Glad måndag v. 43 2024

 Glad måndag v. 43:

Debutsky´s Blog: "Jag startade den här utmaningen för många år sedan då jag tyckte att måndagen kanske ha lite oförtjänt dålig rykte som en jobbig dag. Den är ju en dag bland alla andra och kan ses som en god start på en ny vecka."

Det är ett härligt väder om än lite grått här idag. Sommarjackan räckte gott på promenaden under förmiddagen. Det är bra. Eftermiddagens filmstudio ser jag verkligen fram emot. Vi ska se en film från Georgien som fått väldigt många lovord, nämligen Smak av björnbär. Regissör: Elene Naveriani. 

Den gröna milen

Den gröna milen är en roman av Stephen King som kom ut på svenska 1997. 1999 blev det  film av den med skådespelaren Tom Hanks i rollen som polisen Paul Edercombe och David Morse i rollen som Brutus Howell, vän och kollega. Den väldige färgade fången John Coffey, spelad av  Michael Clarke Duncan, är betydelsefull i berättelsen. Han besitter magiska krafter som han använder i goda syften. Han är dödsdömd för att ha förgripit sig på två små flickor och även dödat dem. Paul och han blir goda vänner och för Paul står det klart att John inte gjort det han anklagas för. Allt fler är av den åsikten. Men John är trött på livet; han har som glasskärvor i huvudet; och han är trött på att människor är elaka mot varandra och att han inte har någon vän. Men han ville gärna se en film och han vill ha köttfärslimpa och sås som sista måltid. Paul och Brutus är mänskliga poliser och gör vad de kan för John och vid hans avrättning gråter de. 108 år gammal bor han på hemmet och berättar sin historia för vännen Elaine. Som han också kommer att få sörja. Hans liv blir långt. Han behöver tid för att sona sina synder. Jag läser inte Stephen King, men jag har sett några av hans 60 filmade böcker som jag har tyckt om; Dolores Claiborne med , The Shining med Jack Nicholson och Lida med James Caan och Kathy Bates

Filmklassiker

"London 1910. De tre syskonen Schlegel: storasyster Margaret, lillasyster Helen och brodern Tibby har det väl förspänt utan att leva i överflöd. De lär känna familjen Wilcox och när den gamla fru Ruth Wilcox dör testamenterar hon sommarhuset Howard's End till Margaret. Maken och barnen väljer dock att bortse från hennes sista vilja och behåller huset. Ett av Merchant Ivorys mästerverk, med högklassigt skådespel i en berättelse om klassrelationer och skiftningar i edvardianska England." Så står det på nätet i beskrivningen av filmen Howard´s End. Filmen är gjord av James Ivory; manus har skrivits av Ruth Prawer Jhabvala efter en roman av Edward Morgan Forster. Och vad kan gå fel med skådespelare som Anthony Hopkins, Emma Thompson, Vanessa Redgrave, Jemma Redgrave och Helena Bonham Carter? Lillasyster Helen som spelas av Helena Bonham Carter har ett socialt patos som komplicerar tillvaron för familjen. Emma Thompson fick en Oscar för sin roll som Margaret Schlegel. 
James Ivory har gjort film även av Forsters roman Ett rum med utsikt, som jag tänker försöka leta upp på någon kanal. Howard´s End finns på SvT Play.

Min onkel och Elvira Madigan

Två klassiker av helt skilda slag inom loppet av två dagar. Jag hade ju föresatt mig att under året se lite mera film. Jacques Tati har jag aldrig ägnat mig så mycket år. Elvira Madigan har jag inte sett tidigare. Min onkel gjordes 1958 efter Fest i byn och Semestersabotören. Den handlar om den excentriske Monsieur Hulot med flaxande rockskört och pipan fastklistrad i mungipan gärna cyklande på en skraltig cykel. Inte långt ifrån  M Hulot bor hans syster och svåger, makarna Arpel. De bor i ett fruktansvärt modernt hus med fasansfullt fula och moderna möbler. Frun i huset sköter hushållet medelst knapptryckning. Trädgården är steril och försedd med plattor att ta sig fram på. Den lille sonen i huset sonen har en given bundsförvant i sin morbror. Samtidigt visas underbara levande bilder från marknader och ölstugor med levande och långt ifrån perfekta människor.På fredag kan en se en dokumentär om Jacques Tati i SvT2 kl 20.00.

Elvira Madigan är en bedövande vacker och sorglig film. Pia Degermarks naturliga skönhet är helt betagande. Tommy Berggren är väldigt ung. Hans rollfigur, Sixten Sparre, var tretton år äldre än Elvira Hedvig Madigan eller Hedevig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, som hon egentligen hette. Han borde vetat bättre än att överge hustru och två barn för den unga vackra lindanserskan. Han hade militär utbildning och skulle ha svårt att få en civil tjänst. Parets pengar tar snart slut och de har inte ens råd till mat. Och till slut vet de inte vad de ska ta sig till. Endast en förtvivlad utväg återstår. Det är solig sommar under hela filmen. Landskapet är vackert, huvudpersonerna är vackra men det ligger något ödesdigert i luften. Naturligtvis gör det sitt till att en känner till slutet på det hela, men jag tror att det ominösa hade varit tydligt ändå. Musiken gör sitt till i filmen. Mozart, Pianokonsert nr 21.

Avatar

Äntligen har även jag sett Avatar. Det var verkligen att lämna min bekvämlighetszon, men det gick väldigt bra. Science fiction är ju inte min starkaste gren men jag brukar göra försök med jämna mellanrum. Jag blev förvånad över att den kom ut så tidigt som 2009. Regissör och producent var James Cameron; hans första stora film efter Titanic från 1997. Det var också den första filmen där Cameron använde datoranimation för att skapa en helt ny värld. Planeten Pandora är som en färgstark undervattensvärld med fantastiska djur och jättelika helveckade orange trattkantareller och långa smidiga människoliknande varelser med stora ögon och öron som alfer. Nu har jordens människor funnit att de behöver mera utrymme och kastar ögon på Pandora. Där finns också värdefulla tillgångar som vissa smarta människor tycker sig behöva. Om någon har något en vill ha gör en sig till fiende med denne någon och kan gå till angrepp. Tekniken är ju högaktuell. Med hjälp av fantastisk teknik förvandlar sig vetenskapsmän till avatarer som liknar människorna på Pandora och kan utföra vetenskaplig forskning för framtida behov. Sigourney Weaver spelar en dedikerad forskare som far till Pandora tillsammans med den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) vars tvillingbror Tommy tidigare deltagit i pandoraprojektet men omkommit. Jake får i uppdrag att göra sig till god vän med folket på den främmande planeten. Det lyckas över förväntan, men de är mycket på sin vakt.  Slutstriden i Avatar var alltför utdragen för min smak, men för övrigt såg jag filmen med stort nöje och funderade mycket på hur man kunnat spela in alla fantastiska scener. Filmen är den fjärde dyraste filmen som gjorts. Fram till 2022 också den mest sedda. Fortsättningen heter Avatar: The Way of Water (2022) och den vill jag naturligtvis också se.    

Dödsklockan

.

I samband med en diskussion av Löpa varg av Kerstin Ekman talade någon om att Dödsklockan finns att se på Öppet arkiv i SVT 1. Eftersom jag inte läst någon av hennes spänningsromaner tänkte jag att det kunde vara intressant att se Dödsklockan. Sagt och gjort. Boken, som är en psykologisk thriller, skrevs 1995. 1999 gjorde Daniel Alfredson film av den med en rad fina skådespelare; Keve Hjelm, som spelar jaktlagets ålderman, Gustaf Åkerman, med tyngd och kraft; Anders Ekborg som spelar Måns Westling, den yngste i laget och lite av Gustaf Åkermans skyddsling. Loa Falkman spelar Klas Bodin, en odräglig stadsbo som kräver en plats i jaktlaget. Så sker också på bekostnad av Gustaf Åkerman. De båda männen tål inte varandra. Inför den årliga älgjakten samlas det uppsluppna jaktlaget och  efter en stund är de ännu gladre. De ska hämta Klas Bodin vid tåget. Georg Mård (Gösta Bredefeldt) har en ung son som kör buss och han ska köra dem. Men när de beslutar sig för att de ska ta en genväg som är för smal för bussen vägrar föraren. Måns Westling tar över ratten. Det dröjer inte länge förrän Måns hör en duns och när han går ut och tittar hittar han en cykel i diket och strax intill en äldre kvinna. Hon är död. Alla blir förfärade och tar ett överilat beslut om att gömma undan kroppen. Måns är den ende som är tveksam. När jakten sedan börjar följer en Måns som stiger ut i den dimmiga oktobermorgonen med älgstudsaren på axeln och i sällskap med gråhunden. Klas Bodin kommer att skrämma iväg en stor älgtjur för Måns Westling som har den precis på kornet. Måns blir fullständigt rasande och skjuter vilt efter Klas Bodin. Nu måste jaktlaget be Gustaf Åkerman om hjälp. Han är den ende som kan spåra ett skadat djur. Det visar sig att Klas Bodin känner till jaktlagets hemlighet och han är inte sen att pressa pengar av dem; pengar som ingen av dem har men ändå måste skaffa fram. Vid det här laget är en säker på att berättelsen inte kommer att få något lyckligt slut. Miljön är så väl skildrad; en by någonstans i Jämtland i början av 60 - talet. Skogen är höstlig och fin. Gråhunden rör sig vant i terrängen. Jaktlagets olika personligheter spelas trovärdigt av skådespelarna. Keve Hjelm är inte oväntat helt lysande. Anders Ekborg/Måns Westfelt  är den mest samvetsömme i laget men hans vilda skjutande efter Loa Falkman/Bodin gör mig betänksam. Så oöverlagt och aggressivt borde ingen handla som hanterar en bössa. Måns Westfelt är inte direkt i sin första ungdom heller. Välgjort och välspelat; spännande och obehagligt. Funderar på om jag inte ska läsa boken också.

Den tredje mannen

I likhet med enligt O hade jag tänkt att jag i år skulle försöka se lite mera film. Årets första film blev en klassiker som jag sett tidigare men som jag faktiskt glömt en del av. Den tredje mannen ( The third Man) är en svartvit engelsk film från 1949. Regissör: Carol Reed. Graham Greene och Alexander Korda skrev manus. Senare kom det en roman av Graham Greene med samma namn. Skådespelare: Orson Welles, Joseph Cotten, Alida Valli och Trevor Howard. Den tredje mannen tilldrar sig i Wien som är uppdelat mellan fyra militärmakter USA, Sovjetunionen, Frankrike, England) och fullkomligt översvämmas av svartabörjshajar.. Filmen spelades in på plats.  Holly Martins/Joseph Cotten, naiv amerikan och författare till kioskromaner, kommer till Wien och upptäcker att en vän till honom, Harry Lime/Orson Welles omkommit i en trafikolycka. Holly Martins tycker att det är mycket som är oklart vad det gäller olyckan. Han börjar nysta i händelserna och får hjälp av polisen Calloway/Trevor Howard i sitt sökande. Ganska snart uppdagas det vilka fula affärer Harry Lime ägnat sig åt. Holly Martins möter också en av Harry Limes flickvänner, Anna Schmidt/Alida Valli. Anton Karas cittramelodi Harry Lime Theme eller The third Man Theme är en sådan låt som många kan nynna på. Robert Krasker fick en Oscar för fotot.

Villebråd

Villebråd är titeln på filmatiseringen av nobelpristagaren i litteratur Olga Tokarczuks fantastiska roman Styr din plog över de dödas ben upptäckte jag när jag började se den polska filmen på SVT2. Vackra djur - och naturbilder och själva stämningen gör att en känner väl igen sig. Den excentriska läraren och djurvännen Janina Duszejko står i centrum tillsammans med några speciella vänner av vilka en är entymolog, en annan är granne och en tredje översätter hon William Blake tillsammans med. Hon anmäler tjuvjakter och sina försvunna hundar. Prästen,  polisen och jaktlaget har hon inte mycket till övers för. Janina Duszejko är kunnig astrolog och hon har läst mycket om hur djur kan hämnas på människor. De döda människornas öden förbryllar. Senapssoppan som alla minns ifrån boken finns kanske finns men uppmärksammas inte. Jag har haft stort nöje både av boken och filmen.

Sett

Mot solnedgången, japansk film från 2017 av Naomi Kawase. Misako skriver filmtolkningar för synskadade och läser dem. Med en blick som ständigt iakttar sin omgivning ser hon nyanser som ingen annan. På en filmvisning träffar hon fotografen Masaya, vars syn  blir sämre och sämre. Han är mycket dyster och kritiserar Misako för att hon lägger in för mycket av egen tolkning i sina texter. Masaya har all anledning att vara bitter över sin situation. En långsam, vemodig film som jag tyckte mycket om.

Julieta

Bilder: Wikipedia och Bokförlaget Arena

Kvinnoskildraren Pedro Almodovar har gjort filmen Julieta efter tre noveller ur den kanadensiska författaren Alice Munros novellsamling På fri fot. Juliet är huvudperson i novellerna Slump, Snart och Tystnad. Alice Munro är ju också en berättare som gärna har kvinnor och kvinnors liv som tema. I stort sett följer Almodovar Munros noveller. Namnen är utbytta till spanska namn och sluten skiljer sig åt.  Juliet är 21 år när berättelsen tar sin början. Hon är klar med sina studier och har klassisk litteratur som specialitet. Av en händelse möter hon under en snöig och dramatisk tågresa en ung fiskare, Eric, som kommer att bli far till hennes barn. Dottern Penelope blir deras enda barn. Juliet och Penelope hälsar på mormor Sara och morfar Sam och Juliet begrundar sitt eget förhållande till modern. Har hon (Juliet) inte varit lite väl njugg mot henne (Sara)? Med tiden tar Penelope totalt och helt oväntat avstånd ifrån sin mor utan angivande av orsak. En kan bara föreställa sig Juliets enorma sorg. Inte ett ord står det på de gratulationskort som kommer under flera år på Penelopes födelsedag. Juliet flyttar då och då och boendena blir allt mindre. Som änka träffar hon olika män, men ingen som engagerar henne på djupet.  Bästa väninnan Christa dör i MS. De har haft ett slitstarkt förhållande genom åren och trots att Christa egentligen var Erics väninna ifrån början och att hon ibland lånar honom tillbaka är det deras vänskap som är den starkaste relationen i berättelserna. Novellernas och filmens teman är liv, död, sex och relationer av olika slag. Almodovars slut bäddar för en ny besvikelse för Julieta (tror jag) medan Munros slut är mera realistiskt. Det kan gå hur som helst. Som så ofta hus Munro. Slump, Snart och Tystnad i novellsamlingen På fri fot passar in på nr 9 Köpt på antikvariat i avdelningen för utomeuropeisk litteratur i Novellsudoku 2017. 

                              

Räddningens öar

1969 kom den delvis självbiografiska romanen Papillon. Räddningens öar av Henri Charrière. 1973 filmades den med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Jag såg den för många år sedan och igår kväll fick den en chans igen. Jag trodde att jag kom ihåg den, men det gjorde jag inte alls, så det kändes helt rätt att se om den. Steve McQueen har aldrig varit någon favorit , men den här rollen gör han utmärkt bra. Dustin Hoffmann är alltid lika bra. Han gör något personligt av varje roll. 
Papillon (McQueen) och Louis Dega (Hoffman) är båda fångar på Djävulsön eller île du Diable, som den egentligen heter, en av tre i ögruppen îles du Salut (frälsningens öar) utanför Franska Guyanas kust. Mellan 1852 och 1953 hade Frankrike en straffkoloni här och Djävulsön var den hårdast bevakade delen. (En känd fånge var den judiske officeren Alfred Dreyfus som efter falska anklagelser dömts som spion för Tyskland år 1895. Han tillbringade nästan fem år isolerad i en hydda på ön.) Något som förvånade mig var de fullständigt omänskliga vakterna i alla positioner och grader. Inte en enda liten glimt av (med)mänsklighet någonstans. Infomationssystemet var imponerande. Här kunde en verkligen tala om djungeltelegraf.  

Tystnaden på Olympic Cinema

I Barnes ligger Olympic Studios där en mängd kända grupper gjort inspelningar. Numera kan en gå på bio där, äta och umgås. På Olympic Cinema såg dottern och jag Martin Scorseses filmatisering av av den japanske författaren Shusaku Endos roman Tystnaden, som jag nyligen läst. Om den tyckte jag så här. Filmen var med nödvändighet långsam, vackert filmad, brutal och gav liksom boken upphov till många tankar. En utmärglad Liam Neeson spelade rollen som avfällingen fader Ferreira. Den unge, naive jesuitprästen spelas av Andrew Garfield. Lite besviken blev jag över att inspelningen är gjord i Taiwan. Tortyrscenerna blev väldigt påtagliga i filmen även om de inte var så många och kändes mer utdragna än i boken. Inkvisitorn Inoue Masashige spelas av en framstående japansk skådespelare, Issei Ogata. Jag hade gjort mig en helt annan bild av inkvisitorn. genom boken, men Issei Ogatas tolkning fungerade förvånansvärt bra. Fin miljö, extrafint sällskap, en bra film  och ett glas vin på det lilla bordet vid fåtöljen gjorde det hela till en festlig upplevelse.

 

Matiné: Appassionata STV1 kl 14.25

Svensk långfilm från 1944. En av 40-talets stora melodramer om den berömde musikern som varken kan leva med eller utan sin hustru Maria. Till sist väljer han att ta sitt liv för att skänka henne möjlighet att finna lyckan med en annan

man. Men först skall han genomföra sin största och bästa konsert. Regi: Olof Molander. I rollerna: Georg Rydeberg, Viveca Lindfors, Alf Kjellin, Georg Funkquist, Harriet Bosse. Oemotståndligt. En rad gamla kända skådespelare och så Harriet Bosse (1878 - 1961), Strindbergs tredje hustru. I det äktenskapet föddes dottern Anne - Marie. Harriet Bosse beskriver frieriet så här: "Strindberg lade sina händer på mina axlar och såg djupt och innerligt på mig och frågade: – Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse? Jag neg och svarade helt hypnotiskt: Ja, tack. Och så var vi förlovade.”

Regnvädersfilm

Ryttare i blått är en Hillman - deckare skriven av Folke Mellvig. 1959 blev den film. Manus: Folke Mellvig och Lars Widding.; regi: Arne Mattsson. Filmen är en fortsättning på Damen i svart och Mannekäng i rött och utspelar sig vid arméns rid- och körskola på Strömsholms slott. Någon rider runt svept i blå kappa och orsakar död och skapar fruktan. Gillar en hästar, stora skådespelare och gamla filmer så passar Ryttare i blått utmärkt.
Skådespelaruppbådet är imponerande. John Hillman (Karl - Arne Holmquist) är inte med själv eftersom han löser brott i London. Men hustrun Kajsa (Anna - Lisa Ericson) och den hopplöse medhjälpararen Freddy (Nils Hallberg) och dennes munviga flickvän Sonja Svensson (Lena Granhagen) arbetar på fallet. Var och en på sitt sätt. Två av mina storfavoriter är Gunnel Broström som spelar den excentriska grevinnan på Ribersvik, Elly Weinestam och Mona Malm som spelar Kerstin Renman, ett av den blå ryttarens tilltänkta offer. Hon är förlovad med den stilige ryttmästaren Douglas Weinestam spelad av Bengt Brunskog. Gio Petré, Erik Hell, Björn Gustafson (väldigt trött polis) och Lauritz Falk är andra kända namn.

Regnvädersfilm

Bildkälla:SF

För att inte tala om alla dessa kvinnor - filmkomedi från 1964. Manus Ingmar Bergman och Erland Josephson. Detta var Ingmar Bergmans första färgfilm. 
Det hela tar sin början vid Felix kista där en rad änkor uppenbarar sig. De flesta är hans älskarinnor; Harriet Andersson, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs, Mona Malm och Gertrud Fridh. Eva Dahlbeck spelar Adelaide, Felix coola hustru; Allan Edwall Felix impressario. Sedan hoppar handlingen bakåt i tiden när kritikern herr Cornelius (Jarl Kulle) ska skriva en biografi om cellomästaren Felix (Georg Funkquist) Det hela går åt skogen. Jarl Kulle tappar tålamodet med Felix, som inte brukar allvar, och beslutar sig för att inte ens avslöja Felix som han avslöjat Stravinskij. Cornelius överlämnar Felix åt glömskan. Jarl Kulle är som klippt och skuren för den här rollen; diabolisk, lismande, fånig, sprallig, pompös eller himlande med ögonen. Eva Dahlbeck behöver bara förekomma så är hon bra. Småtrevlig film och jätteroligt att se den här paraden av fantastiska gamla skådespelare.

Det livslånga lärandet

Fantasy och dystopier är inte mina favoritgenrer. Men jag är tillräckligt nyfiken för att igår kväll bänka mig vid TV:n för att se filmen Divergent. Förlagan är ungdomsromanen med samma namn av Veronica Roth. Idag gick jag till biblioteket och lånade fortsättningen, Insurgent samt Four, en Divergent - samling innehållande fyra nya Divergent - noveller. Filmen är ju mycket spännande, men jag kände att jag ville veta hur böckerna är och vad de innehåller utöver de händelser som blir film. De överlevande i ett postapokalyptiskt Chicago i en okänd framtid har delats in i fem olika falanger där en viss egenskap odlas. Vi har de tappra, de lärda, de osjälviska, de ärliga och de fridfulla. Fred och jämlikhet ska råda. Hjältinnan, den 16 - åriga Beatrice, ska i likhet med andra jämnåriga genomgå ett test för att se vilken falang de passar i. Därutöver ska ungdomarna göra ett personligt val. Falang går före blod. De unga kan inte gå tillbaka till sina föräldrar. Beatrice (Chailene Woodley) tillhör liksom sina föräldrar de osjälviska, men hon väljer de tappra i det personliga valet. Sedan inträder en tid av prov när hon ska bli godkänd av de tappras falang. Hon byter namn till Tris och visar att hon sannerligen inte är en mesig torris. Nej, hon har rent omänskliga krafter, är alldeles obegripligt modig, orädd och klok.  En av hennes ledare är den vackre Tobias/Four (Theo James). Han och den andre ledaren, Eric,  är väldigt olika varandra och det finns en spänning i luften. Över huvud taget pyser det lite varstans. Tris bär på en hemlighet som hon inte kan dela med någon, men hon misstänker att några anat sig till och hon vet att hon svävar i livsfara. Four blir Tris vapendragare, lierade och kanske lite mer. Ser fram emot läsning av Insurgent och Four. Kul med en genre jag inte brukar läsa.

Sett på sistone

Idag såg jag Värdshuset Jamaica som svart/vit regnvädersfilm. Den är gjord av Alfred Hitchcock  1939 efter en roman av Daphne du Maurier. Det är fart och fläkt; storm och höga vågor i den filmen. Huvudrollerna spelas av Charles Laughton och Olivia de Havilland.  Den tilldrar sig i Cornwall och jag tycker att den är bra mycket bättre än TV - serien om familjen Poldark som också tilldrar sig i Cornwall. Winston Graham skrev tio romaner om denna familj. Tiden slutet av 1700 - talet. Intresset falnade tämligen snart. Miljön och tiden var behållningen i så fall.

Filmen The Woman in black baseras på Susan Hills utmärkta lilla roman Kvinnan i svart. Boken hade sina kusliga moment och de blev ännu hemskare i filmen. Jag var väldigt glad att jag inte var ensam i huset. Den unge advokaten Artur Kripps är irriterande naiv när han kommer till det stora, ödsliga huset Eel Marsh House för att ordna kvarlåtenskapen efter den nyligen hädangångna Mrs Drublow. Han ger sig i kast med makter han inte rår på och vägrar att lyssna på goda råd och varningar. Priset blir fruktansvärt högt. Casablanca, svart/vit film från 1942 med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna och Claude Rains som kapten Renault håller utmärkt att se ännu idag. Med anledning av Ingrid Bergmans 100-årsjubileum visades också ett samtal mellan

skådespelaren och regissören Gunnel Broström och Ingrid Bergman som avslutades med IB:s nyktra konstaterande: "Det var roligt så länge det varade." Den danska TV-serien Matador har jag äntligen kommit mig för att se om. Den blev omåttligt populär både i Danmark och Sverige när den gick i TV1978-1982. Idén till serien kläcktes av Lise Nørgaard. Den skildrar livet i en liten landsortsstad

under 30 - och 40- talen med en massa duktiga skådespelare i rollerna. En annan TV - serie som jag sett om är Huset Elliot med de båda modeskapande

systrarna Bea (Beatrice) och Evie (Evangeline) Elliot som så framgångsrikt och med mycket slit och en del motgångar bygger upp sitt modehus. Den tilldrar sig på 20 -talet och tålde också förnyad bekantskap. Heimat och Berlin Aleksanderplatz skulle jag kunna tänka mig att se om och kanske skulle även Hedebyborna (Sven Delblanc) tåla att ses om. Rich man, poor man om familjen Jordache och den hemske Falconetti minns jag som mycket spännande. Kampen mellan det onda och det goda var väldigt tydlig. Peter Strauss spelade en lugn och långmodig Rudy Jordache som alltid ville göra rätt. Serien bygger på en roman av Irwin Shaw. 

 

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!

Turinhästen

Den ungerska filmen Turinhästen (regissör: Béla Tarr) inleds av Nietzsches berättelse om kusken som piskade sin utmattade häst. Nietzsche faller gråtande hästen om halsen, går hem och talar inte mer på 10 år.
Sedan vidtar den svartvita filmen där det stormar oavbrutet under sex dagar. Det yttras inte många ord under de två timmar och tjugosex minuter som filmen varar. Det handlar om en äldre man och hans dotter som bor i en enkel stuga på landsbygden. De äter var sin kokt potatis till frukost vid bordet som är gjort av grova plankor. En burdus granne kommer in för att låna en flaska brännvin. Han slår sig ner vid bordet och levererar en ödesmättad profetia rörande framtiden. Allt är förlorat för evigt. Så tvärvägrar den magra hästen att tjänstgöra, trämaskarna tystnar, brunnen sinar, elden försvinner och potatisen får ätas rå. 
Filmen är långsam och ledmotivet lätt hypnotiskt. Jag tycker att det känns som skapelseberättelsen fastän tvärtom. En avveckling. Det är en storslaget enkel dystopi och författaren Lázló Krasznahorkai, som skrivit manus är känd för ha en dyster syn på världen. Hans roman Motståndets melankoli kom på svenska 2014 på Norstedts förlag. Den kom på originalspråket 1989.

Lucien Lacombe

Lucien Lacombe - fransk långfilm från 1974 visades igår kväll på TV2. Filmen utspelar sig i en fransk by under Vichyregimen. Lucien Lacombe är en klumpig och ganska korkad pojke från den lilla by Souleille. Han gillar vapen och använder gärna faderns gevär till att skjuta kaniner. Ingen vill riktigt veta av den här osympatiska pojken. Modern är inte i den situationen att hon kan ta hand om honom och fadern sitter i fängelse. Lucien hänvisas till ett härbärge där han inte vill vara. Tyskarna finns överallt och ingenstans och medlöparna överallt. Av en slump fångas Lucien in en kväll när han trotsar utegångsförbudet på väg till härbärget. Han förstår inte vilka han har att göra med. De är vänliga mit honom och ger honom mat och inte minst dryck samt frågar ut honom om hembyn. Och därmed har han börjat sitt samarbete med franska Gestapo alldeles i slutet av andra världskriget. Lucien gillar sina vapen och maktutövning. Historien blir komplicerad när han förälskar sig i en judisk flicka. Flickans far deporteras till Toulouse efter att ha uppträtt utomordentligt oförsiktigt. Tyvärr får man inte veta något vidare om hans öde. Lucien Lacombe är en väldigt realistisk film; kuslig, skrämmande och mycket tankeväckande. Människan är människans varg. Jag tycker att man känner igen Modiano på den Lucien som är oönskad överallt och på den karrärlystna, okänsliga skådespelerskan som säkert lånat drag av Modianos egen mor. 
Det franska landskapet är vackert filmat.
Regi: Louis Malle. Manus av Patrick Modiano - förra årets Nobelpristagare i litteratur. Flickans far spelas av svenske Holger Löwenadler.