En rad märkliga mordbränder skakar Hagfors. Petra Wilander, polis, och Magdalena Hansson, energisk journalist på Värmlandsbladet, blir djupt inblandade. Liksom i Ninni Schulmans första roman, Flickan med snö i håret, förs handlingen i
Pojken som slutade gråta framåt genom en sorts växelsång mellan Petra och Magdalena.
Till polisens stora förtret ligger Magdalena ofta steget före. Det finns också kursiverade avsnitt där offret (förstår man så småningom) berättar sin historia.
Tonårens ensamhet och vuxenblivandets svårigheter är ett viktigt motiv i Pojken som slutade gråta.
Kärleksbekymmer, känslan av att vara annorlunda och drogproblem drabbar oavsett föräldrarnas klass- och yrkestillhörighet. Föräldraskap är ett annat motiv. Ninni Schulman är lyhörd för hur svårt det kan vara att vara förälder.
Jag tycker att Pojken som slutade gråta är en välskriven och spännande kriminalroman.
Alla dras med sina speciella svårigheter i livet. Det gäller att i görligaste mån få ihop privatliv med yrkesliv. Ingen vet vad som rör sig i någon annans innersta även om det gäller någon man tror sig känna väl. Det får Hagforsborna erfara med råge.
Inlägg
