Gula gardiner

Ugglan & Boken Novelltolvan 2025. I allra sista minuten blir det min tur att hämta Handbok i klardrömmar av finlandssvenska Johanna Holmström från biblioteket. Novellerna skrevs 2022. Jag läste den första novellen i samlingen, De gula gardinerna. En gravid kvinna, Elina, har skaffat gula gardiner med vita kronblad på och nu undrar hon ängsligt vad hennes man, Thomas, ska tycka. En förstår att hon är hemmafru. Thomas har minsann råd. Han är ganska kort, ljus, lite hjulbent; har stora öron och en guldkedja runt halsen.De har träffats som unga, men tydligen inte lärt känna varandra så väl. Kvinnan har vissa - outtalade - synpunkter på klimat och konsumtion men det är inget hennes man tar intryck av. Jörn Donners cyniska resonemang om sina oäkta barn som kommit till på grund av hans avsky för kondomer upprör Elina så att hon ger sig ut på landsvägen mot föräldrahemmet. Hon får svåra skavsår fortsätter barfota. Det går inte mycket bättre. Men som ett brev på posten kommer den ljusblå pickupen. Elina vet att hon är obildad, men det är inget som bekymrar henne. Läsaren ryser över hennes tomma och ensamma tillvaro. hennes ynka, lilla "utbrytningsförsök" kvästes ju i sin linda. Inte för att Elina själv skulle kalla det utbrytningsförsök. Det vilar något dovt olycksbådande över vanligheten i novellen. Jag gillar Johanna Holmström; både i roman - och novellform.

Titel: Handbok i klardrömmar

Författare: Johanna Holmström

Förlag: Albert Bonniers

Tryckår: 2022

Antal sidor: 302 

Erinran

Tusenblad är en gammal kvinna som faller i sitt badkar och bryter lårbenshalsen. Hemtjänstens nästa besök infaller inte förrän om fyra dagar.
Tusenblad uthärdar stoiskt och utan att förtvivla.
Tiden upphör att existera.Finlandssvenska Birgitta Bouchts nya roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar. Minnena av barndomen, modern, Greta Gustafsson - den vackra, stolta - moderns väninna och motpol, Elsa och så Christian - framför allt kärleken Christian Salgado från Brasilien som övergav Tusenblad - kommer för henne där hon ligger och fryser i obekväm ställning i badkaret. Hon misstror egentligen minnena. Vi lever kronologiskt och minns rapsodiskt. Men kroppens egna minnen är sanna. Modern blev också sviken och dottern knöt hon aldrig riktigt an till trots Tusenblads alla försök att vinna hennes kärlek.
Tusenblad har blivit ensam, knuten och tårlös.
Hon har arbetat hela sitt liv som arkivbiträde på ett sjukhus och varit fullständigt nöjd med det. Tusenblad vet att hon är gammal och snart kommer att dö. Och hon är nöjd med det också. Faktiskt närmast lite nyfiken
Tusenblad funderar mycket på sin identitet. Vem är hon? När vet man vem man egentligen är? När blir man presenterad för sig själv?
Mänskliga livsvillkor sätts under lupp i Birgitta Bouchts roman. Och hon excellerar i kloka, pregnanata aforismliknande formuleringar som gör att man stannar upp, läser om och försöker lägga på minnet. Jag får lust att läsa högt.
Jag har också läst Minnas, glömma och förtiga. Syskonbrev mellan Birgitta Boucht och hennes äldre bror Bengt Pihlström. Då skrev jag så här.

Jag tyckte mycket om Tusenblad, en kvinna som snubblar.

Tusenblad är en gammal kvinna som faller i sitt badkar och bryter lårbenshalsen. Hemtjänstens nästa besök infaller inte förrän om fyra dagar.
Tusenblad uthärdar stoiskt och utan att förtvivla.
Tiden upphör att existera.
Finlandssvenska Birgitta Bouchts nya roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Minnena av barndomen, modern, Greta Gustafsson - den vackra, stolta - moderns väninna och motpol, Elsa och så Christian - framför allt kärleken Christian Salgado från Brasilien som övergav Tusenblad - kommer för henne där hon ligger och fryser i obekväm ställning i badkaret. Hon misstror egentligen minnena. Vi lever kronologiskt och minns rapsodiskt. Men kroppens egna minnen är sanna.
Modern blev också sviken och dottern knöt hon aldrig riktigt an till trots Tusenblads alla försök att vinna hennes kärlek.
Tusenblad har blivit ensam, knuten och tårlös.
Hon har arbetat hela sitt liv som arkivbiträde på ett sjukhus och varit fullständigt nöjd med det. Tusenblad vet att hon är gammal och snart kommer att dö. Och hon är nöjd med det också. Faktiskt närmast lite nyfiken
Tusenblad funderar mycket på sin identitet. Vem är hon? När vet man vem man egentligen är? När blir man presenterad för sig själv?
Mänskliga livsvillkor sätts under lupp i Birgitta Bouchts roman. Och hon excellerar i kloka, pregnanata aforismliknande formuleringar som gör att man stannar upp, läser om och försöker lägga på minnet. Jag får lust att läsa högt.
Nyligen läste jag Minnas, glömma och förtiga. Syskonbrev mellan Birgitta Boucht och hennes äldre bror Bengt Pihlström. Då skrev jag så här.

Jag tyckte mycket om Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Men varför ett så gräsligt omslag? Jag har inget emot åldrade händer. Det är snarast färgen som som jag tycker är hemsk.