En smakebit på søndag v. 41 2021

"Varje bostadsområde hade en byfåne eller helig dåre, men vi hade tre. Först var det Tom, sextioårig springschas åt slaktaren. Han kunde komma farande som ett jehu med ett köttpaket under armen, stanna tvärt, kasta paketet ifrån sig på trottoaren, hötta med fingret åt det och säga: "Din jäkel, jag tänker då inte bära dig ett steg till!" Så var det Lilly, en fyrtioårig flicka med Downs syndrom som strosade omkring iförd flickklänning och skär sidenrosett i sitt flottiga hår och gick mot rött ljus så  att däcken tjöt när bilarna bromsade in på alla sidor om henne. Och så var det mrs Kerner, en späd, fågellik kvinna som vilt gestikulerande och under tokiga ryck och infall som, ilade omkring med städklut om håret. Hon kunde hejda okända människor i speceriaffären, hos slaktaren eller i färghandeln, slå ihop sina knutna händer framför sig och med en vansinnesglimt i de bruna ögonen utbrista: "Oy, precis idag har jag läst ett så be- dåå-rande stycke rysk litteratur! En historia kommen från hjärtat, ägnad att få den mest eländiga själ att högljutt protestera mot detta livets orättvisor!" Därefter hade hon glömt sitt ärende i butiken, vände på klacken och skyndade ut." 

Från sidan 29 i Starka band av Vivian Gornick

En smakebit på søndag är en läsutmaning som drivs av den norska bokbloggen Betraktninger. Vi delar med oss av en bok vi just läser. Utan spoilers, förstår. Fler smakebitar HÄR

Mikael Persbrandt

Albert Bonniers förlag

Mikael Persbrandt. Så som jag minns det av 
Carl - Johan Vallgren blev en riktigt bra bok. Mycket bättre än jag trodde. Och det är jag glad för. Vallgren skriver, men det är Persbrandts röst en hör. Det är en rak berättelse om livet från uppväxten med en ensamstående mamma, pappan som en frånvarande skugga, skolgången som inte var någon hit, dansen, vägen till teatern och filmen. Det berättas om flickor, förstås. De som han hade längre förhållanden med namnges. Det är ingen hymlande med festandet och knarkandet och de många sena nätterna när det begicks dårskaper. Kokainet kallas den vita drottningen och det var det ingen brist på. Det en kan förvåna sig över är att ingen observerade den periodicitet med vilken de värsta och mest destruktiva drogfesterna uppträdde. Den som först lade märke till detta var Sanna Lundell som kom att bli mor till Persbrandts två pojkar. Efter festnätter kunde Persbrandt gå mellan filminspelningar och teaterföreställningar och leverera utmärkt. Hans kondition är anmärkningsvärd. En får intressanta inblickar i vad som försiggår bakom kulisserna. Margareta Krook välkomnade honom inte direkt. Och Jan Malmsjö tyckte att det blev lite väl trångt på scenen när Persbrandt var närvarande. Thorsten Flinck och Persbrandt spelade tillsammans i Strindbergspjäser där Flinck även var regissör. Persbrandts rastlösa liv har numera tappat farten. Han har fått diagnosen bipolär och medicineras med litium. Sanna Lundell och han har köpt en gård på landet där de bor med sina små pojkar och Mikael Persbrandt säger sig till slut ha till slut funnit lugn i livet.

Bokbloggsjerka 15 - 18 april

I Annikas
BOKBLOGGSJERKA 15 - 18 april ställs frågan:
"Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?"
Mitt enkla svar är att jag gärna läser biografier och memoarer av alla slag och allra helst om de på något sätt berör litteratur. Jag läser gärna memoarer i skönlitterär form. Men - i likhet med många av författarna - är jag lite skeptisk till hur minnet fungerar. Någon har sagt att en har de minnen en behöver och

att minnena förändras över tid. Alla som har syskon vet hur det fungerar med barndomsminnen. Ibland undrar en om en har vuxit upp i samma familj över huvud taget. Vem har då tolkningsföreträde? (Om någon tror att det är äldsta barnet så kan jag av erfarenhet upplysa om att det är fel. Likaväl som att de yngre syskonen tagit av en skridskor, skidor och böcker så lägger de också beslag på ens minnen genom att helt enkelt dissa dem. Totalt!) Dagböcker och brev är ju också en form av memoarer och där har jag en favorit i den ungerske författaren Sándor Márais, Dagbok 1984-1989, som är något av det vackraste jag läst. Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är också en väldigt vacker roman på självbiografisk grund. Så finns det ju massor av utmärkta biografier över författare; Fredrika Bremer av Carina Burman; Sanningens vägar; Monica Lauritzens biografi om Anne - Charlotte Leffler, Ulla Isakssons och Erik - Hjalmar Linders stora Elin Wägner - biografi; Olof Lagercrantz Strindbergs - biografi, och så vidare. Ett inlägg om AUTOFIKTION.

Utlottning på Kulturkollo!

Ny utlottning på  KULTURKOLLO! Ett signerat ex av Skuggan av ett liv , Hilary Mantels memoarer kan man vinna. Visserligen vann jag nyligen Sågverksungen men jag vill gärna tro att jag skulle kunna vinna en gång till. Hilary Mantel är en favorit!

Bokoutlet

Om det plötsligt står Bokoutlet på helt oväntat ställe känns det som en direkt uppmaning att gå in. Och även om utbudet (lyckligtvis) var ganska begränsat blev det efter lite botaniserande tre böcker.
Två som handlar om att skriva om sitt liv. Ordet är ditt heter Patricia Tudor - Sandals bok från 2010. Hon är psykolog, psykoterapeut och fil. dr. i pedagogik och en omtyckt föredragshållare.
Skriv dina memoarer. En handbok i självbiografiskt skrivande av Allan G. Hunter också från 2010.
Jag tycker att de här skrivhjälpsböckerna är intressanta  för oss läsare också. Man brukar få sig diverse värdefulla författarcitat  till livs.

121 dikter till tröst heter en liten diktsamling från Brombergs förlag. En blandning av dikter av Kerstin Ekman, Tomas Trans
trömer, Bruno K. Öijer, Werner Aspenström och många andra.

På stigar 
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram.

Ingrid Sjöstrand

Varmt och vemodigt om vänskap

Benno Ohnesorg, student,  sköts av polisen under en demonstration mot shahen av Iran i Berlin utanför operahuset 1967. "En idiotisk död", säger vännen författaren Uwe Timm som skrivit en bok, 

Vännen och främlingen om sorgen och saknaden efter den själsfrände han kanske inte riktigt kände ändå. Slumpen styrde polismannens kula. Ohnesorg var på väg ifrån demonstrationen och signalerade fredliga avsikter.

Något straff utmättes aldrig eftersom polismannen som sköt sade sig ha upplevt ett hot från Benno Ohnesorg.

Man kan inte undgå att tänka på Camus och Främlingen. 

Mersault som skjuter araben på stranden. Han har sett solen blänka i en dragen kniv. Camus är mycket riktigt en husgud för Uwe Timm och många andra unga män i hans generation. Han har studerat Camus ingående (särskilt Främlingen och Myten om Sisyfos) och försöker också i olika omgångar skriva en avhandling om Camus. 

Timm och Ohnesorg ägnar sig med liv och själ åt litteraturen, musiken (jazzen) och konsten. Båda skriver dikter. Timm väntar hela tiden på att få se vännen publicerad. Han respekterar och beundrar Benno Ohnesorg.

Nu plågas Uwe Timm av att han så hjärtlöst svek sin vän under studietiden. 

De hade bestämt  att gemensamt flytta till Berlin för fortsatta studier, men Timm valde München. Han ville inte känna av några band eller vara beroende av någon. Vilket i hög grad avspeglar sig i förhållandet till kvinnor.

Uwe Timm har talat med Ohnesorgs änka, sonen, kvinnan som höll Ohnesorgs kropp samt vänner till honom. Han har sökt i arkiv och personakter. 

Men när han frågade Christa Ohnesorg om mannens litterära kvarlåtenskap säger hon sig endast ha en dikt och inte kände till något ytterligare.

Uwe Timm förstår att han får leva med ovissheten om vem vännen 

Benno Ohnesorg innerst inne var. 

Vännen och främlingen är en intressant skildring av två unga pojkars/mäns bildningsväg. Det är också en mycket intressant tids- och samhällsbild.

Jag tycker mycket om Uwe Timms tillit till läsaren och hoppas att vi kommer att vara lika överens i I skuggan av min bror som är en av de romaner vi valt i

höstens läsecirkel.

Bokförlaget Thorén& Lindskog

Ingrid 
tyckte också om Vännen och främlingen.

En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).

Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.

Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.

Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.

Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.

Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.

Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.

Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.

Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.

Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.

En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.

Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.

Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.

Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.

Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.

Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 

Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.

Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.

Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?

Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?

Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?

Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?

Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?

Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms

Om man håller sig i solen

Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.

Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.

De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.

Så klart.

Auto da Fay

Franklin Fay Birkinshaw Davies Bateman Weldon Fox, aka Fay Weldon. Nu har hon skrivit sina memoarer,
Auto da Fay. Eller åtminstone om viktiga händelser i sitt liv från barndomen och fram till romandebuten 1967 med A Fat Woman´s Joke. Stilen är omisskännlig. Hon är vass, ironisk, lakonisk, satirisk, ibland sarkastisk och alltid lika underhållande. Även när det gäller smärtsamma upplevelser. Det märks att hon har händelserna på tidsavstånd. Fay Weldon är född 1931 och uppvuxen i Napier och Coromandel på Nya Zeeland företrädesvis med mamma Margaret, mormor Nona och bräckliga syster Jane. Bostäderna har varit många liksom männen, äktenskapen, böckerna, identiteterna och arbetena.
Fay lär sig tidigt att ta emot dåliga nyheter utan att röra en min. Hon har perioder i sitt liv när hon är ganska olycklig och i tidiga tonåren övervägde hon under en tid att ta sitt liv.
Familjen är skrivande på båda sidorna. Fay står tidigt upp för sina texter när de kritiseras i skolan. Hon försörjer sig senare framgångsrikt som författare till reklamtexter och så småningom skriver hon ett antal romaner, några novellsamlingar, två barnböcker och ca sextio pjäser.
Med det livet hon har haft i den familjen och med den släkthistorien så förstår man att hon skriver som hon gör.
Den mest kända romanen är En hondjävuls liv och lustar 1983; sv 1984). Hondjävulen var ett feministiskt inlägg i den jämställdehetsdebatt som idag ser något annorlunda ut.
En hondjävuls liv och lustar kommer nu ut i ny upplaga på Massolit Förlag tillsammans med memoarerna. Den har filmats med Roseanne Barr och Meryl Streep i huvudrollerna