Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg

lördag 18 januari 2020

Sörjen som blev

Anna Takanens roman Sörjen som blev handlar om fyra generationer finsk familj varav tre är påverkade av kriget. Det sägs att det tar tre generationer att bli kvitt ett krigstrauma. Romanen handlar om författarens egen familj. Anna Takanen är född i Kungsbacka. Hennes far Timo var finskt krigsbarn i Sverige. Farfar Väinö stupade i kriget och lämnade farmor Saara ensam med två pojkar, Timo och Leevi. Timo hade klena lungor och skickades till Gustav och Alma i Sverige. Skildringen av Timos ensamhet, hemlängtan och rotlöshet är väldigt bra. Författaren har ett gott förhållande till fadern och har intervjuat honom så långt han tillät. Somligt förblir osagt. De har till och med besökt Finland tillsammans. Timo hade det alls inte dåligt i Sverige. Så småningom blev det så att hans finska och svenska familjer träffades. Saara och hennes kamp för barnen efter det att hon blivit änka; hennes äktenskap med Eemil, som lovat Väinö att ta hand om Saara om han skulle stupa, är empatisk och levande. Krigsbarnet Timos upplevelser delas säkert av många finska krigsbarn. Senare delen av Sörjen som blev berättas på ett annorlunda sätt; mera kronologiskt och rapsodiskt. En får följa Anna själv när hon gör slag i saken och utbildar sig till skådespelare. Timos svenska och finska familjer följs också upp; viss språkförbistring är naturligtvis oundviklig men på det stora hela fungerar kontakterna bra. Sörjen som blev är en intressant roman som helhet, men jag tycker allra bäst om första hälften. Bildspråket borde kanske hyfsats en aning på sina ställen.

Sörjen som blev passar in på nr 40 i Mias Kaosutmaning, Läs en bok med ett verb i titeln 

Titel: Sörjen som blev
Författare: Anna Takanen
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2019
Antal sidor: 275

söndag 15 september 2019

En smakebit på søndag

""Brevet från Mademoiselle ligger och väntar i postfacket när jag kommer från dagens sista föreläsning, europeisk historia, grundkursen. Jag sliter upp det och läser medan jag springer upp för trapporna till studentlyan på översta våningen. Välkommen till Mademoiselle! Ni är en av de tjugo lyckliga som blivit valda. Juni 1953 kommer att bli en oförglömlig månad för Er. Vi på Mademoiselle önskar att ni beaktar följande: Mademoiselle är modetidningen för den moderna kvinnan som är mån om att vara både snygg och smart. Under Er tid hos oss kommer Ni inte bara att ge avtryck i tidningen utan överallt Ni rör Er. Ni är praktikant under fyra veckor, men ni måste klä er som om Ni var anställd. Tänk på att ni under Er månad hos oss inte endast kommer att sitta på vår luftkonditionerade redaktion. Ni kommer även att göra studiebesök, gå på luncher och middagar och framför allt bli fotograferad. Kvällstid ägnar vi oss åt kultur och representation. Ni kommer att vilja vara tiptop dygnet runt."

Från sidan 15 i Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen.
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

lördag 31 augusti 2019

I grevens tid (finskt uttryck)

Författaren Mikko Porvali arbetar som utredare på polisen. Han har skrivit flera böcker med militärhistoriskt innehåll och även nominerats till Finlandiapriset för facklitteratur.  Blod döljer inget är andra delen i en trilogi med serienamnet Karelen noir. Den handlar om hur extremhögern växer fram i Finland. Miljön är Viborg i början av 1930 - talet. Lapporörelsen (hö) förpassar kommunister till andra sidan gränsen till Ryssland. Kommunisterna skjuter gärna en polis eller två. Poliskommissarierna Salomon Eckert och Jussi Kähönen försöker upprätthålla lag och ordning. Eckert är den dynamiske, impulsive. Kähönen iakttar och berättar.  Den historiska bakgrunden är riktig och många händelser och karaktärer har verklig bakgrund. De båda arbetskamraternas personliga bakgrund träder långsamt fram. När finska vinterkriget bryter ut omringas staden Viborg av de röda. Det blir kaos på gatorna och poliserna blir soldater. Det som inte tycks beröras av bombningarna är byråkratin. Uhro Kekkonen har som sista arbetsuppgift utfärdat en häktningsorder på Eckert för mord. Men Johannes Känönen griper in. Han tänker på deras vänskap och på Eckerts vana att för varje död kropp de båda poliserna träffade på gå och tända ett ljus i Eliaskyrkan. Del ett i trilogin har titeln En blå död och tilldrar sig i Viborg tio år tidigare. Jag gillar de här båda kommissarierna som cyklar och åker släde i ämbetet. Jag funderade på titeln men i sista stund gick det upp ett ljus. Den här polisromanen platsar i Ugglans&Bokens läsutmaning Månadens språk för augusti. Det är nämligen finska. "I grevens tid"  syftar på Per Brahes tid som generalguvernör i Finland dr han uträttade så många bra saker att man längtansfullt talade om "i grevens tid". (Men det kan också betyda i sista minuten.)

Titel; Blod döljer inget
Författare: Mikko Porvali
Översättning: Heidi Granqvist
Förlag: Lind&Co
Tryckår: 2018
Antal sidor: 328


fredag 16 augusti 2019

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

Sommaren gick så fort

Sommaren gick så fort, och jag minns knappast
längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många
nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian.
En blixt väljer alltid det mnsta avståndet mellan molnet och
markytan. Han som ägde huset sysntes ju aldrig till, inte ett löv
rördes i vinden. Han spelade Kinderszenen på ett så dyrbart 
instrument att man efteråt betvivlade alltsammans. Jag står
kvar med en nyckel av glas i handen. Rök, mot ansiktet en 
mörk fläkt. Vi tror oss lätt förlorade. Djupt där nere
blänker vattnet, en biflod till den mäktiga Missouri

Bli aldrig vän med en kråka!

Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början. Det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.

ur diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, 1997
som ingår i Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
Symposion 2003

Tua Forsström föddes i Borgå 1947 och där bor hon fortfarande.
Hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, där hon går i dialog 
med den ryske filmregissören Arsenij Tarkovskij.
I februari 2019 invaldes hon i Svenska akademien på stol nr 18
efter Katarina Frostenson.

Månadens språk är finska. Där platsar Tua Forsströms bok som f. ö. kommer ut i ny upplaga i höst

onsdag 14 augusti 2019

Den försiktiga resenären

Somliga saker blir en aldrig besviken på. Till dem hör en ny bok av Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären handlar mycket om de kryssningar författaren gjort i sitt liv tillsammans med exmaken Lars G och nye maken L. En kryssning gjorde hon till och med med Lars G efter det att hon tillkännagivit att hon var kär i L. Det var inte så lyckat. Själv skulle jag aldrig drömma att ge mig ut på kryssning. Och Merete Mazzarella är ambivalent. Hon reflekterar på sitt typiska sätt över begreppet turist kontra resenär. Kryssningsturister står ännu lägre ner på rangskalan än turister i allmänhet. Hon iakttar medresenärernas beteende. Många är rutinerade kryssare. Andra går inte av båten i hamnarna. Då finns det speciell service för dem ombord. En del skickar bud efter souvenirer i de olika hamnarna. MM märker att samtalsämnena vid borden är desamma som hemma. Vid frukosten är passagerarna "tvångsplacerade" och behåller sina platser resan igenom. MM försöker att föra in lite diskussionsämnen i sällskapet, men det faller platt till marken. Tankarna på den numera döde Lars G dyker oväntat upp och då berättar MM om honom. Hon tänker också på sin far, diplomaten, som aldrig skrattade. Han log. Och han ansåg  att Pelle Svanslös innehåller all nödvändig kunskap om den mänskliga naturen. Merete Mazzarella erinrar sig resenären framför andra, Bruce Chatwin, och hans Drömspår när hon kommer till Australien; ett land som är den diametrala motsatsen till livet på den luxuösa kryssaren Braemar. Chatwin skildrar aboriginerna och deras liv. MM och L förälskar sig i Brisbane. Här blir de resenärer i stället för turister. De skaffar sig vänner där och firar jul vid midsommar i 32 graders värme och hög luftfuktighet. Brisbane är annars the skin cancer capital of the World. MM vore inte MM om hon inte hade associerat till andra författare i sin berättelse. Hon tänker på Robyn Davidson som ensam tog sig ifrån Alice Springs till Indiska Oceanen med fyra kameler som hon själv tränat upp. På kamelrygg genom öknen kom 1980 på svenska. Patrick Whites Voss anses vara hans bästa roman. Den handlar om en tysk forskningsresande, Voss, som vill göra en expedition in i det inre av Australien. White fick Nobelpriset 1973. Kate Grenvilles historiska roman The secret River  handlar om en engelsman som straffas för stöld genom att skickas till Australien på tidigt 1800 - tal. Romanen utforskar vad som kan ha hänt när europeerna koloniserade land som redan beboddes av aboriginer. 
Jag gillar Merete Mazzarellas sätt att iaktta och reflektera. Och hennes otroliga beläsenhet; hennes humor (ofta med lite udd) och hennes gudabenådade sätt att formulera sig.  

Titel: Den försiktiga resenären
Författare: Merete Mazzarella
Förlag: Schildts & Söderström
Tryckår: 2019
Antal sidor: 287

Jag lägger till den här till Månadens språk: augusti, som är finska 

Bodil Zalesky har också skrivit om den här boken

måndag 4 juni 2018

De försvarslösa

Finska Kati Hiekkapeltos andra polisroman om inspektör Anna Fekete, De försvarslösa,  gjorde mig inte besviken. Jag tyckte mycket om Kolibri och hoppas att serien fortsätter. Anna Fekete kommer ifrån en ungersk minoritet i forna Jugoslavien. Hennes äldre bror Akos, som är på väg utför, bor också i samma stad i norra Finland medan modern och den älskade farmodern finns kvar i Ungern. Annas stora intressen utanför arbetet är friluftsliv och motion. Hon älskar löpning och skidåkning. För övrigt är hon ganska ensam och får agera mamma åt sin storebror. I De försvarslösa har ett nytt gangstergäng dykt upp vid sidan av Hells Angels. Black Cobra kallas de sig. Ledaren är en ung iranier vid namn Reza. Annas kollega, Esko, som dricker för mycket och håller på att utveckla KOL får dem och deras verksamhet på sin lott. I ett hyreshus finner man en död knarkare vid namn Marko. Från samma hus och samma trappuppgång försvinner en gammal man och en äldre dam. Sammy, en ung kristen pakistanier, som lever illegalt i landet och är helt beroende av subutex, erkänner mordet på Marko, men Anna förstår att det är för att undvika utvisning. Två afghanska homosexuella män driver en populär pizzeria och blir hotade av Black Cobra. Annas hjärta blöder för Sammy och hon går i god för pizzabagarna Maalik och Farzad. Anna har tillfälliga förbindelser med män, men hon vill inte bilda familj. Den riktigt stora tomheten infinner sig när en utredning är klar och ett fall är löst. Jag tycker att Anna Fekete är sympatisk och trovärdig. Hennes kolleger och chef lär en också känna som människor med goda och dåliga sidor. Språket flyter lätt och det finns ett driv i boken. Ingenting är enkelt och somliga arbetshypoteser visar sig vara helt felaktiga. Tredje boken lär vara utkommen. Hoppas på snar översättning.  Översättningen är gjord av Marjut Hökfelt, Modernista förlag 2018.

söndag 6 maj 2018

En smakebit på søndag

Schildts & Söderströms
"Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen", sa jag häromdan åt Stina och efter en liten konstpaus fortsatte jag:" Men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla på barnvagnen." - "Du har din humor i behåll i alla fall, Alma", sa Stina, "du förmår fortfarande vara rolig." Å, vad jag var trött på det ordet, det har hängt om halsen på mig som en koskälla sedan jag var ung flicka. Söderskälm, så var det kamraterna, de gamla kvinnliga, kallade mig under studietiden. Lilla Söderskälm. Hon som ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar på tungan. Jag brydde mig inte om att tillägga att jag vid närmare eftertanke var fullt medveten om att jag aldrig med egen kraft skulle kunna ta mig över balkongräcket. Gud vet om jag ens skulle kunna ta mig ut på balkongen." från sidan 5 i Alma. En roman om Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, skriven av Merete Mazzarella.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi delar med oss av det vi just läser - utan  spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

söndag 14 januari 2018

En smakebit på søndag,

Astrid Therese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. med olika slags beskrivningar gällande humör eller kroppsliga utsöndringar. Allting är mycket väl bokfört.
Norstedts
"Jag hittade Amanda i Åbo landsarkiv en vacker höstdag 2015. Plötsligt fanns hon bara där, i liggaren framför mig. Exploderar fram över sidorna med sitt häftiga temperament, sin tendens att ryta, rasa och kommendera. I ett ilsket handskrivet brev kräver hon att få sina kläder tillbaka. De har tagits ifrån henne när hon landade där, på Själö hospital i Nagu skärgård, år 1891. Hon är 26 år gammal. En vagabond i en tid då det är förbjudet att irra omkring på landsvägarna utan mål och mening. Hon super och horar. Hon är vild. Farlig.
Efter att ha kommit till Själö blir hon en av många. Hennes sjukdomsförlopp antecknas av vårderskorna och jag hittar henne som ett namn med olika slags beskrivningar av humör eller kroppsliga utsöndringar" Ur Några ord innan i Johanna Holmströms Själarna ö, sidan 7
Fler smakebitar HÄR

måndag 20 november 2017

Nödåret

Lind&Co
Att någon kan skriva en sådan fantastisk roman som Aki Ollikainen har skrivit om något så förfärligt som Nödåret 1867 i Finland. Flera års missväxt gjorde att människor drevs på tiggarstråt eftersom de inte kunde få sin försörjning på sina små gårdar. Det är vinter, snöstorm och mycket kallt när Marja lämnar sin döende man Juhani i den lilla stugan och tar med sig barnen för att vandra till St Petersburg över Helsingfors. Flickan, Mataleena, är i tioårsåldern; gossen Juho ungefär fyra. Varför stängde du inte dörren, mor, undrar flickan när de lämnar stugan i Korpela. Det är barmhärtigare så här, svarar Marja. Det blir ingen lätt vandring. I prästgården blir de avvisade innan de nått dörren liksom i någon bondgård. På andra ställen får de lite välling och en bit barkbröd . I någon gård vill husmor behålla flickan, men Marja vill inte avstå från något av sina barn. Den katastrofala tiden lockar fram det sämsta hos en del människor medan andra visar prov på medmänsklighet. Särskilt besvärligt är det att som kvinna komma till överbefolkade härbärgen och genast utsättas för sexuella trakasserier. Vid den här tiden är Johan Vilhelm Snellman senator i Helsingfors och arbetar för nödhjälp åt de fattiga och utsvultna. Generalguvernör Adlerberg vill att en järnväg byggs till St Petersburg som nödhjälpsarbete. Läkaren Johan Berg dukar under efter att tappert ha bistått sjuka. Smittkoppor och tyfus härjar. Teo Saara är också läkare och något av en iakttagande kommentator. Språket är enkelt och avskalat; inte ett ord i onödan. Nödåret är en svidande historielektion som en känner in i benmärgen. Dödens färg är vit går som ett omkväde genom boken. Nödåret går som radioföljetong just nu. Redan efter första avsnittet visste jag att den här romanen är något utöver det vanliga. Så jag lyssnade på alla avsnitten i utmärkt uppläsning av Martin Wallström och läste sedan boken. Översättningen är gjord av Ann - Christine Relander. Ollikainens debutroman är nominerad till Bookerpriset och Finlandiapriset.

lördag 17 juni 2017

Kolibri

Kati Hiekkapeltos protagonist är den unga kriminalpolisen och brottsutredaren Anna Fekete. Kolibri är första romanen om henne. Anna är invandrare i Finland. Hon är ungrare och kommer från forna Jugoslavien. I Finland har hon också brodern Asko som befinner sig på glid. Anna är nyutbildad och får som sin
partner den alkoholiserade, invandrarfientlige Esko. Hon är lite ensam och olycklig; hon försöker sluta röka; hon springer - men i motionsspåret kan ingen våga sig ut längre eftersom en seriemördare är i farten och offren återfinns i löpslingan med ett smycke föreställande en aztekisk gud i fickan. Utöver dessa mord  engagerar sig Anna i den unga invandrarflickan Bihars situation. Och så kommer det sexistiska SMS. Jag tycker att det sociala engagemanget och personskildringen egentligen är intressantare än själva mordgåtorna i Kolibri. Jag har vissa problem med ordval och meningsbyggnad på sina ställen, men jag läste gärna Kolibri och jag kommer att följa upp fortsättningen. Kolibri nominerades till en Petrona Award (brittiska Petrona Award, ett pris som är instiftat till minne av en brittisk deckarbloggare och delas ut i maj varje år för bästa till engelska översatta (och i Storbritannien utkomna) nordiska deckare; deckare av nordisk författare, eller deckare av annan författare som utspelar sig i Norden) och även till det Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln
Översättare Marjut Hökfelt; Modernista förlag

lördag 1 april 2017

En mor och hennes döttrar

Fru Catharina Boije och hennes döttrar - en berättelse från den stora ofreden av Fredrika Runeberg, nationalskaldens hustru. Observera att författaren väljer ordet "berättelse". Hon ville inte använda "roman" för det hade en negativ klang. Om den här romanen hade publicerats när den var färdigskriven 1843 hade det blivit den första historiska romanen i Finland. Men Fredrika Runeberg gömde manuskriptet i sin gråa sypåse för hon ansåg det okvinnligt att vara först på plan. När sedan Zacharias Topelius brutit mark kom Fru Catharina Boije ut 1858, femton år efter tillkomsten. Fru Catharina Boije är en mäktig kvinna av börd. Hon har ansvaret för gård, tjänstefolk och två döttrar eftersom hennes man är död. Hennes son Göran är ute i kriget och hon vet inte ens om han är i livet. Den ena dottern, Cecilia, är en vek flicka med spindelfobi. Hon är av typen klängranka, en kvinnotyp som en möter lite överallt i litteraturen vid den här tiden. Hon är väldigt bunden vid sin karismatiska mor och uppför sig helt i enlighet med moderns förväntningar. Den andra flickan, Margareta, går sin egen väg. Hon väljer sin egen man, en ofrälse, något som starkt ogillas av fru Chatarina, som är mycket bördsstolt och noga skiljer på folk och folk. När kosackerna når Hattanpää gård flyr kvinnorna och kommer ifrån varandra. Margareta träffar kapten Magnus Malm som räddar henne med fara för eget liv. De gifter sig under flykt över isen utanför Åland. Det är de tre kvinnorna som är intressantast i berättelsen, som känns förvånansvärt fräsch. Den är spännande och en får anledning att repetera ett stycke turbulent svensk-finsk-rysk historia.
Och jag får verkligen lust att läsa Fredrika Runebergs andra historiska roman, Sigrid Liljeholm, som kom ut 1862. Fredrika Runeberg drömde om självständighet för kvinnan. Kvinnans historia handlar om lidande och underkastelse; mannens om härskande och handling. Nationalskalden uppmuntrade hustruns skrivande och firade hennes framgångar med sina kumpaner en trappa upp. Själva föremålet för hyllningarna stod vid spisen på bottenvåningen och ilade då och då uppför trapporna för att passa upp.

tisdag 2 februari 2016

Halsbrytande

KUPÉ NR 6 är titeln på finländska Rosa Liksoms förra roman som kom ut 2012 och som jag tyckte väldigt mycket om. 2015 kom hennes halsbrytande samling av 31 stycken kortprosa. Kortprosa definieras som en kort novell så detta får bli punkt nr 39 i Lyrans utmaning Läs en novell: Läs en novell av en finländsk författare. I Sånt är livet rör en sig i Finland mellan Helsingfors i söder och Rovaniemi i norr; hela tiden i samhällets utkanter. Jag citerar lite ifrån bokens baksida: "Nyfamiljer och destruktiva relationer; riksdagsengagemang och alkoholism; arbetslöshet, passion, depression, utanförskap och jaktupplevelser vid ryska gränsen. Eller kanske bara bröllopet som är tänkt att slå alla rekord i flärdfull lyx, men där brudgummen saknas." Den här boken stod inte på tur, men jag råkade börja läsa och så var det klippt. Ibland skrattar jag högt, men sätter omedelbart i halsen. Berättelserna är mycket kärva, osmyckade och burleska ofta präglade  av svart humor. Inga karaktärer är särskilt personliga. De berättar utsnitt ur sina liv. Ett tokigt samhälle med köppalats och nöjeshelveten; postorderbrudar och ensamhet gisslas. Stycket nr 13 handlar om en dotter som kommer hem från Pukarest för att fira sin fars 90 - årsdag. Hon tycker att han ska ha en facebooksida, men det vill inte han. Så det blir katten Pekka som får skylta på FB. Inom kort har han 3203 vänner runt om i världen. Herr Google får översätta åt den gamle och Pekka eftersom de endast kan mäenkieli. De har inte tråkigt mera. Fejsbook håller dem sällskap och nittioåringen berättar i Pekkas ställe om sin jakt på feta råttor bakom bakbordet. Det är roligt och sorgligt. Ensamhet och fejkad intimitet. Och så håller det på. Läs!
Rosa Liksom är författare, filmare, konstnär och serietecknare. 
Läs en novell
Kaosutmaning 2016
En världsomsegling på 366 dagar

torsdag 6 december 2012

Grattis, broderlandet!

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland.
Det är flaggdag och firas på alla möjliga sätt.

Grattis Ulla - Lena Lundberg till Finlandiapriset för romanen Is!
Och till att ha blivit nominerad för samma roman till Nordiska rådets litteraturpris 2013 av både Finland och Åland!




Mera finskt: Julvisa. Text: Z Topelius. Musik: Jean Sibelius

Giv mig ej guld ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Psalm 645