor: 127 

Förlorad mark

Huvudpersonen som mötte läsaren i Frans Wachtmeisters hyllade debutroman Territoriella anspråk återkommer i bok nummer två, Förlorad mark. Han har nu varit i Japan i elva år men känner att han är en främling. Han arbetar på ett headhuntingföretag, Ways Recruiting. Det går inte så bra för honom och han ligger sist på listan över hur medarbetarna lyckats med sina uppgifter. Han har väldigt svårt att uppbåda något intresse för arbetet och till slut lämnar han det trots att han vet att hans visum inte kommer att förnyas om han inte har något arbete. Han har haft en japansk flickvän men hon lämnade honom för studier i Paris. Nu beslutar han sig för att bli hikikomori, det vill säga en människa som drar sig undan världen och andra människor. Han blir lycklig när han upptäcker att han kan beställa mat och få den hemburen och ställd utanför dörren  av Amazon Japan. Men han förstår att han snart måste försvinna från Tokyo för att undgå polisen och migrationsmyndigheterna. Han uppsöker en studiekamrat som ha läst konsthistoria tillsammans med, Bunta, som arbetar som bildhuggare på landsbygden. Där söker han skydd i Bardo, byggnaden som blir en sorts gränsland fullt med snidade buddhor, buddhisattvor och gränsvakter. Författaren passar på att avliva diverse myter om Japan. Visst kan asiater supa till. Japanerna är kollektivistiska och konfucianistiska. Det har sitt pris att vara världens mest säkra och välfungerande land. Japanerna är xenofober alltsedan Edo - tiden. De föraktar främlingen. Japanerna är ett grymt folk men världsbäst på skönhet. De ser unga ut länge men blir gamla över en natt. Protagonisten känner att han förlorat Japans gunst. Han vet att han inte kan få rösträtt, men om han blir far till ett barn med japansk mor så blir han inte utvisad.  Japan utanför Tokyo är rena stenåldern och han avskyr den japanska naturen i stort. Men den krumma förvridna japanska tallen älskar han. Naturen går bara att älska om man vuxit upp med den. Jag tyckte väldigt mycket om Territoriella anspråk och jag tycker väldigt mycket om Förlorad mark också. Jag har känt igen en del, som vissa platser och förhållanden och namn som Frans Wachtmeister refererar till. Han vet vad han talar om så det är bara att acceptera vissa saker som jag helst inte velat höra. Hoppas att detta inte är sista japanboken Frans Wachtmeister skriver.

Titel: Förlorad mark

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2025

Antal sidor: 253
 

Veckans mening v. 18 2025

MIN

Robert på Bokbloggen Mina skrivna ord har en lördags utmaning som går ut på att vi delar med oss av en mening som av den ena anledningen eller den andra fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 18 kommer från Förlorad mark av Frans Wachtmeister. 

"Fransmännen dyrkar allt som har med Nippon att göra, och de ser deras kultur som höjden av raffinemang och elegans."

Hoppas det smakar bra

Författaren Junko Takase föddes 1983. Hon har skrivit tre romaner. Hoppas det smakar bra är den första som översatts till svenska. Junko Takase fick det prestigefyllda Akutagawapriset för den 2022. Hennes förebild är Sayaka Murata som också skrivit om arbetslivet i Japan, Hur mår fröken Furukura, t. ex. och som också är samhällskritisk. Hoppas det smakar bra handlar om en arbetsplats där det tillverkas förpackningar för olika produkter. Jag - berättaren är en framåt flicka vid namn Oshio. Berättelsen kretsar till den söta, bräckliga Ashikawa som ofta får migrän när det ska arbetas över. Å andra sidan bakar hon olika läckerheter åt sina arbetskamrater. Hon bor hemma hos sina föräldrar och har inga andra ambitioner än att gifta sig. Oshio tål inte Ashikawa för att hon är svag. Nitani är mellanchef i företaget. Han och Ashikawa inleder ett förhållande. Det rör sig inte om några djupa känslor. Den ena parten anser sig har funnit sin man och den andra tycker att Ashikawa nog skulle duga som fru. Men han gillar inte att hon försöker avvänja honom från snabbnudlar. Det är väldigt mycket mat i den här boken. Maträtternas japanska namn förklaras inte men är inte svåra att slå upp. Nitani tycker att det hade varit bra om det funnits en tablett som kunde intas i stället för att det ska ägnas så mycken tid åt mat. Snabbnudlarna ger han inte avkall på så länge tabletten inte finns. På företaget finns fast anställda, deltider och timvikarier. Det finns en hierarki men gränserna känns inte så skarpa. Det finns också en tyst kultur; en aldrig uttalad överenskommelse. En går till sitt arbete för att en kan och orkar. Ingen trivs egentligen. Det är en ganska dyster roman innehållsmässigt; berättad med ett okonstlat språk. Det saknas värme. Romanen har gett upphov till diskussioner i Japan. Som läsare skapar en sig en bild av de olika personerna utan att för den skull komma dem nära. Jag skulle gärna läsa något mera av författaren. Hoppas det smakar är svensk - japanske Björn Wadas första skönlitterära översättning. Det hade inte varit fel med en korrekturläsare kan jag tycka.

 

Titel: Hoppas det smakar

Författare: Junko Takase

Översättare: Björn Wada

Förlag: Tranan

Tryckår: 2024

Antal sidor: 163 sidor  

Jordbor

Sayaka Murata är en japansk författare. Hon är 44 år och har redan hunnit vinna en massa priser, däribland  det prestigefyllda Akutagawapriset. Hon har bl. arbetat som biträde i en närbutik i arton år. På svenska finns Hur mår fröken Furukura. Jordbor är en mycket annorlunda roman som handlar om en 11 - årig flicka, Natsuki Sasamoto, som har ett fruktansvärt liv med en mamma som inte tål henne, en storasyster som gärna ställer upp på mammans elakheter medan pappa tigande åser det hela. Natsuki har en kusin Yuu som hon bondar med. Han har det inte heller så roligt och de båda barnen lovar varandra evig trohet och att till varje pris överleva. Natsuki har också ett gosedjur, Piyyut, som kommer från en annan planet som Natsuki och Yuu funderar på att utvandra till.  Många år senare har Natsuki ingått ett resonemangsäktenskap med Tomoomi. Det ska visa sig att Yuu och Tomoomi kommer väl överens och tillsammans med Natsuki diskuterar de fabriken och fördelarna med planeten Pohapipinpobopia. De vill inte medverka till att utveckla fabriken, som de kallar samhället. De vill bryta mot tabun, som de ser som hjärntvätt och som sett med en rymdvarelses ögon bara är strunt. Natsuki inser att det lättaste vore att bli en person i fabriken. Men hon har fått rymdvarelseögonen nerladdade åt sig och kunde bara se världen genom dem. I likhet med många andra unga - ofta kvinnliga - författare är Sayaka Murata kritiskt inställd till det japanska samhället. Jordbor är en sorglig, fantasifull roman och absolut ingenting för den som inte gillar magisk realism.

Titel: Jordbor

Författare: Sayaka Murata

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Lind&Co

Tryckår: 2022

Antal sidor: 275

Nakanos secondhandbutik

Nakanos secondhandbutik är en älskvärd roman av författaren till Senseis portfölj, Hiromi Kawakami. Översättare är i båda fallen Japan - kännaren Lars Vargö. Förlaget är givetvis det helt ovärderliga Tranan. Nakano, butiksägaren, är en spinkig man med skägg och stickad mössa som gärna har en rykande cigarett i ena mungipan. Han och det blyga butiksbiträdet Takeo far omkring och hämtar in gamla föremål som för det mesta inte är några riktiga antikviteter. Nakano tycks inte helt sakna charm. Han är gift för tredje gången och har ett barn med vardera frun. Dessutom håller han sig med en älskarinna som han besöker förebärande bankärenden. Berättare är Hitomi. Hon är en skarp iakttagare, passar affären och läser böcker mellan kunderna. Mellan Takeo och Hitomi växer något fram. Det går trögt men något är på gång. "När Takeo log kändes det som om han var mer känslolös än när han inte gjorde det", sägs det om honom. Hitomi gör sig inga illusioner. Maten beskrivs ingående i romanen och det är väldigt intressant. Chiichiku - fiskkorv med ost, kycklingskinn i vinäger, vegetarisk nudelsoppa med böngroddar, kinesisk gräslök och bambuskott. Alla japanska uttryck förklaras och översättaren ger ger några goda råd i förordet. Människorna i butiken och deras relationer med varandra och kunderna beskrivs fint. Nakano delar ut goda råd om kärlek till Hitomi. En häpnar lite över den öppenhjärtiga tonen dem emellan. Nakanos secondhandbutik är ingenting för den som vill ha action. men för den som gärna läser om den lilla människan i de små sammanhangen och vill veta hur de lever och tänker är detta en bra bok. En stillsam humor glimtar till ibland och en kan inte låta bli att tycka om de här människorna och deras sätt att hantera sina liv. Stilen passar väl med innehållet. Stämningen är ofta lite vemodig men den kan också vara måttfullt uppsluppen. Inget går till överdrift. Hitomi Kawakami är mycket läst i Japan och nu hoppas en bara att det översätts mera av henne.

Titel: Nakanos seondhandbutik

Författare: Hitomi Kawakami

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Tranan

Tryckår:2023

Bröst & ägg. En sommarberättelse

Bröst & ägg av Mieko Kawakami liknar inget jag läst tidigare. Undertitel: En sommarberättelse. Och det är inte svårt att förstå att romanen väckt uppståndelse i hemlandet Japan. Berättelsen tilldrar sig i Tokyo och Osaka och handlar om kvinnor i olika åldrar och livssituationer. Huvudpersoner är Makiko, 39, värdinna på en bar; hennes syster Natsuko, 30, bokhandelsbiträde med författarambitioner som också är den som berättar och som bor i Tokyo; Midoriko, 12, dotter till Makiko. För tillfället talar inte Midoriko med sin mor. Hon skriver dagbok och oroar sig över att hon börjar få bröst, mens och hur barn blir till. Modern å sin sida tänker sig bröstförstoring något hon knappast har råd med. De lever i en värld som är männens. Kvinnorna är ofta ensamstående mödrar. Männen/papporna lyser med sin frånvaro. Kvinnorna upplever att de har det bättre utan dem. Nativiteten i Japan sjunker. Natsuko och hennes vänner diskuterar ofta barn eller inte barn. Sex kostar mer än det smakar. Bättre med assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor får inte adoptera. IVF är förbehållet par. Natsuko börjar längta efter ett barn. Hon kan inte riktigt reda ut varför. Men hon vill möta sitt barn. Ouda, en donator med gott självförtroende, försäljarsvada och ovanligt hög spermiekoncentration i sin säd, erbjuder sina tjänster. Natsuko finner honom motbjudande och självbelåten. Donatorsbarnens rätt till sitt ursprung diskuteras mycket. Natsuko läser en bok där donatorsbarn intervjuats. Detta är ett egoistiskt vågspel och inte alls för barnets skull. Romanen tilldrar sig mellan 2008 och 2019. Det är en modern författare som skriver om ett modernt Japan. Mieko Kawakami började som popsångerska, bloggare och poet och kallas nu "en ikon för den yngre generationen" och har vunnit en rad priser. Naturligtvis chockerade hon det konservativa Japan, men nu översätts hon världen över. Bröd & ägg är mycket lättläst om än väldigt ordrik. Författaren vill inte kallas feminist, men visst är romanen feministisk. Mieko Kawakami har läxat upp Haruki Murakami för hans unkna kvinnosyn. En känner igen så mycket som är typiskt för Japan. De allmänna badhusen, karaoke, julskyltningen som börjar vid Halloween, jultårtorna, punktliga tåg, trånga utrymmen, Yamanote line, Shinkansen, izakayaställen och köerna framför varje tågdörr. Jag läser gärna mera från Mieko Kawakamis penna. Det finns inte heller någon anledning att klaga på Yukiko Dukes översättning rån japanskan.

Titel: Bröst & ägg. En sommarberättelse

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Yukiko Duke

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

Antal sidor: 519

En smakebit på søndag v. 26 2023

astridterese på den norska bokbloggen betraktninger håller i søndagsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit v. 26 kommer ifrån Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata

" Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherren Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara. Det finns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att de goa råd vid ombyggnadsarbetena." Fler smakebitar HÄR

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

Veckans mening v. 3

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 3: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på."

"Det var Ami - chan och Yuri - chan som i enlighet med obon - traditionen hade satt ätpinnar som ben på gurkan och auberginen under dagen för att förfäderna skulle rida på dem." Ur Jordbor av Sayaka Murata. Obon ungefär som alla helgons dag.
 

Before the coffee gets cold

På en liten bakgata i Tokyo ligger ett 100 år gammalt café, Funiculi Funicula. Från trottoaren får en gå ner en trappa, öppna en hög trädörr och skjuta undan ett draperi för att komma in i den fönsterlösa lokalen. På väggarna sitter tre klockor som alla visar olika tid. Vid ett bord sitter en vitklädd dam och läser en roman. Det är inget vanligt kafé och ingen vanlig dam. Enligt legenden finns det här möjlighet att göra tidsresor och träffa någon person ur sitt förflutna under förutsättning att vederbörande tidigare besökt kaféet. Dessa tidsresor kan endast göras ifrån bordet och stolen där damen sitter. En gång om dagen går hon på toaletten och då kan andra personer passa på. Det finns en rad regler som måste åtföljas. Till exempel har en endast så lång tid på sig som det tar att dricka en kopp kaffe innan det blir kallt. I Before the Coffee gets cold av Toshikazu Kawaguchi tar fyra personer vara på chansen att möta en ung man som lämnat sin förvånade flickvän, en äldre kvinna möter sin make från tiden innan han drabbades av Alzheimer, två systrar möts och en mor möter dottern hon försummat under hela livet. Alla verkar vara ensamma och sorgsna. Tidsresorna kan inte ändra något varken i det närvarande eller framtiden. Men mötena avlastar ändå. Stämningen är förtätad. Språket är enkelt och rent. En känner sig närvarande i det lilla, oansenliga, märkvärdiga kaféet. Jag ska gärna läsa de följande delarna i serien Tales from the Café och Before your Memory fades. Tiden och minnet är intressanta ämnen.

Titel: Before the Coffee gets cold

Författare: Toshikazu Kawaguchi

Översättare: Geoffrey Trousselot

Förlag: Picador

Tryckår: 2019

Antal sidor: 212

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

Tokyo Ueno Station

Kazu är född 1933. Han bor nu i ett tält under ginkoträden i Uenoparken i Tokyo, tvärs över gatan ifrån Ueno Station dit han kom 1963 i december för att 1964 börja bygga inför OS. Föräldrarna och familjen fanns hemma i Fukushima. Kazu brukade åka hem två gånger om året; en gång vid Obon, själarnas högtid, och en gång i slutet av året. Nu inser han vad han missat av sina barns utveckling och övrig samvaro med familjen. Du har inte haft tur i livet, säger hans gamla mor. Kazu går baklänges in i framtiden och lever mest i det förflutna; sitt eget och Japans. Han har upplevt tsunamin, tyfoner, krig, oroligheter i landet, fattigdom, kyla och hungersnöd. Han har fått uppleva sin sons förtidiga död. Kôichi var 21 år och hade just blivit klar med sin examen till radiograf när han plötsligt och oförklarligt dör, till stor sorg och saknad för föräldrarna som varit så stolta över sonen. När kejsaren eller någon annan högt uppsatt person vill besöka Ueno – parken städas alla hemlösa och deras tält bort. När de sedan vågar sig fram igen har det kommit upp skyltar med Får ej beträdas på gräsmattorna. Yu Miri skildrar i Tokyo Ueno Station en grupp människor som lämnats helt därhän. Matförsörjningen är inga problem eftersom restauranger och affärer ställer ut mat som de hemlösa kan hämta om de hinner före sopbilen. Däremot är det lätt hänt att de fryser ihjäl. Kazu undrar om livet är värt att leva. Han funderar över tiden och tidens gång. I flera stora städer har ungdomar satt igång trakasserier mot de hemlösa. De hemlösa körs slutligen ut ur parkerna till en tillvaro som kringirrande på gatorna. En tillflykt var ringlinjen Yamanote line där de kunde åka runt runt varmt och torrt. En annan plats som erbjöd tillfällig vila var en biograf där de kunde köpa en biljett som gällde flera föreställningar. Kazu drabbas plötsligt av en insikt. Framför honom finns bara en väg. En anar det värsta. Tokyo Ueno Station berättar om en svår verklighet i kulisserna till ett annat liv. Yu Miri lyckas väl med att berätta om dessa namnlösa som inte äger mer än det som ryms i ett par påsar och som saknar tillgång till de mest basala bekvämligheter. Det är tung läsning och jag har en känsla av att det regnar oavbrutet. Av Yu Miri har jag tidigare läst Fullt hus och jag kommer att följa hennes vidare utveckling.

Titel: Tokyo Ueno Station. Utgången mot parken

Författare: Yu Miru

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 162 sidor

Senseis portfölj

I Japan är Hiromi Kawakami en stor och mycket prisbelönt författare. Hon har bland annat fått det prestigefulla Akutagawapriset. Hiromi  Kawakami föddes i Tokyo 1958 och skriver både prosa, poesi och litteraturkritik. Hennes bok Senseis portfölj har de engelska titlarna, The Briefcase och Strange Weather in Tokyo. Den finns också på svenska i översättning av Lars Vargö. För Senseis portfölj fick hon Tanizakipriset. Senseis portfölj har också filmats och gjorts om till manga.

Senseis portfölj handlar om en vänskap som växer till kärlek mellan 38-åriga Tsukiko Omachi och hennes gymnasielärare Matsumoto Harutsuna som hon helt enkelt kallar Sensei. De möts genom att de beställer samma rätter på en izakaya, en bar som serverar smårätter med öl och sake. De brukar inta rejäla mängder sake och prata och promenera. Han läser haiku för henne som hon borde ha kommit ihåg ifrån skolan. Maten de äter tar ganska stor plats och det är intressant. De går på körsbärsblomsfester, de plockar svamp och åker till varma källor. De är två ensamma människor som uppskattar varandras sällskap. För det mesta. Ingenting för den som vill ha action. Mer för den som tycker om det vardagliga och de små förändringarna som mestadels försiggår inom människorna.

Titel: Senseis portfölj

Författare: Hiromi Kawakami

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 245