Jag står här och stryker

Novellsamlingen Jag står här och stryker innehåller Tillie Olsens (1912 - 2007) mest kända texter.  Hon föddes av ryskjudiska immigranter i Nebraska. Hon blev kommunist och hamnade  som politisk aktivist i fängelse. Där ådrog hon sig TBC.  Tidigt började hon skriva på en roman om en arbetarfamilj under 30 - talet. Den kom inte ut förrän 1974 under titeln Yonnondio. 1936 gifte hon sig med Jack Olsen och fick med honom tre döttrar. Dessutom hade hon en dotter, Karla (efter Karl Marx), sedan tidigare. På grund av makarnas politiska verksamhet blev det svårt med arbete för dem. Tillie Olsen förvärvsarbetade, skötte hemmet och försökte få tid att skriva. Kvinnorättsrörelsen och medborgarrättsrörelsen hjälpte henne framåt. Hon är nu en etablerad författare och föreläser och skriver om bortglömda kvinnliga författarskap. Numera finns hennes egna verk på de akademiska litteraturlistorna. Ge mig en gåta hette novellsamlingen när den första gången gavs ut på Trevi förlag 1980 i översättning av Else Lundgren. Titelnovellen handlar om en mamma som medan hon står och stryker reflekterar över sin äldsta dotters barndom och uppväxt. Alltför tidigt fick dottern ta ansvar i familjen och stå tillbaka för sina yngre syskon. Modern är ensamstående och har inte mycket val. Hon inser fuller väl vilket pris hennes dotter fått och får betala. Den här berättelsen är hjärtskärande. Moderns sorgsna, nakna  berättelse griper tag i en med tusen hullingar. I novellen som handlar om den vita flickan, Helen, som följer med sin färgade bästis, Parialee Phillips (bara namnet), till hennes baptistkyrka när hon ska döpas är en omtumlande upplevelse för Helen - och läsaren. Flickornas olika ställning i samhället och hudfärg kommer att sätta deras vänskap på prov. Parialees munviga jargong är mycket roande. Tillie Olsen förstår att "piska upp" en stämning. Jag blev helt andlös. Samlingen sista novell, Ge mig en gåta, skildrar en 69 - årig kvinna, Eva, som kommit därhän i livet att hon vill ha det tyst och lugnt och ensamt omkring sig. Hennes man sedan 45 år förstår inte mycket. Han vill flytta till Fridhem. (Om det inte vore så sorgligt skulle en kunna skratta.) Fridhem är ett äldreboende där man har full service och folk omkring sig hela tiden. Eva vill inte längre rätta sig efter andras idéer, men frågan är om det inte är just det hon får göra. Jag tycker mycket om Jag står här och stryker; allt ifrån innehållet till formatet och det fina omslaget som designats av Lotta Kühlhorn.

40 - constant Reader

När Linda Skugge är 40 har hon tre barn under sex år att försörja. Hon sliter med sitt eventföretag, hon arbetar på Teater Brunnsgatan fyra, hon skriver böcker, artiklar, håller föredrag och signerar böcker. Om detta berättar hon på sitt oefterhämliga sätt i 40 - constant reader. Linda Skugga följer ingen kronologi. Hon upplever sig som ful och oönskad och sjukligt blyg. Tjejen som ingen ville ha. Men - hon fick vara med ändå i de fall det behövdes någon som betalade cigg och öl. Linda Skugge började arbeta tidigt och var den som alltid hade pengar. Hon blev wonderkid - skribent och skrev artiklar och krönikor. Linda Skugge drev den egna pr-byrån Skugge & Co och blev marknadschef på teater Brunnsgatan 4. När hon försöker sälja företaget hör ingen av sig och plötsligt blir hon ersatt på teatern. Hon konsulterar olika läkare för sin viktnedgång. Hon är hungrig jämt och ordineras att ha en morot i fickan och gå på yoga. Jag undrar lite var barnafadern kommer in i bilden. Även om de är skilda har han ju försörjningsplikt. Hela tiden läser Linda Skugge mycket och hon älskar att försvinna i skrivandet. Karolina Ramqvist får sig en åsnespark för att hon behöver en färg eller en ton för att få igång sitt skrivande. Och varför är Bodil Malmsten så populär? Hon kan också vara vrång och tvär. Linda Skugge klarar inte av att vara älsklig och förtröstansfull. Mormor har ett sommarhus i Grisslehamn. Mormor är 90 år. Det är ovärdigt att bli så gammal och ligga på golvet och ropa på hjälp. Skriver Linda Skugge som gärna åker till mormors sommarhus i Grisslehamn. Linda Skugge sympatiserar med Thora Thorvall, Kerstin Thorvalls mor. Vad var det för fel att vara anspråkslös och uppoffrande? (Jag undrar vad det var för anspråkslöst och uppoffrande med att låta wienerbröden ligga i tre dagar innan de fick ätas?) Hur bitter och avundsjuk Linda Skugge än är bjuder hon ändå på uppiggande läsning. Hon är en god stilist och får till många roande formuleringar och träffsäkra utlåtanden. Men därifrån till att recensera Kristina Sandbergs fina bok En ensam plats på det sätt som Linda Skugge gör är det långt. Den recensionen hade passat bättre som krönika. Eller inte alls. Linda Skugges Morbus sjukdom blir varken bättre eller sämre av att hon förringar Kristina Sandbergs genomgångna cancer. Läs rec HÄR 

Titel: 40 - constant reader

Författare: Linda Skugge

Förlag: Pocketförlaget

Tryckår: 2015

Antal sidor: 195                                                                      

En ensam plats

En ensam plats av Kristina Sandberg är stark läsning och som alltid är det svårt att göra rättvisa åt böcker en tyckt mycket om. Kristina Sandberg beskriver sin sjukdomshistoria, sina känslor och upplevelser i samband med den på ett sådant sätt att läsaren kommer så nära det går att vara utan att egentligen ha varit där. Hon förmedlar all sorg, rädsla och ångest så skickligt att en till en början bara kan läsa kortare avsnitt. Den biologiska dödsångesten är värst. När behandlingen väl kommer igång och det står klart att hon svarar på den flyter läsningen lättare också. Kristina Sandberg berättar om den arbetsfyllda tiden efter framgångarna med böckerna om Maj. Hon hade känt en knuta i bröstet och tänkt att hon måste få den undersökt. Men först måste hon en uträtta en massa saker. Och tiden går. När hon äntligen blir undersökt visar det sig att hon har cancer. Hon har en kärleksfull man i författaren Mats Kempe och två flickor. Den ena är på väg att bli tonåring och hon svär och skriker åt sin mamma i vanlig ordning. Hon kan inte tänka sig något annat än att hennes mamma ska bli frisk igen. Den lilla vill bara vara nära. Ögonbrynen, ögonfransarna och näshåren faller av såväl som håret och hon provar ut peruker. Senare får hon ett nytt bröst hon inte vill veta av. Hon har ingen relation till det. Hon saknar sångkören som var ett så hälsosamt avbrott i det ensamma skrivandet. Kroppen är så skör. Det är den som mäter ut vår tid, tänker hon. Livet omkring Kristina Sandberg pågår som vanligt. Hennes pappa dör med allt vad det medför av känslor, praktiskt arbete och jobbiga beslut. Hennes oförstående svärmor dör och det blir ännu en påfrestning. Boken är också en släkt - och kulturhistoria.  Språket är så fint; alla detaljer så träffsäkert utvalda. En ensam plats bär en länge med sig. Den borde läsas av många och skulle definitivt platsa på både den ena och den andra kurslistan.

Titel: En ensam plats

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2021

Antal sidor: 389

Authors & Characters: Erik

Lyrans Authors & Characters gäller idag namnet Erik. Det går bra att vända och vrida efter behag.

Erik Johan Stagnelius, diktaren som var son till biskop Magnus Stagnelius i Kalmar och granne med kaos. Trots att Erik Johan Stagnelius liv blev så kort efterlämnade han en ansenlig litterär kvarlåtenskap. Han var ingen lycklig människa men när det gällde skrivandet fanns ingen osäkerhet. EJS samlade dikter finns i fem pocketband.

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik, och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen.

Ny radioföljetong

Ny radioföljetong börjar idag. Skådespelaren Eva Smedberg läser Ta itu, Kristina Sandbergs debutroman från 2003. Mest känd är författaren för romantrilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik.

Husmorsthriller utan mord

Vid gårdagens författarbesök i Kulturkvarteret i Kristianstad berättade Kristina Sandberg om sin utmärkta romantrilogi Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Enkelt och chosefritt redogjorde hon för upprinnelsen till det hela; den egna graviditeten, farmoderns död och samtalen med mormor. Man hade börjat tröttna på berättelser om ledsna flickor med självskadebeteende och så småningom bestämmer sig Kristina Sandberg för att skriva en bok om en kvinna som anpassar sig. Det skulle bli en stor berättelse från köksperspektivet. "Folkhemsköket var spännande", sade Kristina Sandberg. När man skriver måste hjärtat vara med, det har KS lärt sig av Joyce Carol Oates. När hon talade med sin mormor upptäckte hon snart att det fanns saker som inte var pratbara. Till exempel var det något oerhört att föda ett barn utom äktenskapet på mormors tid. Så när Maj i Att föda ett barn blir med barn 1938 som 20 - åring finns det inget egentligt val. Hon måste gifta sig med barnafadern även om hon inte var speciellt engagerad. Och Tomas Berglund är inget dåligt kap. Han är visserligen en bra bit äldre än Maj, men han innebär ett kliv uppåt på samhällsstegen och han har bil, båt och lantställe. Kristina Sandberg erinrar om att det vid den här tiden är kris i befolkningsfrågan. Ludvid Nordström skriver om den dåliga bostadsstandarden i Sverige; allra värst var det i Skåne. Det är också steriliseringarnas tid. Kvinnan skulle vara så professionell i hemmet så att mannen hade lust att vara där och när mannen steg upp på morgonen skulle kvinnan ha hunnit sätta på sig ansiktet och vara prydlig och fräsch. Verka men inte synas. Moderskapet skulle vara strikt och pedagogiskt vilket kan förklara en del av Majs kyla mot dottern Anita. Alva Myrdal tyckte rentav att man skulle befria barnen ifrån föräldrarna. Kristina Sandberg har skrivit en husmorsthriller utan mord, säger hon. Och man måste inte tycka om Maj, men man måste låta henne finnas till. Jag har läst hela trilogin och är på väg att läsa om Att föda ett barn. Det var väldigt nyttigt att få romanerna satta i ett samhälleligt sammanhang och bli påmind om tiden. Kristina Sandberg är utbildad psykolog och det kan man märka i hennes sätt att resonera och skriva.
Så här tyckte jag om Att föda ett barn när jag läste den första gången. Och så här om  Att sörja för de sina  och om Augustpris - vinnande Liv till varje pris

Augustpriset 2014, fack och skön

Grattis! Kristina Sandberg till årets Augustpris i skönlitterära klassen för
Liv till varje pris
Välförtjänt!
(Kul att se Margareta Winberg igen, förresten.)

Och grattis Lars Lerin till årets Augustpris i fackboksklassen för den underbara boken Naturlära! Den charmiga presentatören talade om den hemkänsla hon känner i den svenska skogen. Lars Lerin hade inte förberett något tacktal, men passade på att heja på Junior och göra sig bekant med Amanda Ooms.

Goodbye, Maj

I Liv till varje pris, den avslutande delen i trilogin om familjen Lundberg fortsätter Kristina Sandberg sin skildring av familjens liv i 50 - och 60 - talens Sverige. De två tidigare delarna är Att föda ett barn och Sörja för de sina. I denna tredje del kämpar Tomas L med firman som fått en ny energisk ledare. Läsaren anar ugglor i mossen, men Tomas trampar på i ullstrumporna och arbetar långt mer än heltid bara för att så småningom stå utan arbete. Maj är inte insatt i affärerna. Hon har fullt upp med att sköta hushållet; oroa sig, putsa och feja. Maj är yr och har hiskliga blödningar. Barnen, Anita och Lasse, blir allt självständigare och mindre beroende av henne och äktenskapet darrar i sina grundvalar. Maj tar sin tillflykt till några väninnor, men inte ens med dem talar hon om allt. Anita tar studenten och drar till Lund. Maj var inte informerad. Mor och dotter har ingen lysande kommunikation och det har ju inte Maj och Tomas heller. Maj känner sig mindrevärdig. Hon och Lasse är mera praktiskt lagda. Lasse har fått ett arbete och kommer ibland hem och äter middag, ibland inte. Maj blir allt ensammare. Gamla familjetraditioner luckras upp. Fönsterbågarna förblir omålade och Maj misstänker att Tomas har en ny kvinna. Maj är fortfarande noga med sitt utseende och sin klädsel. Hon är ingen motionär, men har av naturen en fin figur. Man kan inte undgå att irritera sig på Maj samtidigt som man beklagar henne. Hon har gjort en klassresa, men till vilket pris? Man läser den här trilogin med ett aldrig avtagande intresse. Inte bara för berättelsen om familjen utan också för skildringen av det vardagliga, de små ständigt upprepade nödvändiga sysslorna, det tidstypiska, kläderna, möblerna, maträtterna, kaffekalasen, midsommarfirandet, påskfirandet och så vidare.  Liv till varje pris ger en bild av en tid i Sveriges historia genom en kvinnas liv. Kristina Sandberg har gjort ett fantastiskt arbete.

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.

En kvinnohistoria

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten.
Det är inte mycket lättare med hela den nya, stora släkten anförd av den dominanta svärmodern Tea, som håller "minstingen" Tomas i ett järngrepp. Allt skaver. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik,
och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen. Tomas gör trevare, men det är Maj som inte är så intresserad.
Det är tåga i Maj och hon ger sig ändå i kast med alla middagar, julfiranden, födelsedagar och andra familjetraditioner om än med stor vånda. Hon har klättrat uppåt på samhällsstegen och det har ett pris.
Moderskapet är inte heller så lätt i början, men Maj lär sig. Och hon inser att den lilla dottern också kan  användas som sköld. Om och när det behövs.
Ganska snart efter giftermålet upptäcker Maj att det är något som inte stämmer med mannen. 
Tomas försvinner ofta utan att hon vet var han är. Och han doftar främmande när han kommer hem.
Hon undrar vad som kan ha hänt i  äktenskapet med Astrid. Tänker han fortfarande på henne?
Kristina Sandberg följer tätt inpå Maj i Att föda ett barn. Det är genom henne vi upplever allt.
Det är vardagsgråttt, realistiskt och inte ett dugg förskönat. Tvärtom. 
Man lider med Maj när hon har födelsedagsmiddag på sin 21 - årsdag för hela stora släkten. 
Hon våndas över menyn; hon springer benen av sig ; hon sliter och är gråtfärdig. Och gravid.
Och när det är mors dag - hennes första - vart går mannen då? 
Att föda ett barn är också ett stycke kulturhistoria. Här finns mycket tidstypiskt - kläder, mat, umgängesvanor och tankesätt.
Att föda barn är första delen i en tänkt trilogi.
Del två, Sörja för de sina finns redan.