Cohens romaner

Redan tidigt på morgonen visste jag att dagen skulle bli besvärlig. Glasögonen tyngde irriterande över näsryggen och det är aldrig något gott tecken. Och mycket riktigt. Jag visste att jag skulle ha åtminstone en av Leonard Cohens romaner i någon av mina hyllor. MEN jag kunde inte hitta den. Inte förrän ikväll.
Igår kunde en läsa en intressant understreckare i SvD om Leonard Cohens romaner, som ju är mindre kända än hans poesi och musik. Understreckaren är skriven av Sylvia Söderlind, professor emerita i nordamerikansk litteratur vid Queen´s university i Kingston, Ontario. Älsklingsleken kom ut 1963 och tilldrar sig i Montreal, där LC växte upp. Han bor i den mera välsituerade engelska delen av staden; ett etablerat judiskt samhälle. England besegrade Frankrike i Quebec 1759 och sedan delades staden i två ensamheter, en fransk och en engelsk. Sköna förlorare, 1966,  sägs vara den första postmodernistiska romanen i Kanada. Här diskuteras bland mycket annat språkets betydelse som kulturbärare. LC  är mycket intresserad av religioner och religiösa texter som motiv för utforskande av människans behov av mening. Ensamheten är något som går igen i LC:s verk. Men med hjälp av musik och poesi har vi möjlighet att uppleva ögonblick av gemenskap. Skivan på bilden är You want it darker, den som en trodde var LC:s senaste, men som blev hans sista. Läs hela Sylvia Söderlinds understreckare, Cohens romaner gav liv åt Kanadas spöken, HÄR.
Och nog var det LC som skulle haft priset.

Jack London 1876 - 22/11 1916

Idag är det 100 år sedan John Griffith "Jack" London gick ur tiden. Detta uppmärksammas i en understreckare av fil dr Hans - Roland Johnson i SvD idag.
Han var inte helt okontroversiell på sin tid och hans verk är något ojämna i kvaliteten. Det gick fort när Jack London skrev. Han kom ur enkla förhållanden, ägnade sig åt ströjobb, hamnade i fängelse för lösdriveri, men var fast besluten att bli författare. Litteratur var hans stora intresse. I sitt författarskap intresserade han sig för mötena mellan olika samhällsklasser och kanske allra
mest åt människan kontra naturen. Mästerverket är - enligt HRJ - Skriet från vildmarken, The call of the wild. En bättre översättning hade varit När vildmarken kallar, tycker artikelförfattaren. Huvudkaraktären i den här romanen är Buck, en korsning mellan sankt bernhardshund och skotsk vallhund. Han blir stulen och rycks upp ifrån en behaglig tillvaro och omplanteras i en grym verklighet där han måste slåss för sin existens och där slag och bett gäller. Det är en kort och dramatisk roman från 1903. Varghunden - Wild fang - kommer 1906 och handlar  om en hund som heter Vittand. Han kommer att lämna sitt vargliv för att leva bland människor till skillnad från Buck som gjorde tvärt om. Romanen Martin Eden kom 1909. Den handlar om sjömannen som arbetar sig upp i samhället och blir berömd författare och anses tillsammans med Knut Hamsuns Svält vara "den arketypiska studien av tvånget att skriva". Hans - Roland Johnson menar att Jack London förtjänar att läsas fortfarande och att karaktärer som Buck är en av den amerikanska litteraturens stora gestalter. Det är inte så länge sedan jag läste om både Skriet från vildmarken och Varghunden och fann dem mycket fängslande. Läs hela Hans - Roland Johnsons understreckare  HÄR

Otrohet på 1800 - talet

I sekelskiftet mellan 18 - och 1900 - talen fanns det en massa intressanta kvinnor på olika håll i världen som skrev om kvinnors förhållanden och om kvinnor som bröt med sociala konventioner. En som blev utfryst av sin samtid och avbröt sitt författarskap när hon stod på toppen var Kate Chopin från St. Louis (1850 - 1904) i amerikanska södern. Hon skrev noveller från början och fick allt som oftast ändra i dem för att inte stöta sig med samtiden. När hennes roman, The awakening, kom ut 1899 kritiserades den så hårt att författaren slutade skriva. 1969 skrev den norske litteraturvetaren Per Seyersted en biografi om Kate Chopin och därmed fick hennes författarskap nytt liv. Uppvaknandet har kallats en amerikansk Madame Bovary (1857) och det finns helt klart ett släktskap. En kommer också att tänka på Anna Karenina. Uppvaknandet handlar om Edna Pontellier, en ung kvinna som lever ett gott liv med man och två söner. Familjen  är välbeställd och när romanen tar sin början befinner de sig på sommarnöje på ön Grand Isle söder om New Orleans. Här har de många vänner och Edna umgås särskilt med en ung man vid namn Robert - med sin mans goda minne. Edna är inte särskilt moderlig av sig och hushållsgöromålen i det stora huset och de sociala förpliktelserna intresserar henne inte. Men hon målar. Hon inser att hon inte är någon stor konstnär, men hon finner ändå nöje i arbetet och får också en del sålt. Vi 28 års ålder lär hon sig simma. Hon upptäcker också sin egen sinnlighet. Det är inte mycken glöd i hennes äktenskap och hon inser vad hon gått miste om. Hon känner att hon vill bryta upp från sitt konventionella liv. Hennes nära väninna madame Ratignolle är en trevlig kvinna, men hon går helt upp i sin mor- och hustruroll. En annan väninna är den ensamma, sträva mademoiselle Reisz som helt lever för sin musik. Hon är pianist. Edna Pontellier är fascinerad av hennes oberoende. Edna Pontellier vidtar mått och steg för att åstadkomma förändring. Hon kommer en bit på väg, men får betala ett högt pris. Uppvaknandet är en intressant, varm och livfull roman som känns helt fräsch och modern. Kate Chopin är en god iakttagare och en skicklig människo - och miljöskildrare. Jag tycker till och med att hon har en viss spefull humor. Inte konstigt att The Awakening ständigt kommer ut i nya upplagor. Uppvaknandet kom på svenska i Margareta Lundgrens översättning på Forum 1977. Hans - Roland Johnsson är forskare i franska vid Stockholms universitet. Han har bl. a. skrivit två intressanta understreckare som berör Kate Chopin:  
1800 - talets farliga förbindelser
och
Intresset för Kate Chopin vaknade sent

Japansk feminism

 
Inte visste jag att Ellen Key (1849 - 1926) hade  - och har  - stor betydelse för feminismen i Japan.  Ellen Key skulle ha fyllt 90 i år.  Monica  Braw skrev en understreckare i måndagens SvD om Ellen Key och hennes japanska översättare och förespråkare, Hiratsuka Raicho (1886 - 1971), dotter till en samuraj och pappas flicka ända tills hon blev besvärlig tonåring. Modern sa aldrig emot fadern, men ställde i tysthet upp för sin dotter. Hiratsuka Raicho gick helt och hållet sin egen väg och gick trots faderns motstånd på Japans kvinnohögskola. Hon läste europeiska författare, bl. a. Strindberg, hon gick skrivarskola och var med om att starta tidskriften Seito (vilket betyder ungefär blåstrumpa). "Kärleken och äktenskapet" var den första av Keys böcker som översattes. Sedan kom Barnets århundrade. Dessa båda titlar är fortfarande aktuella i Japan. Liksom Ellen Key var Raicho fredsaktivist. Under andra världskriget flyttade hon ut på landet och ägnade sig åt kooperation och närodlat. I Japanska kvinnor under tusen år av Monica Braw finns ett kapitel om Hiratsuka Raicho.
Läs hela understreckaren HÄR!

Sorgligt

Bild SvD

"Sun Axelsson kommer att läsas av generationer" skrev Mats Gellerfelt  i en fin understreckare i SvD den 17 februari 2011, samma dag som Sun Axelsson begravdes. Nu är kritikern och författaren Mats Gellerfelt också död, alldeles för tidigt endast 64 år gammal. Igår, 31 juli, avled han i cancer, just när han börjat skriva igen efter en tids tystnad. "Saknaden efter Mats Gellerfelt blir stor, men det är en tröst att botanisera bland hans texter, som lever vidare – hundratals från de senaste tio åren finns samlade på hans skribentsida på SvD.se. Tack för allt, Mats Gellerfelt, och vila i frid", skriver Lisa Irenius, kulturchef på SvD. Jag kommer också att sakna Gellerfelts skarpa och välformulerade recensioner, som jag satte stort värde på och litade till.

Frankenstein och feminismen

I lördags, den 18 juni, var det precis 200 år sedan Mary Shelley, dotter till två filosofer, feministen Mary Wollstonecraft och ateisten och anarkisten William Godwin, fick idén till romanen om Frankensteins monster. Det var egentligen lord Byron som initierade det hela genom att uppmana några av sina vänner att skriva var sin spökhistoria. Den enda som nappade var Mary Shelley. I en intressant och elegant formulerad understreckare i SvD i lördags skriver Merete Mazzarella om romanen Frankenstein och Mary Shelley. Båda har blivit vantolkade och illa behandlade i olika skeden av dessa 200 år. Vem var det egentliga monstret? Upphovsmannen eller hans skapelse? Varför såg man inte romanens uppbyggnad eller tolkade budskapen rätt? Hur kunde Frankenstein få sättas upp som teater och spelas säsong efter säsong på olika scener utan att Mary Shelley tillfrågats eller eller än mindre erbjudits ersättning? Percy Shelley var lärjunge till Marys far, William Godwin. Shelleys hustru hette Harriet. Mary rymde med Shelley och styvsystern Claire, som också var kär i Shelley, följde med av bara farten. Claire blev sedan ihop med Byron, som visserligen inte brydde sig om henne, men i alla fall lyckades göra henne gravid. Shelley hade en idé om ett kollektiv bestående av honom, Harriet, Mary, Claire och Marys halvsyster Fanny. Han bjöd också ut Mary till sina vänner. Harriet dränkte sig och Fanny tog gift. När Claires och Byrons dotter föddes såg Byron till att dottern sattes i kloster. Där dog hon ett par år senare. Mary och Percy Shelley fick tre barn som dog. De måste leva i exil i Italien för Shelleys radikala idéer. Mary Shelley har tagit mycket stoff ur sitt eget liv till Frankenstein. Till exempel hade Frankenstein och Percy Shelley många drag gemensamt. Hon ifrågasätter den enögda tron på förnuftet, teknisk utveckling och människans sätt att laborera med naturen. 
Själens nattsida: om Mary Shelley och hennes Frankenstein är titeln på en bok av Merete Mazzarella. Bokförlaget Atlantis 2014.

Italiensk prosa

Universitetslektorn i italienska vid Stockholms universitet, Cecilia Schwartz,  skriver i en understreckare om nya kvinnliga författare i Italien. Hon kom att bläddra i en nyutkommen antologi om italiensk prosa under åren 1999 - 2014, La terra della prosa, där trettio författarskap var representerade, men endast fem av dem var kvinnor. Cecilia Schwartz berättar om flera kvinnliga författare, som till och med finns översatta till svenska, till exempel Michaela Murgia och Melania Mazzucco, som borde funnits med i antologin. Silvia Avallone, som skrivit romanerna Stål och Marina Bellezza, är ju mycket känd i Sverige. Elena Ferrantes första roman på svenska, Min fantastiska väninna, kommer på svenska först i mars, men är redan mycket omskriven. Till exempel i en understreckare där hon sägs påminna om Knausgård i sin självbiografiska romantrilogi.
Ett spännande författarskap som Igiaba Scegos tycks vara ganska anonymt över huvud taget. Scego är född i Rom 1974 av somaliska invandrare sägs förnya den italienska litteraturen språkligt "genom att injicera texten med somaliska ord och uttryck."
Läs hela Cecilia Schwartz understreckare HÄR.

Fantasyns grå eminens

Han sju ockulta thrillers  beundrades av författare som CS Lewis och RS Tolkien. Hans fängslande föreläsningar lockade åhörare som Dorothy Sayers, Dylan Thomas och Wystan Auden. Han saknade akademisk utbildning men var litterärt spränglärd och drevs av en omätlig kärlek till litteraturen. Hans stora lycka var när han blev anställd på Oxford University Press. Han hade bland annat ansvar för serierna World Classics och Oxford Standard Authors. På grund av personalbrist fick han också hoppa in som föreläsare i Oxford trots att han saknade den formella kompetensen. Ingen som hörde honom glömde det någonsin. Själv skrev han poesi av det mera oläsliga slaget. Däremot är lär hans romaner vara läsvärda än idag och bjuder på många träffsäkra iakttagelser. Hans närsynthet kan ha bidragit till att han tyckte sig leva i ett annat universum som styrdes av hemliga regler. Allt kunde när som helst förvandlas till något annat. Läs mer om Charles Williams (1886 - 1945) i dagens spännande understreckare Spränglärd mystiker föregrep fantasy skriven av Kristoffer Leandoer. Jag blev väldigt nyfiken på Charles Williams. I min kundvagn ligger nu The Place of the Lion, trots att den kan läsas på Project Gutenberg Australia!

Edita Morris och Hiroshimapriset

Idag för sjuttio år sedan släpptes en atombomb över Hiroshima av ett ensamt bombplan, Enola Gay, en B - 29 Superfortress. Förödelsen blev stor och återverkningarna sträcker sig fram till våra dagar. Tre dagar senare, den nionde augusti, bombades Nagasaki. I Japan hedras offren från dessa händelser tillsammans med tillresta dignitärer från ett hundratal länder. Människor som överlevt bomben, s. k. hibakusha, berättar sina minnen.Hiroshimapriset, ett av världens största fredspriser instiftades av makarna Edita och Ira Morris,  med  intäkterna från Edita Morris storsäljande roman, Hiroshimas blommor, som grundplåt. Edita Morris, född Toll,  hade svenskt påbrå och växte delvis upp hos sina morföräldrar i Skåne. Hon gifte sig med Ira Morris och levde societetsliv i olika delar av världen. Under vissa tider levde hon ihop med den svenske konstnären Nils Dardel och det var denne som uppmanade henne att skriva. Sonen, Ivan Morris, blev Japan - kännare och gifte sig med en japanska. Hans rapporter om konsekvenserna av bombningen av Hiroshima och Nagasaki kom makarna Morris att engagera sig för fred och mot kärnvapen. Monica Braw, professor i japansk historia och författare skriver på en biografi om Edita Morris, som levde mellan 1903 och 1988. Monica Braws doktorsavhandling, American censorship of the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki, handlar om bombningen liksom romanen Överlevarna. Hon har också skrivit dagens Under strecket i SvD, Litterär kamp mot nya atombomber. Läs hela HÄR! 

De små Knösarna

Thekla Knös (1815 - 1880), översättare och författare, verksam vid samma tid som Uppsala - romantikerna, Atterbom, Geijer, Almqvist och Gunnar Vennerberg. Hon behärskade engelska, tyska, franska och italienska och översatte bl. a. Det är en ros utsprungen och skrev en versdikt med Frithiofs saga som förebild. Hon förblev ogift trots att det inte saknades frierier. Kärleksdikterna riktar sig ofta till kvinnor och de andra  handlar om vardagliga ting i stillsam opposition mot den romantiska skolan. Med anledning av hennes 200 - årsjubileum ger Ellerströms förlag ut en liten diktsamling Ljud befriad min röst! Thekla Knös är för övrigt den enda kvinnan som vunnit  Svenska Akademiens stora pris för sin poesi. Det fick hon för verseposet Ragnar Lodbrok. Hon bodde tillsammans med sin mor och de båda damerna, "de små Knösarna eller ibland "de små Theklorna" som de kallade sig bedrev en anspråkslös litterär salong. Vid moderns död blev Thekla Knös deprimerad och blev intagen på hospitalet i Växjö där hon avled 1880. Läs mer i dagens Under strecket av Katarina Båth, doktorand i litteraturvetenskap. Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, har skrivit en avhandling om Thekla Knös med titeln Konsten att förgylla vardagen: Thekla Knös och romantikens Uppsala, Nya Doxa 1993.

Vid sömmen

Ack! sitter jag ensam vid sömmen 
Strax tankarne flyga så vidt;
Och bilder jag ser, som i drömmen 
Mig locka så fagert och blidt 

Min penna jag tar, att dem teckna
Ur sykorgens gömma - geschvind!
Man kommer - ack! drömmarne blekna
Och rodnaden höljer min kind.

Tack, söm, som så vänligt har gifvit
Din slöja åt verserna små!
Af dem, när de fullväxta blifvit,
Skall sedan ett mönster du få.

Men - trösta mig! - åter du hvilar,
Ej kragen är färdigsydd än;
nu pennan från papperet ilar,
Förlåt! jag är flitig igen.

Texten kommer från Projekt Runeberg

Avhandling om Knausgård

Foto: Daniel Nilsson/TT

Arne Melberg, professor i litteravetenskap. presenterar i en jätteintressant  understreckare den först avhandlingen om Karl - Ove Knausgårds författarskap. Claus Elholm Andersen är en dansk litteraturvetare som är verksam vid universitetet i Helsingfors. På vakt skal man være. Om litterariteten i Karl Ove Knaugårds "Min kamp". Andersen är speciellt intresserad av Knausgårds förhållande till romantraditionen, särskilt till Proust. Andersen driver tesen att Min kamp först och främst är en roman och bör läsas och tolkas som en roman. Min kamp är litteratur och icke liv. Andersen skiljer mellan den som skrivit texten och den som återfinns i den. Knausgård själv hävdar fullständig identitet mellan författare, berättare och huvudperson. Men i andra delen av Min kamp har Knausgård tappat tron på fiktionen. Det har gått inflation i fiktion och berättelser och "det enda som jag såg något värde i var dagböcker och essäer."
Från slutet av del sex kommer följande citat: "Man ska vara på sin vakt när olika händelser formas till till en berättelse, för berättelser hör hemma i litteraturen och inte i livet." Detta sagt när Knausgård gör sig klar att lämna romanen och litteraturen. Vi lever i fiktion, därför behöver vi icke - fiktiv litteratur. Arne Melberg håller gärna med Claus Elholm Andersen om att Min kamp är en roman. Men det är en roman som handlar om att den litterära fiktionen inte längre har någonstans att ta vägen i en värld där fiktionen råder.
Arne Melberg är själv aktuell med "Litteratur i tid. Åtta kapitel om tidens tidens litteraturhistoria", som bland annat behandlar Knausgård i den självbiografiska traditionen. Läs hela understreckaren HÄR

1700-talets offentlighet och dagens nät

I en rolig understreckare i gårdagens SvD skriver litteraturvetaren Tatjana Brandt om Fanny Burneys romaner, dagböcker och brev från andra hälften av 1700-talet och hur folk lyckades luska ut vem hon var redan när första romanen, Evelina, kom ut 1778 under signatur. Ingen kunde drömt om att blyga Fanny Burney som varken syntes eller hördes kunde ligga bakom dessa skriverier.Man umgicks i kotterier och olika kretsar och skvallret gick. Inte sällan skrevs brev i akt och mening att delas av många. Fakta blandades med fiktion; verkliga personer med falska. Samtidigt som individens frihet ökade växte också nationalstat och tillämpliga lagar lagar fram. När friheten ökar ökar också kontrollbehovet (Foucault).  Det måste finnas metod i galenskapen. Jag håller med om att man kan jämföra 1700-talets offentlighet med dagens. Tänkte inte på det förrän nu. Läs hela understreckaren  HÄR!

Proffsresenären Ellen Rydelius

Bilden är lånad

Carina Burman är i farten igen! I gårdagens Svd skriver hon en understreckare om "den första turistboomens stora guideboksförfattare under mellankrigstiden". Rom på 8 dagar (1927) skrevs av Ellen Rydelius (1885 - 1957) och  blev en omedelbar succé. Ellen Rydelius skrev en rad andra guideböcker, översatte böcker från ryska, italienska, engelska, tyska  och franska. Hon skrev också kokböcker om fransk, italiensk och rysk mat och översatte en bantningsbok!  Hennes ideal var att leva i kappsäck utan ägodelar som tyngde. Helst ville hon bo i en grön cirkusvagn. En kort tid var hon gift med Elin Wägners bror, Harald Wägner. När han var otrogen skildes hon ifrån honom, tog dotter (Ria Wägner) och skrivmaskin och flyttade till Rom. Ellen Rydelius skrev personligt och hade blick för det udda och är enligt Carina Burman en god stilist. Ellen Rydelius blev som en kompis som visade runt i staden. 1951 kom hennes memoarer, Leva randigt, där hon bland annat skriver om den lyckliga, glada studietiden i Uppsala. Carina Burman är verksam inom Svenska institutets i Rom guideboksprojekt TOPOS AND TOPOGRAPHY. Rome and the Birth of the Guidebook genre. Hon arbetar på en bok om Ellen Rydelius. Läs hela understreckaren HÄR

Den nya kvinnan

Idag läste jag en jätteintressant understreckare om den franska psykoanalytikern Marie - Laure Susinis nya bok Les mutants. La nouvelle femme, le pouvoir et les hommes. Där presenterar och jämför hon kvinnor ur verklighet och fiktion; i olika miljöer och tider. Georges Sand är kvinnan som revolterar på 1800 - talet. Hon klär sig i manskläder och skildrar kvinnors kärlek i sina romaner.  Enligt Susini är Margaret Mitchell en efterföljare till George Sand med sin romanhjältinna Scarlett O´Hara. Hon är driftig och stark och handlar ofta efter eget huvud trots att hon går på tvärs mot all konvenans; som till exempel när hon dansar sorgklädd, dricker whisky och svär. Vissa kärleksscener är tämligen vågade för tiden. I första hand är Borta med vinden en kvinnas emancipationshistoria och inte en skildring av amerikanska inbördeskriget. Susini kallar kapitlet om Margaret Mitchell "Mitchell - den skandalösa".  Gabrielle Coco Chanel var väldigt vacker och hade många mäktiga och rika män som älskare. Hon började så småningom sy upp hattar i Paris.
Verksamheten växte och blev ett framgångsrikt modehus. Hon skapade ett mode som släppte loss kvinnorna ur korsetterna. Kläder ska vara bekväma, tyckte hon. Coco Chanel hade arbetet som sin passion. Hon gifte sig aldrig och  fick inga barn. En som definitivt bröt mot alla tabun är den androgyna Lisbeth Salander som också tas upp i Les mutants.

Marissa Mayer är koncernchef för Yahoo. Hon är född 1975 och liksom alla de andra kvinnorna i Susinis framställning värderar hon sitt arbete högt. Redan en vecka efter det att hon fött sin son var hon tillbaka på arbetet. Hon ser ingen konflikt mellan familj och arbete. Marissa Mayer menar att passionen för en uppgift bidrar till att neutralisera skillnaden mellan män och kvinnor. Makten har återvänt till mödrarna, konstaterar Susini. (Det tål väl att diskuteras, tycker jag.) Boken har naturligtvis väckt debatt i Frankrike. Lena Kåreland, som skrivit understreckaren, tycker att boken kan vara intressant även i Skandinavien. Inte minst för de fina kvinnoporträtten och det nya sättet att se på dem. Hoppas verkligen att Les mutants blir översatt till svenska! Jag skulle gärna läsa den.
Läs hela understreckaren HÄR!

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Ett bedårande barn av sin tid

Rebecca West (1892 - 1983) känner jag mest till som författare till den underbara serien Källan flödar; Denna sanna natt och Kusin Rosamund. Nu har det kommit en ny biografi om Rebecca West, The extraordinary Life of Rebecca West, skriven av historikern Lorna Gibbs. Som titeln antyder tar Gibbs fasta på personen Rebecca West och mindre på författaren. RW växte upp i London. Redan som 16 - åring fick hon tuberkulos och det statte p för hennes utbildning. Men hon klarade sig bra ändå. Hon umgicks med Charlie Chaplin, Anaïs Nin och Axel Munthe. Som 24 - åring skrev hon en biografi om Henry James och när hon skrivit en kritisk recension av en av HG Wells romaner blev han intresserad av henne. Hon blev hans älskarinna (Wells tåliga hustru Jane blundade) och födde en illegitim son åt honom. Anthony, som han fick heta, fick cirkulera mellan släktingar, barnhem och konvalescenthem. Som vuxen krävde han erkännande från båda föräldrarna. Hans roman, Heritage, var en lätt förklädd självbiografi. Anthony ville också skriva en biografi om HG Wells, men modern stretade emot. Rebecca Wells hade många älskare. Hon revolterade mot konventionerna och det sociala trycket. Redan tidigt var hon medlem av suffragettrörelsen. Rebecca West var en skicklig journalist, hon skrev, romaner, essäer, biografier, artiklar och reseskildringar. Hon var - kort sagt - alldeles för produktiv för sitt eget bästa. Och hon var dessutom kvinna. I 38 år var hon gift med bankiren Henry Maxwell Andrews. Han var stukad efter att ha suttit i fångläger i Tyskland och klarade inte av att ta en universitetsexamen i Oxford. Båda var otrogna mot varandra, men det jämnade väl ut sig i längden, kan man tänka.
Fay Weldon har skrivit en biografi om Rebecca West liksom Victoria Glendinning. Rebecca West har själv skrivit Family Memories: an autobiographical Journey.
 
Läs Josefin Holmströms understreckare  HÄR

Finns det något liv i nationalskalden?

Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av  Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin  understreckare  den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938  och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna, där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.

Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Den första moderna romanen?

I en understreckare  i SVD igår skriver 
Carl Rudbeck om Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Den kom ut anonymt 1678. Nu har Mme de La Fayettes samlade verk kommit ut i franska Pléiadbiblioteket. Fransmännen är måna om sina klassiker. Det fick president Sarkozy erfara när han vågade sig på att tala förklenande om Prinsessan de Clèves! Jag tror inte att han gör om det.
Läs HÄR om den svenska pocketutgåvan 2010 i.
Jag har också en utgåva i Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Översättningen är densamma, men efterskriften är gjord av Daniel Andrae.
Ruth Halldén (salig i åminnelse) skriver en fin
artikel om Prinsessan de Clèves i En bra bok. 1991. Hon berättar bl. a. att Mme de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. Det var inte riktigt comme-il-faut för en hovdam att syssla med romaner så hon höll en låg profil. Det som gör Prinsessan de Clèves unik är skildringen av en själslig kamp. Det är den den psykologiska insikten som är romanens styrka. Ruth Halldén påpekar att Prinsessan de Clèves är allmängiltig. Den har ingen ålder. Den kunde ha tilldragit sig i alla samhällsklasser och i alla tider. Någon har kallat den "en melankolisk skymningssaga". Läsecirkelbok, tror jag.

Essän i IT - åldern

1500 - talsfilosofen de Michel Montaigne (1533 - 1592) var den som uppfann essän. Många har senare refererat till honom från Francis Bacon till Virginia Woolf. Den första volymen Essäer kom ut 1580. Därefter har de översatts och kommit ut i nya upplagor inte minst i Sverige där det senast kom ut en nyöversättning av Jan Stolpe i pocketutgåva. Nu kommer en ny bok om Montaigne av Antoine Compagnon på Atlantis förlag också i översättning av Jan Stolpe. Antoine Compagnon är egentligen specialist på Proust, men när han gjorde radioprogram om Montaigne blev de så populära att de gavs ut i bokform. 
En sommar med Montaigne blev omedelbart en försäljningssucce. Antoine Compagnon lyckas vara både lättsam och lärd skriver litteraturprofessorn 

Arne Melberg i sin recension. Det kanske inte är så svårt med ett sådant ämne som Montaigne. I slutklämmen skriver Arne Melberg att Michel de Montaigne säkert inte hade låtit elektroniken avskräcka. Han hade fortsatt att skriva.

Arvet efter Montaigne växer och frodas skriver Nina Burton i en understreckare 30/5 2009.

Entusiastiska pessimisters spirituella konst är den underbara titeln på en understreckare om essäer av Arne Melberg den 1/12 2012 

Essä: urval och inledning av Arne Melberg kom ut 2013 på Bokförlaget Daidalos

Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).