Jakob

Jakob är tredje delen i Satu Rämös Nordic noir - serie. Här är det Jakob, den trevlige stickande polisen från Finland, vi följer. Han kom till Island för att göra praktik och blev kvar, först p g a pandemin och sedan av bara farten. Hildur Rúnarsdóttir fick sin första och enda vän och en uppskattad kollega. Det händer väldigt mycket i den här delen. Lite väl mycket tycker jag ibland. Men miljön uppskattar jag, och Hildur är alltid Hildur. Jag har också lärt mig något som jag inte visste fanns tidigare, nämligen den osmakliga hanteringen av blodston som drar in mängder av pengar. Det är ston som görs dräktiga oavbrutet, får sina föl aborterade och tappas på sitt hormonrika blod. Det används sedan till produktionsdjur som får större kullar och ger mera kött. Det har diskuterats mycket men är visst inte ens olagligt. Jakob ligger i segsliten strid med sin exhustru om umgängesrätten till sonen Matias. Och nu lyckas han ställa till det ordentligt för sig under en vistelse i Finland där en domstol ska slita tvisten mellan Jakob och Lena. Hildur får också en rad personliga bakslag. Nästa del, 

Titel: Jakob

Författare: Satu Rämö

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Forum

Antal sidor: 398
 

Hildur

Nu har jag läst en hel deckare. Det var en stund sedan. Hildur av Satu Rämö. Riktigt bra är den. Jag gillar Hildur och hennes medarbetare, Jakob Johanson från Finland, som gör praktik som kriminalassistent på Island. Lite tveksam är jag dock till hans stickning. Det går alldeles för lätt med de avancerade stickmönster på islandströjor som han väljer. Och jag tror inte riktigt på att han skulle halat upp sin stickning när den arrogante Jónas från Reykjavik kom och blandade sig i polisarbetet. Hildur bär på en stor sorg som inte blir minskar med tiden. Och det kommer mera. Henne sätt att koppla av är brädsurfing. Kampen med de kalla vågorna skänker vila i sinnet. Det sker en serie mord på Island som i förstone förbryllar, men till slut visar sig hänga ihop och till och med gå bakåt i tiden.  Då och då mullrar det dovt i bakgrunden; obehagligt och olycksbådande. Isländska sedvänjor, trosföreställningar och talesätt förhöjer läsningen. Det känns äkta. Jag vill gärna tro att det är det också.  Satu Rämö föddes i Finland 1980. 2007 flyttade hon till Island och började skriva resehandböcker och fortsatte sedan med deckare. Jag kommer nog att fortsätta med den här serien som hittills fått fem delar. Rosa & Björk är titeln på del 2; Jakob del 3; Rakel 4 och slutligen Tinna del 5.

Vargens unge

Eftersom jag läst Johanna Holmström tidigare och tyckt om det hon skrivit tänkte jag läsa Vargens unge. Jag började gång på på gång, men det ville sig inte. Då började jag lyssna och därmed var jag fast. Skådespelaren Linda Zilliacus är finlandssvenska och läser upp Vargens unge på ett alldeles utmärkt sätt. Så vackert. Vargens unge är första delen i en tänkt trilogi. Andra delen ska handla om kriminalkonstapel Minna Salminen, som är en viktig person i Vargens unge. I romanen, som är en spänningsroman snarare än en deckare, finns en rad berättelser som på ett organiskt sätt slingrar sig om varandra. Aldrig någonsin trampar Johanna Holmström fel. Hon bygger skickligt sitt pussel kring människorna i ekobyn Toivola utanför staden Kuhmo i Kajanaland nära den ryska gränsen där ingen egentligen vill bo. Utflyttningssiffrorna talar sitt tydliga språk. Till denna ekoby kommer fotografen Gloria Hammarström och hennes lille son Luukas. Hon finner sig snart tillrätta. Men hennes familj och Luukas far bestämmer, att sonen bör bo bland vanliga människor och gå i skola som vanliga barn. Så blir det. Gloria sörjer men snart väntar hon ett nytt barn med den karismatiske jägaren och fiskaren Aaron. Coronapandemin och kriget i Ukraina ställer till det även i ekobyn och rubbar balansen. Inte helt förvånande är människorna i Toivola antivaxxare. De skyr över huvud taget myndigheterna. Samhället står mot individen. Gloria är väldigt trött på våldsamma män som talar om för henne vad hon ska tycka och göra. I ekobyn finns alla möjliga yrken representerade; smed, lärare, läkare. Metsä - Kukka är byns egen häxa. Kalevala är ett återkommande tema i Vargens unge. Naturen beskrivs sakkunnigt och med äkta känsla; de stora skogarna, myrarna, sjöarna, växterna och djuren. Fyra år efter Glorias inflyttning i Toivola  flyr hon för livet därifrån med den nye lille sonen Ilmari när en skogsren på vägen gör att flyktbilen kraschar. Efter det börjar själva berättelsen med att en liten tovig, smutsig, stum pojke står utanför Seijas och Tarmos hus mitt i tulpanrabatten. De tar naturligtvis hand om den lille. I munnen har han ett fuktskat minneskort och i fickan en kniv. Ingen vet vem han är och inen verkar sakna honom. Kriminalkonstapel Minna Salminen och hennes partner Timo Kyrö får hand om den kinkiga utredningen som visar sig innehålla många vindlingar, lögner och återvändsgränder. Det är maj 2023. Vargens unge skulle lätt kunna bli Årets bok!

Innan fåglarna vänder åter

23 - åriga Alli - Maria Avala är protagonisten i Mirja Mäkis strålande debutroman, Innan fåglarna vänder åter. Hon bor vid sjön Ladoga som hon älskar. Familjen är fiskare och det vill Alli också bli. Det är hennes dröm. Men det tycker inte mor. Alli får gå i lära hos en läkekunnig gumma. När det 16 månader långa  vinterkriget bryter ut dröjer det inte länge förrän det blir tal om evakuering. Alli blir skickad genom skogarna med en dräktig ko. I Rosa Liksoms senaste roman, Älven, finns en motsvarande vandring. Fast då är det lapplandskriget det rör sig om.  Familjen Avala ska samlas hos Allis farbror i Österbotten. Där är naturen helt annorlunda och det är platt och blåsigt. Där är man bönder och sedvänjorna skiljer sig åt. Alli är läraktig och frun i huset gillar henne. När det kommer till att göra piroger är det Alli som står för undervisningen. Karelska kvinnor föds med ett pirogkavel i handen, skämtar hon. Svägerskan Sylvi är höggravid med Allis brors, Tuomas, barn. Tuomas är ute i kriget. Alla har någon som är ute i kriget, har stupat eller är saknad. När Sylvi måste föras till 29. krigssjukhuset för att föda är det Alli som följer med. Sylvi är sjuk och svag och plötsligt står Alli där med sitt moderlösa brorsbarn, Laina, i famnen. På sjukhuset träffar hon en man som blivit invalidiserad i kriget. Och Alli får följa med hem till hans föräldrars gård som sommarhjälp. Överallt gör hon sig omtyckt för sin duglighet och sin arbetsvilja. Alli längtar hem till Karelen men inte direkt till sin mor. Alli förstår inte vad mor har emot henne. Och hon förhärdar sitt hjärta. Den skadade Vilho får ta emot hennes tankar och hon hans. Det är en vacker kärlekshistoria som långsamt utvecklas. Han tycker inte att han har mycket att erbjuda henne, men hon ser annorlunda på saken. När Alli efter flera år övermannas av hemlängtan och åker hem till Karelen finner och att somligt är nerbränt och annat har ryssarna monterat ner och tagit med sig hem. Innan fåglarna kommer åter är en roman att tycka mycket om. Det är väldigt mycket en kvinnornas roman. En tycker sig vandra vid Allis sida. Hon har fått lära sig vad det är att höra hemma och inte höra hemma. Krigets fasor och förluster är hon bekant med, men hon har funnit sin väg. Det var visserligen inte det hon drömt om, men det är vad hon vill. Jag ser fram emot Merja Mäkis nästa  roman.

Titel: Innan fåglarna vänder åter

Författare:Merja Mäki

Översättare:Mattias Huss

Förlag: Historiska Media 

Tryckår: 2023

Antal sidor: 397                                                                                                                                                                                                                                                                   

Järnnätter

Järnnätter är andra delen av sju i Sirpa Kähkönens Kuopio - serie. Tiden är här den varma sommaren 1940. Vinterkriget är avklarat. Familjen Tuomi har betalat ett högt pris. Farmor Serafiina sörjer två söner och en sonson. Farfars frånfälle tar nästan knäcken på henne. Hon vandrar ut och in i sina världar och då och då måste det kokas vinbärssaft till sönerna som inte längre finns. En följer Anna tätt i spåren i hennes kamp för familjens fortlevnad. Hennes Lassi sitter på vinden och lider till kropp och själ av sina krigsminnen. Babytvillingarna Lilja och Otto känns som små fyrbåkar i allt det dystra. Annas svägerska Hilda arbetar väldigt bra tillsammans med Anna. Hon arbetar på ett tvätteri och hon hjälper Anna med barnen och de gamla. Hon har alltid stått i skuggan av sina bröder och har aldrig haft varken man eller barn. Servitrisen Helvi kommer som en färgstark främmande fågel till den lilla staden. Hon lyckas aldrig smälta in i omgivningen med sitt väldigt röda läppstift, sina cigaretter och sitt skumma nattarbete. Men hon blir en trofast och hjälpsam väninna till Anna. Och hennes dotter Mari leker gärna med de små. Alla kvinnorna hjälper varandra på olika sätt. De offrar Serafiinas älskade blommor för odlingar som går att äta. De skaffar en cykel och lyckas skrapa ihop pengar till en gris. I slutet av romanen fyller Anna tjugonio år. Hon börjar fundera på vem hon själv är och känner vissa upproriska känslor jäsa inom sig. I samhället i stort märks också en oro. Blir det krig igen? Lassi verkar vakna till liv och Anna blir misstänksam. Sirpa Kähkönen berättar om familjen Tuomi och småfolket omkring dem på ett kärvt, sparsamt språk, men inlevelsen och medkänslan är uppenbar. Hon beskriver inte sina karaktärer i detalj men de gestalter hon tecknar konturerna av blir levande människor för läsaren. Anna är beundransvärd men den gestalt jag känner lite extra för är Lassis syster, Hilda. Hon står alltid vid sidan av även om hon på sätt och vis också är navet. Utan henne - och hennes lön - hade familjen haft det ännu svårare. Sirpa Kähkönen har också skrivit boken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Hennes böcker tecknar en viktig del av Finlands historia och bygger till vissa delar på hennes egen släkthistoria. Delarna tre, fyra och fem finns också översatta till svenska; En vår av is och eld; Vingar av lakan; En sällsam orkidé.

Titel: Järnnätter

Författare: Sirpa Kähkönen

Översättare: Mattias Huss

Förlag: Lind & Co

Tryckår: 2020

Antal sidor: 325

En smakebit på søndag v. 39 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att en delar med sig utav det en just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

"I juni fick Hannes Kokkonen mycket abborre när dess fredningstid tog slut ute på fiskeholmarna, och han hade ofta med sig fisk även till Anna tidigt på morgonen innan han gick till torget för att sälja sin fångst, och han lät henne välja de fiskar hon ville ha. Hannes kunde bli sittande länge i dörröppningen och lyssna på Annas prat och dricka surrogat som Hilda alltid spetsade med riktigt kaffe ur sin hemliga gömma, för han var, med Hildas ord, "nästan som familjens andra försörjare som du flänger här med fisken." - Hannes trivdes i sällskap med kvinnorna Tuomi, den vresiga, vassa Hilda som var rolig att retas med och den mildare Anna som rörde sig tyst genom rummen. Och när Anna tog fiskarna ur hans korg med sin bleka händer så darrade han till en aning. Hennes händer såg så mjuka ut att han inte kunde låta bli att se på henne, och då tittade hon på honom och rodnade lite. Och det kändes som en lätt doft av hudkräm steg från Annas blossande kinder och hals, och det var närmast överjordiskt för Hannes."

Brudar i svart

Med stort intresse har jag nu följt Anna Hallikainen i rasande takt genom Brudar i svart, första delen i Kuopio- serien. Författare: Sirpa Kähkönen. Utöver Annas historia får jag veta mycket om livet i allmänhet i Finland i början av 1900 - talet. Inte visste jag något om pråmkarlar, viborgskringlor, ochranan, saltad gädda, lakesoppa, limutslag, aladåbbröd, rieskabröd, kodpaket, Gustav Noske och poika. Anna lämnar tidigt sitt barndomshem för ett arbete i staden Kuopio. Hon får en bra tjänst hos det barnlösa prästparet Pettersson. Hon är en duktig tjänsteflicka och blir mycket uppskattad av sina arbetsgivare. Röda och vita hatar varandra i Finland. Anna är tämligen ointresserad av politik. Men när hon möter den mörke Lassi Tuomi med ödemarksögonen blir hon ganska omgående förälskad. Lassi pratar en väldig massa och stencilerar ut papper, men Anna har sitt att tänka på. Livet far inte varsamt fram med Anna. Lassi hamnar i tvångsarbetsläger i Ekenäs. Sju år ska han vara borta. Det betyder att Anna måste försörja sig själv på något sätt. När Lassi kommer hem är Anna beredd att fortsätta sitt liv utan honom. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Romanen slutar med en hänvisning till kommande delar. Järnnätter är den del som kommer sedan. Jag gillar den kärva skildringen av ett strävsamt liv som återspeglar vad som sker i landet i stort. Brudarna bar alltid svart för svarta klänningar kunde användas vid andra tillfällen. Brudar i svart har ett driv som gör att en har svårt att lägga boken ifrån sig.

Titel: Brudar i svart

Författare: Sirpa Kährkönen 

Översättare: Mattias Huss

Förlag: Lind & Co

Tryckår: 2021

Björnjägarens döttrar

Anneli Jordahls senaste roman, Björnjägarens döttrar. En berättelse om sju systrar, liknar inte något hon skrivit tidigare. Men så har hon också Alexis Kivis roman Sju bröder som förebild. Björnjägaren, Heikki, är en stor och bred karlakarl som misstror samhället och myndigheter och bosätter sig allt längre från resten av befolkningen. Han jagar, dricker svär och skroderar. Den arma osynliga hustrun, Louhi, föder flicka efter flicka.  Till slut är de sju i åldrarna mellan 12 och 20. Namnen de får har vissa likheter med de sju brödernas. Johanna är äldst och leder flocken. Hårdhänt. Hennes bestraffningar liknar mest av allt misshandel. Elga är yngst; lite bräcklig men ganska besvärlig. Simone är religiös i likhet med den döda modern. Aune och Laura är tvillingar men det betyder inget för dem. Laura har bosatt sig ute under en gran. Och så är det Tanja och Tiina. Systrarna badar, brottas, slåss, dricker och jagar. Ibland besöker några av dem marknaden i staden för att sälja skinn och då passar de på att roa sig som vilken karl som helst. Alla flickorna avgudar fadern och har bara förakt till övers för modern. Romanen tilldrar sig i Finland men är flyttad till nutid. Flickorna räknar sig som en stam. De håller rådslag, bygger totempålar och blotar. Blot kräver blod. Om vi beblandar oss blir vi försvagade, säger Johanna. De bor långt inne i skogen, 15 mil från bebyggelse. Huset står inte emot vind och kyla och flickorna fryser och svälter. Någon hittar dem och tar dem till sjukhus och ger dem mat och omvårdnad. Johanna åker direkt till psykakuten. Härifrån blir berättelsen en helt annan. Tråkigare, helt enkelt. Civilisationen bekommer den inte väl. Det fanns en frisk och rå energi i vildmarksberättelsedelen av Björnjägarens döttrar. Den doftar av skog och sjö. Visserligen är klimatet obarmhärtigt men för det mesta klarar flickorna av både mat och värme. Ända tills det inte går längre. Systrarnas inbördes relationer är intressanta. De har inte gått i skolan men ett par av dem har snappat upp lite bokstäver ändå. De känner varandras svagheter och styrkor och använder sig av dem. Jag läste gärna den här boken och tycker att det var en rolig idé att ge Kivi svar på tal.

Titel:Björnjägarens döttrar

Författare: Anneli Jordahl

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2022

Antal sidor:333 

Stina och herr Saltarello

Stina Forsström arbetar på ett långtradarfik  någonstans i södra Finland. Egentligen kunde hon haft ett bättre arbete för hennes studentbetyg var finfina. Men det är så med Stina att hon inte talar. Och det tycker folk är besvärligt. Någon gång  i hennes tidiga barndom skrämdes hon så att hon började stamma. Detta stör henne så att hon beslutar sig för att sluta tala. Stina är huvudpersonen i den åländska författaren Sonja Nordenswans debutroman från 2007, Stina och herr Saltarello. Stina är ensam i världen. Båda föräldrarna är döda. Modern hade hon inte haft någon vidare kontakt med. Fadern var hon direkt rädd för och tyckte inte om. Herr Saltarello är egentligen av italiensk adelssläkt, men det är något han hemlighåller för sina arbetskamrater. Dessutom tillverkar han klippdockor och ritar kläder till dem. Han bor med sin pimpinetta mamma och inte ens hon känner inte till sonens hobby. Antonio Saltarello närmar sig försiktigt Stina, som inte är alltför angelägen. Men lite trevligt är det ändå. Offa är en hemlös man som har sin hemvist bland soptunnorna. Det händer att han får sopor över sig och Stina ser att han har skulor i skägget. Men - han är vänlig mot henne och hon återgäldar genom att låta honom få komma in och duscha och byta kläder hos henne. Stina försvinner plötsligt till hemlig ort i samband med sin 50 - årsdag. Hon har gripits av energi och beslutat sig för att förverkliga en länge närd dröm. Och det gör hon med besked! Stina och herr Saltarello är ingen stor litteratur. Men det är en varm, snabbläst roman som innehåller både komik och tragik. De tre huvudpersonerna står vid sidan av ett samhälle som tolererar dem men inte gör något för att stötta dem. 

Titel: Stina och herr Saltarello

Författare: Sonja Nordenswan

Förlag: Sahlgren förlag A b

Tryckår: 2007

Antal sidor: 145

Allt ett under

Juha Itkonen har skrivit den autofiktiva romanen Allt ett under. En möter berättelsens namnlösa jag och hans hustru Rose som väntar barn. Komplikationer tillstöter. Föräldrarna måste fatta ödesdigra beslut som de inte känner sig vara varken tillräckligt kunniga eller informerade för att göra. Rose och hennes man reagerar på olika sätt. De kastas mellan hopp och förtvivlan. Och de når inte riktigt fram till varandra. Långa tider är det tyst mellan dem. De har två barn tidigare så de är inte nybörjare på området. Ett utav barnen var dessutom mycket för tidigt född. Ett år senare befinner de sig i samma lokaler; av samma skäl men under andra omständigheter och dubbelt upp så att säga. Rose och hennes man kämpar var och en på sitt håll. Maken tar hand om Skorpan och Jonatan och ser till att de får frukost och kommer till dagis och skola. Sedan går han till sin fru på Kvinnokliniken. Ibland - i kritiska moment - får jag en känsla av att han helst vill fly. Går det så gör han det. Och en kan ha en viss förståelse för det. Intressant med en rapport från mannens/pappans sida. En anar den egna erfarenhet. Jag får den gamla boktiteln Män är från Mars. kvinnor är från Venus (av John Gray) i tankarna. Och aldrig mötas de två. Men det har kanske inte med manligt/kvinnligt att göra utan mera med att den ena människan aldrig känner den andra riktigt. Hur som helst en nyttig bok att läsa. Jag tycker att Juha Itkonen får fram det osäkra väntandet på ett utmärkt sätt. Allt ett under är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020.

Titel: Allt ett under

Författare: Juha Itkonen

Översättare: Camilla Frostell

Förlag: Förlaget

Tryckår: 2020

Antal sidor: 283

Sörjen som blev

Anna Takanens roman Sörjen som blev handlar om fyra generationer finsk familj varav tre är påverkade av kriget. Det sägs att det tar tre generationer att bli kvitt ett krigstrauma. Romanen handlar om författarens egen familj. Anna Takanen är född i Kungsbacka. Hennes far Timo var finskt krigsbarn i Sverige. Farfar Väinö stupade i kriget och lämnade farmor Saara ensam med två pojkar, Timo och Leevi. Timo hade klena lungor och skickades till Gustav och Alma i Sverige. Skildringen av Timos ensamhet, hemlängtan och rotlöshet är väldigt bra. Författaren har ett gott förhållande till fadern och har intervjuat honom så långt han tillät. Somligt förblir osagt. De har till och med besökt Finland tillsammans. Timo hade det alls inte dåligt i Sverige. Så småningom blev det så att hans finska och svenska familjer träffades. Saara och hennes kamp för barnen efter det att hon blivit änka; hennes äktenskap med Eemil, som lovat Väinö att ta hand om Saara om han skulle stupa, är empatisk och levande. Krigsbarnet Timos upplevelser delas säkert av många finska krigsbarn. Senare delen av Sörjen som blev berättas på ett annorlunda sätt; mera kronologiskt och rapsodiskt. En får följa Anna själv när hon gör slag i saken och utbildar sig till skådespelare. Timos svenska och finska familjer följs också upp; viss språkförbistring är naturligtvis oundviklig men på det stora hela fungerar kontakterna bra. Sörjen som blev är en intressant roman som helhet, men jag tycker allra bäst om första hälften. Bildspråket borde kanske hyfsats en aning på sina ställen.

Sörjen som blev passar in på nr 40 i Mias Kaosutmaning, Läs en bok med ett verb i titeln 

Titel: Sörjen som blev
Författare: Anna Takanen
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2019
Antal sidor: 275

En smakebit på søndag

""Brevet från Mademoiselle ligger och väntar i postfacket när jag kommer från dagens sista föreläsning, europeisk historia, grundkursen. Jag sliter upp det och läser medan jag springer upp för trapporna till studentlyan på översta våningen. Välkommen till Mademoiselle! Ni är en av de tjugo lyckliga som blivit valda. Juni 1953 kommer att bli en oförglömlig månad för Er. Vi på Mademoiselle önskar att ni beaktar följande: Mademoiselle är modetidningen för den moderna kvinnan som är mån om att vara både snygg och smart. Under Er tid hos oss kommer Ni inte bara att ge avtryck i tidningen utan överallt Ni rör Er. Ni är praktikant under fyra veckor, men ni måste klä er som om Ni var anställd. Tänk på att ni under Er månad hos oss inte endast kommer att sitta på vår luftkonditionerade redaktion. Ni kommer även att göra studiebesök, gå på luncher och middagar och framför allt bli fotograferad. Kvällstid ägnar vi oss åt kultur och representation. Ni kommer att vilja vara tiptop dygnet runt."

Från sidan 15 i Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

I grevens tid (finskt uttryck)

Författaren Mikko Porvali arbetar som utredare på polisen. Han har skrivit flera böcker med militärhistoriskt innehåll och även nominerats till Finlandiapriset för facklitteratur.  Blod döljer inget är andra delen i en trilogi med serienamnet Karelen noir. Den handlar om hur extremhögern växer fram i Finland. Miljön är Viborg i början av 1930 - talet. Lapporörelsen (hö) förpassar kommunister till andra sidan gränsen till Ryssland. Kommunisterna skjuter gärna en polis eller två. Poliskommissarierna Salomon Eckert och Jussi Kähönen försöker upprätthålla lag och ordning. Eckert är den dynamiske, impulsive. Kähönen iakttar och berättar.  Den historiska bakgrunden är riktig och många händelser och karaktärer har verklig bakgrund. De båda arbetskamraternas personliga bakgrund träder långsamt fram. När finska vinterkriget bryter ut omringas staden Viborg av de röda. Det blir kaos på gatorna och poliserna blir soldater. Det som inte tycks beröras av bombningarna är byråkratin. Uhro Kekkonen har som sista arbetsuppgift utfärdat en häktningsorder på Eckert för mord. Men Johannes Känönen griper in. Han tänker på deras vänskap och på Eckerts vana att för varje död kropp de båda poliserna träffade på gå och tända ett ljus i Eliaskyrkan. Del ett i trilogin har titeln En blå död och tilldrar sig i Viborg tio år tidigare. Jag gillar de här båda kommissarierna som cyklar och åker släde i ämbetet. Jag funderade på titeln men i sista stund gick det upp ett ljus. Den här polisromanen platsar i Ugglans&Bokens läsutmaning Månadens språk för augusti. Det är nämligen finska. "I grevens tid"  syftar på Per Brahes tid som generalguvernör i Finland dr han uträttade så många bra saker att man längtansfullt talade om "i grevens tid". (Men det kan också betyda i sista minuten.)

Titel; Blod döljer inget
Författare: Mikko Porvali
Översättning: Heidi Granqvist
Förlag: Lind&Co
Tryckår: 2018
Antal sidor: 328

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

Sommaren gick så fort

Sommaren gick så fort, och jag minns knappast
längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många
nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian.
En blixt väljer alltid det mnsta avståndet mellan molnet och
markytan. Han som ägde huset sysntes ju aldrig till, inte ett löv
rördes i vinden. Han spelade Kinderszenen på ett så dyrbart 
instrument att man efteråt betvivlade alltsammans. Jag står
kvar med en nyckel av glas i handen. Rök, mot ansiktet en 
mörk fläkt. Vi tror oss lätt förlorade. Djupt där nere
blänker vattnet, en biflod till den mäktiga Missouri

Bli aldrig vän med en kråka!

Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början. Det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.

ur diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, 1997
som ingår i Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
Symposion 2003

Tua Forsström föddes i Borgå 1947 och där bor hon fortfarande.
Hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, där hon går i dialog 
med den ryske filmregissören Arsenij Tarkovskij.
I februari 2019 invaldes hon i Svenska akademien på stol nr 18
efter Katarina Frostenson.

Månadens språk är finska. Där platsar Tua Forsströms bok som f. ö. kommer ut i ny upplaga i höst

Den försiktiga resenären

Somliga saker blir en aldrig besviken på. Till dem hör en ny bok av Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären handlar mycket om de kryssningar författaren gjort i sitt liv tillsammans med exmaken Lars G och nye maken L. En kryssning gjorde hon till och med med Lars G efter det att hon tillkännagivit att hon var kär i L. Det var inte så lyckat. Själv skulle jag aldrig drömma att ge mig ut på kryssning. Och Merete Mazzarella är ambivalent. Hon reflekterar på sitt typiska sätt över begreppet turist kontra resenär. Kryssningsturister står ännu lägre ner på rangskalan än turister i allmänhet. Hon iakttar medresenärernas beteende. Många är rutinerade kryssare. Andra går inte av båten i hamnarna. Då finns det speciell service för dem ombord. En del skickar bud efter souvenirer i de olika hamnarna. MM märker att samtalsämnena vid borden är desamma som hemma. Vid frukosten är passagerarna "tvångsplacerade" och behåller sina platser resan igenom. MM försöker att föra in lite diskussionsämnen i sällskapet, men det faller platt till marken. Tankarna på den numera döde Lars G dyker oväntat upp och då berättar MM om honom. Hon tänker också på sin far, diplomaten, som aldrig skrattade. Han log. Och han ansåg  att Pelle Svanslös innehåller all nödvändig kunskap om den mänskliga naturen. Merete Mazzarella erinrar sig resenären framför andra, Bruce Chatwin, och hans Drömspår när hon kommer till Australien; ett land som är den diametrala motsatsen till livet på den luxuösa kryssaren Braemar. Chatwin skildrar aboriginerna och deras liv. MM och L förälskar sig i Brisbane. Här blir de resenärer i stället för turister. De skaffar sig vänner där och firar jul vid midsommar i 32 graders värme och hög luftfuktighet. Brisbane är annars the skin cancer capital of the World. MM vore inte MM om hon inte hade associerat till andra författare i sin berättelse. Hon tänker på Robyn Davidson som ensam tog sig ifrån Alice Springs till Indiska Oceanen med fyra kameler som hon själv tränat upp. På kamelrygg genom öknen kom 1980 på svenska. Patrick Whites Voss anses vara hans bästa roman. Den handlar om en tysk forskningsresande, Voss, som vill göra en expedition in i det inre av Australien. White fick Nobelpriset 1973. Kate Grenvilles historiska roman The secret River  handlar om en engelsman som straffas för stöld genom att skickas till Australien på tidigt 1800 - tal. Romanen utforskar vad som kan ha hänt när europeerna koloniserade land som redan beboddes av aboriginer. 
Jag gillar Merete Mazzarellas sätt att iaktta och reflektera. Och hennes otroliga beläsenhet; hennes humor (ofta med lite udd) och hennes gudabenådade sätt att formulera sig.  

Titel: Den försiktiga resenären
Författare: Merete Mazzarella
Förlag: Schildts & Söderström
Tryckår: 2019
Antal sidor: 287

Jag lägger till den här till Månadens språk: augusti, som är finska 

Bodil Zalesky har också skrivit om den här boken

De försvarslösa

Finska Kati Hiekkapeltos andra polisroman om inspektör Anna Fekete, De försvarslösa,  gjorde mig inte besviken. Jag tyckte mycket om Kolibri och hoppas att serien fortsätter. Anna Fekete kommer ifrån en ungersk minoritet i forna Jugoslavien. Hennes äldre bror Akos, som är på väg utför, bor också i samma stad i norra Finland medan modern och den älskade farmodern finns kvar i Ungern. Annas stora intressen utanför arbetet är friluftsliv och motion. Hon älskar löpning och skidåkning. För övrigt är hon ganska ensam och får agera mamma åt sin storebror. I De försvarslösa har ett nytt gangstergäng dykt upp vid sidan av Hells Angels. Black Cobra kallas de sig. Ledaren är en ung iranier vid namn Reza. Annas kollega, Esko, som dricker för mycket och håller på att utveckla KOL får dem och deras verksamhet på sin lott. I ett hyreshus finner man en död knarkare vid namn Marko. Från samma hus och samma trappuppgång försvinner en gammal man och en äldre dam. Sammy, en ung kristen pakistanier, som lever illegalt i landet och är helt beroende av subutex, erkänner mordet på Marko, men Anna förstår att det är för att undvika utvisning. Två afghanska homosexuella män driver en populär pizzeria och blir hotade av Black Cobra. Annas hjärta blöder för Sammy och hon går i god för pizzabagarna Maalik och Farzad. Anna har tillfälliga förbindelser med män, men hon vill inte bilda familj. Den riktigt stora tomheten infinner sig när en utredning är klar och ett fall är löst. Jag tycker att Anna Fekete är sympatisk och trovärdig. Hennes kolleger och chef lär en också känna som människor med goda och dåliga sidor. Språket flyter lätt och det finns ett driv i boken. Ingenting är enkelt och somliga arbetshypoteser visar sig vara helt felaktiga. Tredje boken lär vara utkommen. Hoppas på snar översättning.  Översättningen är gjord av Marjut Hökfelt, Modernista förlag 2018.

En smakebit på søndag

Schildts & Söderströms

"Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen", sa jag häromdan åt Stina och efter en liten konstpaus fortsatte jag:" Men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla på barnvagnen." - "Du har din humor i behåll i alla fall, Alma", sa Stina, "du förmår fortfarande vara rolig." Å, vad jag var trött på det ordet, det har hängt om halsen på mig som en koskälla sedan jag var ung flicka. Söderskälm, så var det kamraterna, de gamla kvinnliga, kallade mig under studietiden. Lilla Söderskälm. Hon som ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar på tungan. Jag brydde mig inte om att tillägga att jag vid närmare eftertanke var fullt medveten om att jag aldrig med egen kraft skulle kunna ta mig över balkongräcket. Gud vet om jag ens skulle kunna ta mig ut på balkongen." från sidan 5 i Alma. En roman om Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, skriven av Merete Mazzarella.

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi delar med oss av det vi just läser - utan  spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag,

Astrid Therese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. med olika slags beskrivningar gällande humör eller kroppsliga utsöndringar. Allting är mycket väl bokfört.

Norstedts

"Jag hittade Amanda i Åbo landsarkiv en vacker höstdag 2015. Plötsligt fanns hon bara där, i liggaren framför mig. Exploderar fram över sidorna med sitt häftiga temperament, sin tendens att ryta, rasa och kommendera. I ett ilsket handskrivet brev kräver hon att få sina kläder tillbaka. De har tagits ifrån henne när hon landade där, på Själö hospital i Nagu skärgård, år 1891. Hon är 26 år gammal. En vagabond i en tid då det är förbjudet att irra omkring på landsvägarna utan mål och mening. Hon super och horar. Hon är vild. Farlig.
Efter att ha kommit till Själö blir hon en av många. Hennes sjukdomsförlopp antecknas av vårderskorna och jag hittar henne som ett namn med olika slags beskrivningar av humör eller kroppsliga utsöndringar" Ur Några ord innan i Johanna Holmströms Själarna ö, sidan 7
Fler smakebitar HÄR

Nödåret

Lind&Co

Att någon kan skriva en sådan fantastisk roman som Aki Ollikainen har skrivit om något så förfärligt som Nödåret 1867 i Finland. Flera års missväxt gjorde att människor drevs på tiggarstråt eftersom de inte kunde få sin försörjning på sina små gårdar. Det är vinter, snöstorm och mycket kallt när Marja lämnar sin döende man Juhani i den lilla stugan och tar med sig barnen för att vandra till St Petersburg över Helsingfors. Flickan, Mataleena, är i tioårsåldern; gossen Juho ungefär fyra. Varför stängde du inte dörren, mor, undrar flickan när de lämnar stugan i Korpela. Det är barmhärtigare så här, svarar Marja. Det blir ingen lätt vandring. I prästgården blir de avvisade innan de nått dörren liksom i någon bondgård. På andra ställen får de lite välling och en bit barkbröd . I någon gård vill husmor behålla flickan, men Marja vill inte avstå från något av sina barn. Den katastrofala tiden lockar fram det sämsta hos en del människor medan andra visar prov på medmänsklighet. Särskilt besvärligt är det att som kvinna komma till överbefolkade härbärgen och genast utsättas för sexuella trakasserier. Vid den här tiden är Johan Vilhelm Snellman senator i Helsingfors och arbetar för nödhjälp åt de fattiga och utsvultna. Generalguvernör Adlerberg vill att en järnväg byggs till St Petersburg som nödhjälpsarbete. Läkaren Johan Berg dukar under efter att tappert ha bistått sjuka. Smittkoppor och tyfus härjar. Teo Saara är också läkare och något av en iakttagande kommentator. Språket är enkelt och avskalat; inte ett ord i onödan. Nödåret är en svidande historielektion som en känner in i benmärgen. Dödens färg är vit går som ett omkväde genom boken. Nödåret går som radioföljetong just nu. Redan efter första avsnittet visste jag att den här romanen är något utöver det vanliga. Så jag lyssnade på alla avsnitten i utmärkt uppläsning av Martin Wallström och läste sedan boken. Översättningen är gjord av Ann - Christine Relander. Ollikainens debutroman är nominerad till Bookerpriset och Finlandiapriset.

Kolibri

Kati Hiekkapeltos protagonist är den unga kriminalpolisen och brottsutredaren Anna Fekete. Kolibri är första romanen om henne. Anna är invandrare i Finland. Hon är ungrare och kommer från forna Jugoslavien. I Finland har hon också brodern Asko som befinner sig på glid. Anna är nyutbildad och får som sin

partner den alkoholiserade, invandrarfientlige Esko. Hon är lite ensam och olycklig; hon försöker sluta röka; hon springer - men i motionsspåret kan ingen våga sig ut längre eftersom en seriemördare är i farten och offren återfinns i löpslingan med ett smycke föreställande en aztekisk gud i fickan. Utöver dessa mord  engagerar sig Anna i den unga invandrarflickan Bihars situation. Och så kommer det sexistiska SMS. Jag tycker att det sociala engagemanget och personskildringen egentligen är intressantare än själva mordgåtorna i Kolibri. Jag har vissa problem med ordval och meningsbyggnad på sina ställen, men jag läste gärna Kolibri och jag kommer att följa upp fortsättningen. Kolibri nominerades till en Petrona Award (brittiska Petrona Award, ett pris som är instiftat till minne av en brittisk deckarbloggare och delas ut i maj varje år för bästa till engelska översatta (och i Storbritannien utkomna) nordiska deckare; deckare av nordisk författare, eller deckare av annan författare som utspelar sig i Norden) och även till det Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln
Översättare Marjut Hökfelt; Modernista förlag