En smakebit på søndag

" När jag föddes existerade inte namnet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Vi var de minst betydande av de mindre betydande av gudinnorna och våra krafter så blygsamma att de med nöd och näppe kunde garantera vår odödlighet. Vi talade med fiskar och skötte blommor, lockade droppar ur molnen och salt ur vågorna. Det ordet, nymf, stegade upp längden och bredden på vår framtid. På vårt språk betyder det inte bra gudinna, utan även brud. Min mor var en av dem, en najad, beskyddare av källor och vattendrag. Hon fångade min fars intresse när han var på besök hos hennes far, Okeanos. Helios och Okeanos satt ofta vid varandras bord på den tiden. De var kusiner och jämnåriga, men såg inte ut att vara det. Min far glödde som nysmidd brons, medan Okeanos var född med rinnande ögon och ett vitt skägg som nådde honom till midjan. Men de var båda titaner och föredrog varandras sällskap framför de nya gnälliga gudarna på Olympen, som inte hade sett världens skapelse."
Från sidan 7 i Kirke av Madeline Miller. Övers.: Niclas Nilsson.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

Det modernas genombrott i Norden

Det modernas genombrott i Norden överraskar direkt när jag slår upp den. Det modernes gjennombrudd i Norden heter den då. Jaha. Det gör ingenting. Boken är en antologi med texter och bilder från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige från tiden 1870 - 1920. "Antologin avspeglar framväxten av de nya livsformer som med ett uttryck från denna period gärna kallas "moderna". --- De moderna livsformerna slår igenom vid olika tidpunkter i de nordiska länderna och antar också olika former. Urvalet av texter och bilder tar sikte på att återspegla också denna tidsmässiga olikhet. "
I antologin finns väldigt fina bilder av mer eller kända fotografer och andra konstnärer. Författarna är mestadels kända författare, men vilka var Erna Juel - Hansen, Olivia levinson, Jón Thoroddsen, Kaarlu Kramsu och  Jóhann Sigurjónsson. Om jag någonsin träffat på namnet Hulda Unnur Benediktsdóttir Bjarkling  (1881 - 1946) tidigare hade jag kommit ihåg det. Nu var hon i alla fall en av nyromantikens banbrytare i Island. Antologin är tänkt för gymnasiet.

Det moderna genombrottet i Nordens litteratur är också en textantologi i urval och med kommentarer av Lars Furuand. Den vänder sig till dem som bedriver akademiska studier. Och har är litteratururvalet mer omfattande och innehåller mycket av stora, kända namn. Strindberg får ca disponera hela 175 sidor, Ola Hansson kommer som god tvåa med 86 sidor. Den enda kvinnan i församlingen, Victoria Benedictsson, får hela 18 sidor!

Den stora skrivboken

Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska Agota Kristofs roman 
Den stora skrivboken är inte goda vänner. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem. Stryk får de även av andra människor. Många gånger förstår de inte varför. Men de utvecklar ett system för att härda sig att uthärda smärta, hunger och kyla. De är intelligenta och streetsmarta och drar sig varken för stöld eller utpressning. Och ibland tar de rättvisan i egna händer. Det enda de inte kan uthärda är att skiljas ifrån varandra. De ser krig och död omkring sig och förstår inte varför de skulle lyda något av de tio budorden. Den tyske officeren som hyr in sig hos mormor blir deras vän och de lär sig tyska. Modern har vid avskedet tillhållit dem att de aldrig får ge upp att studera. Och de skriver i den stora skrivboken som de haft med sig i packningen. Vid krigsslutet kommer det nya soldater med ett nytt språk. Tvillingarnas mor kommer plötsligt i en flyktbil med en baby på armen för att hämta pojkarna. Efter ytterligare en tid kommer fadern för att hämta hustrun. Han har suttit i fångläger och stövlar in till sin svärmor utan att varken knacka eller hälsa. Någon lycklig familjeåterförening blir det absolut inte.
Agota Kristofs språk är avskalat; meningarna är korta och varje kapitel 1 - 2 sidor. Det blir en dramatisk spänning mellan form och innehåll. Krigets vanvett och meningslöshet illustreras av tvillingarnas och deras familjs tragiska öden. Jag tror inte att de är namnlösa av en händelse.

Filmen Skrivboken följer romanen i allt väsentligt. Det gick utmärkt att läsa boken och strax därefter se filmen. En del som ligger mellan raderna i boken lyfts fram i filmen. Annat som är explicit uttryckt i romanen antyds i filmen och det fungerar ovanligt bra. Kort sagt gillade jag filmen mycket men om jag måste välja var boken bäst. På grund av det mästerliga språket.

Titel: Den stora skrivboken
Författare: Agota Kristof
Antal sidor: 154
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand 
Utgivningsår: 2019

Välsignelser

Caroline Albertine Minor är ännu en ung , född 1988 i Köpenhamn, begåvad dansk författare. Hon har skrivit en roman tidigare, men den är inte översatt till svenska. Det är emellertid Välsignelser som hon fick P. O. Enquists pris för 2018. Hon blev även nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Välsignelser innehåller sju noveller om människor som har förlorat någon och befinner sig i sorg. Antingen en kylig, distanserad sorg eller en på något sätt utlevd eller gråtande . En kvinna, vars make bara rest sig upp och gått och lämnat henne och deras dotter, Ingeborg, går omkring och berättar sin historia för alla som vill höra på. Patologisk överfamiliaritet kallas det. En dotter kallas till sin faders sjukbädd efter att inte ha träffat honom på många år. Hans fru tycker att det passar sig att hon kommer. Fadern kvittar det lika. Anso, 17 år, studerar i Australien och har förälskat sig i mannen i värdfamiljen. Hon tar sitt liv och lämnar kvar en mejlväxling mellan henne och älskaren. Solveig, modern, sörjer. Hennes väninna Gedske, mor till Franciska stöttar. De förmodar att Franciska sörjer sin ungdomsvän och det gör hon kanske på sitt bakvända sätt. Novellen Sorgens trädgård är tagen ur författarens eget liv. Hennes man råkade ut för en bilolycka, fick en hjärnskada och allt blev annorlunda. Hur sörjer man en människa som en har framför sig? Anso förekommer i tre  noveller. Annars kommer en ofta i läget att en undrar vilken novell en just håller på med. På något sätt flyter de in och ut i varandra hela tiden. Det finns något som förenar dem utöver sorgen. Var och en skulle kunna vara en roman. Jag vet inte hur författaren bär sig åt. Någon sorts formexperiment? Eller trolleri med orden?  CA Minor tänker hela tiden på hur folk rör sig på olika platser. Hon funderar mycket över hur hon ska beskriva ansikten. Karaktärerna är det viktigaste; därnäst kommer platsen. CA Minors noveller är ganska långa i likhet med förebilden Alice Munros. Hon är också mycket noga med orden och skriver hela tiden om för att komma så nära som möjligt. En ny roman är på väg liksom ett nytt barn.

Titel: Välsignelser

Författare: Caroline Albertine Minor

Förlag: Wahlström&Widstrand

Översättare: Johanne Lykke Holm

Sidor: 202 

Utgivningsår: 2019

Dame Hilarys memoar

Hilary Mantel vill gärna ha ensamrätten till berättelsen om sig själv.  Därför har hon skrivit en memoar, Skuggan av av ett liv (W&W; i översättning av Marianne Mattsson.) Hilary Mantel berättar om sin upproriska barndom när hon aldrig riktigt infogade sig i småflicksrollen. Hon var mer krigisk i sin framtoning och smockan hängde löst. Man gillar henne men det är lätt att förstå varför hon stöter på svårigheter i kamratkretsen och krockar med vuxenvärlden. Hilary Mantel beskriver hur den egna familjebilden tilldrar sig omgivningens intresse när mammas pojkvän Jack flyttar in utan att för den skull mammas lagvigde Henry (Hilarys far) flyttar ut. "Hur sover ni?" undrar de intresserade klasskamraterna. "Det är privat", svarar Hilary. "Ja, visst, men vi vill veta", svarar de okänsligt. Ganska tidigt känner HM av sina krämpor och kallas snart HilaryAldrigkry, men hon möter inte så mycken medkänsla varken som liten eller senare. Vad värre är förstår sig inte sjukvården heller på henne utan medicinerar henne tungt för psykiska problem. Och sedan blev det steroider som gjorde att hon gick upp otroligt mycket i vikt. HM berättar med självironi, humor och distans. I mera vuxen ålder kan hon sörja över den flicka, Catriona, hon aldrig fick. Och hon reflekterar över att hon och maken alltid köpte stora hus och fyllde dem med mat och stora mängder porslin och sänglinne som om de väntade på någon/några. Jag beundrar Hilary Mantels livshållning. Hon kunde haft anledning att vara bitter, men hon väljer att se det som att hennes sjukdom gjorde henne till författare. Nu väntar vi på tredje delen av hennes historiska romanserie. Därefter vore det lämpligt med en fortsättning på memoarerna, för Skuggan av ett liv är inte heltäckande.

Egocentrisk undersökning

Det var länge sedan jag läste något av Christine Falkenland. Årets Spjärna mot udden handlar om Eva som fyller 39 gång på gång. Hon iakttar neurotiskt sin kropp och sitt ansikte och söker efter tecken på förfall. Hon sminkar sig hårt och hennes blonda hår är slitet och förlängt. Eva bor med sonen Florian i Spanien dit hon åkt för bl. a. för att återfinna sin poetiska ådra. Florian får man inget grepp om. Han befinner sig mestadels i kulisserna och man undrar vad han tänker om sin mor och hennes levnadsvanor. Eva lever sitt liv som ett experiment. Hon är vilsen i tillvaron; villrådig och hjälplös och känner inte igen sitt eget jag. Hon väntar på någon - om det är sig själv, någon man eller sin mor växlar nog från tid till tid. David, exmaken och Florians far, är delaktig i Evas experiment på håll och ger henne råd och förklarar för henne att hon befinner sig i en utvecklingsfas och att allt kommer att falla på plats. Eva inser att hon så småningom kommer att ha lämnat den här oroliga och sökande tiden bakom sig, men det hjälper föga i stunden. I bakgrunden döljer sig som så ofta annars i Falkenlands böcker en problematisk, ambivalent moder. Spjärna mot udden är nog inte Falkenlands bästa bok. Själva storyn är tämligen banal, men Falkenlands språk är fantastiskt. Hennes sätt att beskriva tankar, känslor och tillstånd är sällsynt och oförväget och uppväger  andra brister. Beskrivningen av blonda Eva med knallröda läppar kan lätt föra tankarna till såväl Falkenland som Marilyn Monroe. 
Wahlströms & Wistrand förlag

Kort och kul

I en mig närstående bokhylla hittade jag denna jätteroliga bok av Mark Crick (text och ill.) på under 100 sidor, 92 närmare bestämt.
Kafkas soppa. Den samlade världslitteraturen i 14 recept. I översättning av Rose - Marie Nielsen; W& W 2005. 
Där hittar man till exempel Snabb misosoppa à la Franz Kafka, Löktårta à la Geoffrey Chauser, Fylld urbenad kyckling  à la Marquis de Sade och Clafoutis  à la Grandmère av Virginia Woolf.
Raymond Chandler tillreder Lamm med dillsås så här: "Jag smuttade på min whisky sour, fimpade cigaretten på skärbrädan och studerade en skalbagge som försökte krypa upp ur diskhon. Ett bord på Maxim´s, hundra dollar och en snygg blondin skulle sitta bra. Det jag hade var en fårstek och inte en susning. Jag lyfte upp steken. Den kändes kall och fuktig som en coroners handslag. Jag drog fram en kniv och styckade lammet. När jag kände bladet i handen skar jag upp en lök, och innan jag visste vad jag gjorde låg en morot i skivor på bänken. Ingen av dem rörde sig. Alltsammans åkte ner i en gryta med en bunt dill, ett lagerblad, en näve pepparkorn och en gnutta salt. Det var ändå kört, så jag dränkte alla ingredienser i kycklingfond och vred upp plattan..."
Irvine Welsh bjuder på Mäktig chokladkaka med ingredienser som bl. a. 250 g smör, 500 g socker, 150 g mjölkchoklad, portvin och kahlua. Så här går det till när han släpar hem ingredienserna och börjar tillreda: "Ja letar mig fram till det där satans stället ja kallar hem me rubbet ja behöver, men ja orkar knappt gå. Huvet dunkar som om de ska sprängas å spruta ut hjärna å benbitar över alla som går förbi å ja e så djäkla svag att benen känns som om dom ska gå av när jag e på väg uppför trapporna. Hoppas bara att ingen ser mig komma tillbaka, särskilt inte mina så kallade polare. Ja släpper ner ett paket smör i grytan å tänder spisen. Mens smöret smälter häller ja i sockret å ser hur de vita kornen försvinner ner i de guldbruna smöret å blandas ut, de blir skitbra. Händerns skakar när ja siktar ner de bruna kakaopulvret i grytan, å ja blir jättenöjd när ja slänger i chokladbitarna och ser att dom genast smälter ner. De här e fanimej kvalité..."
Varje beskrivning är en pastisch på respektive författares stil.
När jag komplimenterade bokhyllans innehavare för den fina boken fick jag svaret: Men den har jag ju fått av dig!

The cruellest Month

"APRIL is the cruellest month,breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stirring

Dull roots with spring rain."

Så börjar The waste Land av T. S. Eliot. Den grymmaste månaden är titeln på den tredje deckaren om Kommissarie Gamache.  Den tilldrar sig i april under påsken i den lilla gudsförgätna kanadensiska byn Three Pines om vilken det sägs att den som väl hade hittat byn skulle aldrig glömma den. Men för att hitta den måste man först fara vilse.

Louise Penny började sin bana som journalist och programledare i kanadensisk radio.  2006 fick hon New Blood Dagger Award för bästa kriminaldebut för Mörkt motiv som kom på svenska 2012. Bok nummer två heter Nådastöten. Louise Penny bor själv i en liten by strax söder om Montreal. Alla människor i Three Pines är mer eller mindre excentriska. Många utav dem är också mycket kulturellt engagerade.  Alldeles som av en händelse fick jag Den grymmaste månaden från biblioteket lagom till påsken. Den verkar vara alldeles utmärkt att hosta och snyta sig till. Läs mer om Louise Penny HÄR Översättare: Charlotte Hjukström W&W 2013