Visar inlägg med etikett Eva Johansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eva Johansson. Visa alla inlägg

onsdag 13 maj 2020

Flickornas tystnad

Det är länge sedan jag läste något av Pat Barker. Nu har jag i alla fall läst hennes senaste, Flickornas tystnad, som  tilldrar sig under trojanska kriget, det som också skildras i Iliaden  av Homeros och Aeneiden skriven av Vergilius. "Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles" lyder de berömda inledningsorden i Iliaden. Och visst är han vred, Achilles, i Flickornas tystnad. Vacker och våldsam är han. Alla de stora hjältarna är arga. De dricker och är bullriga och slåss varje dag utanför Troja. Achilles har en slavinna, Briseis, som han fått som krigstrofé. Hon är en iakttagande och tänkande flicka och det är hon som berättar. Briseis har sett sin far och sina bröder slaktas i striderna med Achilles och hon lider av att de får ligga obegravda. Men som kvinna kan hon inget göra. Kvinnorna är ännu mera maktlösa i krigstider än annars. De behandlas som bruksvaror och när de tjänat ut för de bo med hundarna under husen. Briseis är den som upptäcker råttorna först; hon är den som noterar att de börjar se sjuka ut. Hon är också den som identifierar det omsorgsfullt dolda moderlösa barnet bakom Achilles machomask. Agamemnon, kungen av Mykene, strider på samma sida som Achilles men de befinner sig i ständigt i luven på varandra. Achilles bäste vän och vapendragare är Patroklos. Han är den som kan dämpa Achilles vrede och de har varit vänner sedan barnaåren. En fastnar direkt i Flickornas tystnad; romanen har en fantastisk närvarokänsla. Det stinker och luktar; det vrålas och skriks; blodet rinner på slagfältet och när männen kastar sig över det grillade köttet. En händelse som dröjer sig kvar hos mig är när den gamle Priamos från Troja vapenlös tar sig in till Achilles för att be om att i nåder få begrava sin fallne son, den tappre Hektor, och hur Achilles handskas med situationen.
Jag blev väldigt förtjust i den här romanen, som jag tycker också fungerar som en antikrigsroman. Allt berättas ju ur kvinnlig synvinkel.

Titel: Flickornas tystnad
Orig:s titel: The Silence of the Girls
Författare:Pat Barker
Övers: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2020

onsdag 1 februari 2017

Vegetarianen

Så bra den är! Jag var skeptisk, men jag tog tag Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang i alla fall. Kanske beroende på omslaget? Kanske beroende på den första meningen: "Innan min fru blev vegetarian hade jag  alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden." Sedan följer berättelsen om Yeong - hye och hennes beslut att bli vegetarian efter en mardröm. Omvärlden reagerar med avsmak och förfäran. Maken får skämmas och fadern tillgriper våld. Problemet är, tycker jag, inte att Yeong - hye blir vegetarian utan att hon inte äter något alls. Och att hon går längre och längre in i sig själv. Läkaren talar om att det är svårt att kommunicera med anorektiker. Romanen är uppdelad i tre delar. I Vegetarianen får en ta del av makens tankar. I andra delen, Mongolmärket, berättar systerns man som är konstnär och blir alldeles besatt av mongolmärket som Yeong - hye har på vänster skinka. I Flammande träd, tredje delen berättar Yeong - hyes fyra år äldre syster. Hon är till slut den enda som intresserar sig för Yeong - hye och som betalar hennes sjukvårdskostnader. Han Kang betonar att boken inte är någon värdemätare på det sydkoreanska samhället utan att den handlar om att vara människa. Att vara människa och tänka annorlunda  och att protestera med sin egen kropp. Vegetarianen är en ganska gåtfull bok, men fängslande och vackert skriven. Jag hade svårt att släppa den. Alldeles som av en händelse intervjuades Han Kang i Lundströms bokradio i lördags och i söndagens SvD har Lina Kalmteg skrivit en intressant artikel om henne. Natur&Kultur. I översättning av Eva Johansson.

tisdag 25 november 2014

Förtvivlade människor

1970 kom Desperate characters, Förtvivlade människor, ut första gången. Den fick ett fint mottagande, men Paula Fox blev på något sätt en författarnas författare. Två yngre författare, Jonathan Franzen och David Forster Wallace, återupptäckte henne på 1990-talet när man tröttnat på den experimentella romanen och önskade realismen tillbaka. Förtvivlade människor har lånat titel efter ett citat av Henry David Thoreau: ”De flesta människor lever ett liv i stilla förtvivlan”.
Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat, ombonat liv i sin våning i Brooklyn. De är båda intellektuella liksom alla deras vänner. Sophie är arbetslös översättare och Otto äger en juristfirma tillsammans med en god vän. En dag blir Sophe biten av en vildkatt som hon envisats med att mata, trots Ottos upprepade varningar. Såret infekteras; handen svullar och ömmar. Samtidigt anar man en molande oro i deras liv. Människor av ett nytt, okänt slag börjar flytta in i deras område; det är skrik och fylleri om nätterna och ett undertryckt våld går i dagen. Sophie och Otto är förvirrade och börjar känna sig främmande mitt i allt det välbekanta. Ottos kompanjon, Charlie Russel,  sliter sina förtöjningar och det står klart att Otto och han inte delar grundläggande värderingar. Sophie tänker på en kärlekshistoria hon haft med en man som hon bedragit Otto med. Det är ingen tillfällighet att omslaget föreställer två människor bortvända från varandra. Det ser ut som om man skulle kunna bryta framsidan rakt av som man delar en pepparkaka. Paula Fox skriver sparsamt och knappt med en bra dialog. Hon är 91 år och bor bor i Brooklyn med sin tredje man, Martin Greenberg. Som barn lämnades hon bort av sin känslokalla mamma och sin alkoholiserade far och  kom att skjutsas runt bland en mängd olika människor. När Paula Fox själv fick barn i 20 - årsåldern lämnade hon bort det. I sitt andra äktenskap fick hon två söner och med tiden har hon också återförenats med sin dotter, Linda. Översättning: Eva Johansson. Natur & Kultur