Skördetid

 Skördetid

På marknaden är det höst -

tomatsäsongen är över. 

De är fortfarande vackra utanpå,

vissa perfekt runda och röda, ett fåtal

missformade, egna, liknar människohjärnor täckta av röd vaxduk -

 

Inuti är de dåliga. Svarta, mögliga -

man måste vara på sin vakt när man tar en tugga.

Här och var bland alla de förstörda finns någon enstaka tomat

som fortfarande är perfekt, plockad innan de började ruttna.

 

Istället för tomater: bara grödor ingen egentligen vill ha.

Pumpor, massor av pumpor.

Träig zucchini, torkad chili trädd å snören, vitlöksflätor.

Knallarna säljer kransar av döda blommor;

knyter färggranna garnbitar kring torr lavender.

Och ett tag fortsätter folk att köpa sånt,

som om de trodde att bönderna snart kommer

se till att allt blir som vanligt igen:

stänglarna åter bära nya ärtor;

den första salladen, så skör, så späd, på nytt

titta fram ur jorden.

 

Istället blir det mörkt tidigt.

Och regnen tyngre,

bär med sig döda löv.

I skymningen nu: en hotfull känsla, en föraning.

Och människor känner detta; de kallar den här tiden för

skördetid, för att få det att låta lite trevligare.

 

I landet ruttnar zucchinin, de söta blå druvorna är slut.

Kanske rotar sig något, men jorden är så hård att bönderna inte tycker

det är värt mödan att gräva mer i den. Varför skulle man?

För att stå på marknadsplatsen under ett tunt paraply, i regnet, i kylan,

utan kunder i sikte?

 

Och sedan kommer frosten: möjligheten att skörda är förbi.

Snön faller; inga mer anspråk på liv.

Nu är jorden vit; när månen stiger glänser fälten.

 

Jag sitter i sovrumsfönstret, ser snön falla.

Jorden är som en spegel:

lugn möter lugn, avskildhet möter avskildhet.

 

Det som lever, lever under jord.

Det som dör, dör utan kamp. 

 

Ur Byaliv av Louise Glück 

Rámus förlag 2021

En bit papper

En bit papper

Idag gick jag till doktorn - 

doktorn sa att jag var döende,

hon använde inte de orden, men när jag sa det 

förnekade hon det inte -

Hennes tystnad betyder: Vad har du gjort med din kropp.

Vi gav den åt dig och se vad har du gjort,

du har vanvårdat den.

Jag menar inte bara cigaretterna, säger hon,

utan dåliga matvanor också, och att dricka.

Hon är ung, den stela vita rocken döljer hennes kropp.

Håret är struket bakåt, de små flickaktiga slingorna

hålls nere av ett mörkt band. Hon känner sig inte hemma här,

när hon sitter bakom skrivbordet, med diplomet ovanför huvudet

och läser av en lista med siffror i kolumner,

där vissa siffror är särskilt markerade.

Hon håller ryggen rak, visar inga känslor.

Ingen lärde mig hur man tar hand om sin kropp.

Man växer upp, ens mamma eller mormor tar hand om en.

När man blivit fri från dem tar frun över, men hon är nervös,

hon duger inte mycket till. Så kroppen jag har,

den som doktorn klagar på - har alltid varit under kvinnors uppsikt,

och om jag säger så här: de lämnade mycket åt slumpen.

Doktorn ser på mig -

mellan oss en hög med böcker och broschyrer.

Mottagningen tom. Förutom oss.

Det finns en fallucka här och under den luckan

ligger de dödas rike. Och de levande puttar ner dig,

de vill att du ska dit först, före dem.

Det här vet doktorn om. Hon har sina böcker,

jag mina cigaretter. Till sist

skriver hon något på en bit papper.

Det här hjälper mot titt blodtryck, säger hon.

Och jag lägger den i fickan, det är dags att gå.

Och väl ute river jag sönder pappret, som en biljett till underjorden.

Hon måste varit galen som flyttade hit,

till etty ställe där hon inte känner någon.

Hon bor själv; bär ingen vigselring.

Hon bor strax utanför byn, hon går dit ensam.

Och hon dricker sitt enda glas vin,

äter sin middag som inte är någon ordentlig middag.

Och hon tar av sig den där vita rocken:

mellan den och kroppen

bär hon bara tunt bomullstyg.

Och så småningom tar hon av sig det med. 

För att få föda skriver kroppen ett kontrakt med döden,

och från den stunden försöker kroppen till varje pris att hitta ett kryphål -

Du går och lägger dig ensam. Kanske sover du, kanske vaknar du aldrig.

Men en lång stund hör du alla ljud tydligt.

Det är en natt som liknar alla andra sommarnätter; det blir aldrig mörkt.

Ur Ett byliv av Louise Glück

Titel: Ett byliv

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus

Tryckår: 2021

Antal sidor: 83

Veckans kulturfråga v. 37

 enligt O:

Vem är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?

Ingen som någonsin läst denna blogg blir väl direkt överraskad när jag säger att min favoritpoet är blekingesonen Harry Martinson. Det är honom jag återvänder till ständigt och jämt. Kanske för att har skriver om vardagliga företeelser som vi vanligen inte tänker på över huvud taget, såsom daggmaskar ollonborrar, mossa, insjöar, kor, granar, hönshus, hölass och fallfärdiga lador. På samma gång rör han sig i rymden och ute i världen, eller som Svenska Akademien formulerade det: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos" som motivering till det olycksaliga delade Nobelpriset i litteratur 1974. Marinson fick dela med Eyvind Johnsson. Svårt att välja favoritdikt. Det finns så många, men jag väljer Skogsstjärnorna idag

SKOGSSTJÄRNORNA

Skogsstjärnorna frodas aldrig
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.

De är spensliga
men vet ingenting om den söta vekhet
du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens.