Visar inlägg med etikett Finlandssvensk litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finlandssvensk litteratur. Visa alla inlägg

söndag 3 augusti 2014

Blåbärstider

Du är blåbäret 
som önskar sig sur jord
och tid, fjärran alla
pedantiska trädgårdsmanualer
tar du år på dig för att gro.
Bortom alla snörräta planteringsrader
vandrar du dina poetiska skogspromenader
som du vill i midsommarnatten
med en morkullefjäder i hatten

Eva - Stina Byggmästar, Knoppar blommor blad och grenar
W&;W 2005


torsdag 3 april 2014

Reservationslös kapitulation

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.

söndag 16 mars 2014

I huvudet på en 100 - åring

Tuula Karjalainens bok, Tove. Jansson. Arbeta och älska är en gedigen, nyutkommen biografi om den mångsidigt begåvade Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år. Den är lättillgänglig och njutbar och innehåller många fina illustrationer. Ju mer man läser desto mera intresserad blir man av att läsa mera av Tove Jansson. Hon var ju så mycket mera än de förtjusande Mumintroll som hon blivit världsberömd för. I Tove Janssons liv fanns ofta inga klara gränser mellan de olika konstnärsrollerna. Noveller och romaner, barnböcker, serier, bildkonst, grafik – hon växlade gärna uttryck, men hennes samtid hade svårt att acceptera henne som seriös konstnär efter de väldiga framgångarna med Mumintrollen. På lite avstånd är det naturligtvis lättare att få en helhetsbild  av henne.  Det hårda arbetet, originellt tänkande och den bländande fantasin  kännetecknade allt Tove Jansson företog sig. Arbeta och älska. Titelns programförklaring är densamma som Tove Jansson  valde som sitt motto och för ex libris. "Donandet", den anspråkslösa janssonska benämningen på den kreativa processen, var sammanlänkad med kärleken; till ursprungsfamiljen, vänner och älskare av bägge könen.
Inom den tätt sammanhållna familjen Jansson fanns spänningar  främst mellan pappan, Viktor Jansson, bildhuggare, som var nazistvän och anti­semit, och dottern. Efter att ha stridit i inbördeskriget 1918 hade Viktor Jansson, Faffan,  kommit hem till hustrun och 4-årig dotter som en förändrad, bitter man. Författaren beskriver honom närmast som en hustyrann. Redan i 20 - årsåldern gjorde Tove Jansson satirteckningar över Stalin och Hitler i tidskriften Garm. Trots att det inte alls var ofarligt. Konflikterna till trots bodde Tove hemma ännu vid 27 års ålder. Då uppmanade familjens läkare henne allvarligt henne att flytta. Modern var det allt överskuggande kärleken i Tove Janssons liv.
Tarja Karjalainen vinnlägger sig om att sätta in det på många sätt gränsöverskridande universalgeniet i ett kulturellt och ideologiskt sammanhang. Hon beskriver ingående de olika målande, skrivande, politiskt debatterande och filosoferande kretsar Jansson umgicks i och tog djupa intryck av. Inte minst väsentliga var teaterlegenden Vivica Bandler (Vifslan) och filosofen och politikern Atos Wirtanen (Snusmumriken), som hon hade långvariga kärleksrelationer med. Och Tuulikki Pietilä (Too-ticki), förstås, som uppträder först i Trollvinter, när Tove Jansson först träffat Tuulikki Pietilä.
Utöver allt arbete hann Tove Jansson också skriva brev. Varför hann så många driftiga, verksamma kvinnor skriva så många handskrivna brev förr i tiden? Och dagböcker? Det är och förblir en gåta.
Tuula Karjalainen tillhör de få som hittills fått ta del av Janssons korrespondens.
Utgivningen av Tove Janssons brev är planerad till hösten.


lördag 12 oktober 2013

Om det finlandssvenska

Parnass är de litterära sällskapens tidskrift som kommer ut med fyra nummer per år. I Parnass presenteras nya sidor hos våra klassiker. Varje nummer har ett tema. 2013:3 handlar om Edith Södergran och det finlandssvenska.
Agneta Rahikainen, programchef vid Svenska Litteratursällskapet i Finland, skriver om Edith Södergran som alls inte bara var "en  långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa".  Hennes artikel har titeln "Edith Södergran - myten och människan". 2014 kommer en ny biografi om Edith Södergran av Agneta Rahikainen.
Martina Ölander som är litteraturvetare och litteraturpedagog på Danderyds bibliotek skriver om "Den finlandssvenska litteraturen och klassikerna - en guldgruva". Elin Järnemo, redaktionssekreterare på Parnass, analyserar  Philip Teirs äktenskapsroman Vinterkriget och skriver en artikel om Mumintrollets väg från barn till vuxen.
Litteraturforskaren Per Stam ger oss fyra anledningar att läsa den finlandssvenske författaren Henry Parland (som dog 22 år gammal 1930 i sviterna av scharlakansfeber) I sin recension av Parlands roman Sönder (ny utgåva 2005) skrev Carl - Johan Malmberg så här: "Sönder är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent".
Vidare kan man läsa om svenskan som ett rött skynke i Finland. Ingen behöver svenskan i Finland men alla behöver finskan, säger någon. En annan tycker att det vore bättre om finländarna i östra Finland lärde sig ryska. Somliga tycker att man ska få välja i skolan. Språkkulturen i svenska och finska företag som fusionerat är - engelska! Utom på fikarasterna. Då talade man sitt modersmål.
Martti Antisaari, tidigare president i Finland och fredspristagare, är övertygad om betydelsen av att värna de båda officiella språken i Finland.
En högst aktuell debatt.
Detta och mycket, mycket annat kan man alltså läsa i Parnass 2013:3

måndag 26 november 2012

Möte med Tua Forsström



Tua Forsström skriver en hälsning till mig i sin nya bok som jag just inhandlat.
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är titeln på den lilla tunna, innehållrika boken på 44 sidor är utgiven på det nyligen sammanslagna förlaget Schildts&Söderströms. (Om det tyckte TF inte.)
Tua Forsström har sedan debuten 1972 med En dikt om kärlek och annat skrivit ytterligare tio diktsamlingar. Hon och den finlandssvenske poeten Claes Andersson är varandras första läsare och kritiker sedan många år tillbaka.
Tua Forsström läser, lyssnar, ser, antecknar, lever och samlar material som sedan används i diktsamlingarna fast då avskalat och komprimerat. Det handlar om livet så som det framstått och framstår för henne. Tua Forsström iakttar som barnet och begrundar moget, vuxet. 
Jag vill vara trogen komplexiteten, säger hon.
Den personliga rösten känner man  igen från den ena diktsamlingen till den andra. Tack och lov


Det lönar sig inte att gråta så mycket
Snart har du glömt vad det handlade om
Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar "titta",
  pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön.
Jag är ovan vid att vara så lycklig
Fåren går och betar som milda stjärnor
Fåren som liknar fårens stjärnbild
Den lilla klockan ringer genom blåsten
Det finns drömmar som varnar och tröstar oss
  städerna som blinkande kartor djupt under vingen,
en plötslig destination utan namn


Jag har tidigare skrivit om Tua Forsström. Hennes dikt Hästarna finns HÄR