Det tredje ljuset

Irländska Claire Keegan föddes 1968 och växte upp i Wicklow på Irland. Redan från första novellsamlingen 1999 har hon belönats med utmärkelser. 2008 publicerades Det tredje ljuset i The New Yorker och blev vald till årets text. The Times har valt Det tredje ljuset till en av 2000 - talets främsta noveller. Nu är det ju en bit kvar på 2000 - talet, men klart är att Det tredje ljuset "föddes" som klassiker. Richard Ford talar om Keegans sensationella instinkt för de rätta orden och det kan en verkligen hålla med om. Det tredje ljuset handlar om en ung flicka i ett fattigt, barnrikt hem som plötsligt en söndag efter första mässan i Clonegal skjutsas iväg till familjen Kinsella långt in i Wexford. Hon funderar över hur den här familjen kommer att vara. Fadern och hon passerar Shillelagh där fadern spelade bort familjens röda korthornskviga på trumfpoker. Keegan släpper pusselbitar i förbigående som gör att en får en bild av den namnlösa flickans biologiska familj. Modern Mary är den som får se till att inte allt faller samman. Nu väntar hon ytterligare ett barn. Edna Kinsella sticker till henne grönsaker men flickan avråder från penninggåvor för det tycker inte far om. Familjen Kinsella ger flickan både värme och kärlek och hon får äntligen den uppmärksamhet hon förtjänar. En njuter med henne. Flickan hjälper mrs Kinsella i hushållet och promenerar barfota med mr Kinsella längs havsstranden. En börjar hoppas att det här blir en permanent placering. På futtiga 55 sidor berättar Keegan mästerligt om två familjer i helt olika omständigheter och av helt olika kynnen. Barnkonventionen och barns rättigheter var okända begrepp men för somliga föll det sig naturligt. Det tredje ljuset är en pärla!

Titel: Det tredje ljuset

Författare: Claire Keegan

Översättare: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2021

Antal sidor: 64

Veckans mening v. 40 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrina ord driver en lördagsutmaning han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna till, av den ena eller andra anledningen. Den kan vara dum, sorglig, rolig hemsk eller vad som helst. Det viktiga är att den fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 40 kommer från sidan 48 i Det tredje ljuset av Claire Keegan

"Mången man har mist mycket bara för att han missat ett ypperligt tillfälle att hålla tyst." 

I översättning av Marianne Tufvesson. W&W 2021
 

Noveller

Nu har jag läst Noveller av Tessa Hadley och förstår nu  det fina med författaren. I tio noveller skrivna mellan åren 2003 och 2018 skildrar hon människor som upplever saker som gör skillnad i deras liv. I novellen Bortförandet blir en flicka bortförd av tre levnadsglada studenter utan att familjen märker något.  "Jane Allsop blev bortförd när hon var femton utan att någon märkte det. Det här hände för länge sedan, i Surrey på 1960 - talet, när föräldrar var mera obekymrade." Det står redan i första meningen. Och så är det genomgående. En kastas rakt in i skeendet. Med skeendet menas inte action. Det mesta händer inom människorna; små, små rörelser. Tessa Hadley känner mänskligheten; hon har en skarp psykologisk blick. Och hon älskar släkten som idé. Hur en än vrider och vänder sig så har en vissa band med släkten även om en inte valt den, säger Tessa Hadley i en intervju i Vi läser. Människor konfronteras med sina egna minnen; ibland träffas några personer som inte setts sedan barndomen. Amanda, Chris och Susan möts i mycket vuxen ålder för att dela arvet efter sin gemensamma, barnlösa gudmor. Det triggar naturligtvis igång minnen från gångna tider. Många av personerna i novellerna står utanför på något sätt. De är oftast kvinnor, iakttagare och saknar närmare vänner. De är lite oskuldsfulla och bortkomna. "Jane bekände att hon alltid hade haft en känsla av att stå på fel sida om ett staket, åtskild från det liv hon var ämnad att leva." (Bortförandet). Barn ser plötsligt sina föräldrar med nya och kritiska ögon. När Cecilia i novellen Cecilias uppvaknande återkommer till Florens för att se på konst tillsammans  med föräldrarna ser hon plötsligt hur solkig hennes mors gamla urfällda klänning är och hur hennes far framstår som en riktig petimäter. Och hon inser att italienarna ser med omilda ögon på dem och andra turister; hon förstår dem. Maktordningen och hierarkierna är intressanta i mänskliga relationer; till exempel i en syskonskara. Det här är oavlåtligt intressant läsning. Ett klart och rent språk och träffsäkra formuleringar. Jag får nog ge romanerna, Syskonen och Sent på dagen, en ny chans.

Titel: Noveller

Författare: Tessa Hadley

Översättare: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2021  

Antal sidor: 196                                               r
 

Den stora skrivboken

Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska Agota Kristofs roman 
Den stora skrivboken är inte goda vänner. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem. Stryk får de även av andra människor. Många gånger förstår de inte varför. Men de utvecklar ett system för att härda sig att uthärda smärta, hunger och kyla. De är intelligenta och streetsmarta och drar sig varken för stöld eller utpressning. Och ibland tar de rättvisan i egna händer. Det enda de inte kan uthärda är att skiljas ifrån varandra. De ser krig och död omkring sig och förstår inte varför de skulle lyda något av de tio budorden. Den tyske officeren som hyr in sig hos mormor blir deras vän och de lär sig tyska. Modern har vid avskedet tillhållit dem att de aldrig får ge upp att studera. Och de skriver i den stora skrivboken som de haft med sig i packningen. Vid krigsslutet kommer det nya soldater med ett nytt språk. Tvillingarnas mor kommer plötsligt i en flyktbil med en baby på armen för att hämta pojkarna. Efter ytterligare en tid kommer fadern för att hämta hustrun. Han har suttit i fångläger och stövlar in till sin svärmor utan att varken knacka eller hälsa. Någon lycklig familjeåterförening blir det absolut inte.
Agota Kristofs språk är avskalat; meningarna är korta och varje kapitel 1 - 2 sidor. Det blir en dramatisk spänning mellan form och innehåll. Krigets vanvett och meningslöshet illustreras av tvillingarnas och deras familjs tragiska öden. Jag tror inte att de är namnlösa av en händelse.

Filmen Skrivboken följer romanen i allt väsentligt. Det gick utmärkt att läsa boken och strax därefter se filmen. En del som ligger mellan raderna i boken lyfts fram i filmen. Annat som är explicit uttryckt i romanen antyds i filmen och det fungerar ovanligt bra. Kort sagt gillade jag filmen mycket men om jag måste välja var boken bäst. På grund av det mästerliga språket.

Titel: Den stora skrivboken
Författare: Agota Kristof
Antal sidor: 154
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand 
Utgivningsår: 2019

Vad ska jag läsa nu då?

etta förlag. (Sekwa)

Separationen av Katie Kitamura tog mig helt oväntat med storm. Jag visste inget om författaren och tyckte inte att romanens omslag är särskilt lockande. Men - så började jag läsa och fastnade direkt. Romanens namnlösa berättarjag är en kvinna i trettioårsåldern. Hon och hennes man sedan fem år, Christopher, har separerat. Av någon anledning vill han inte att de ska berätta det för någon. Därför blir det lite besvärligt för hustrun när svärmor ringer och undrar varför inte hennes son svarar när hon ringer. Christopher har åkt till Grekland för att göra research för en ny bok.  Du får åka ner och söka upp upp honom, säger svärmor. Och svärdottern åker. Hon känner en viss egen oro också. Visserligen har han varit notoriskt otrogen och det visar sig att svärmor är fullt på det klara med vad hennes son går för därvidlag. Väl i den lilla avlägset belägna grekiska byn finner berättarjaget att ingen sett till Christopher på flera dagar. Och när hon börjar göra försiktiga undersökningar förstår hon genast att att Christopher haft flera kvinnoaffärer på stället. Svärföräldrarna anländer. De har aldrig haft någon god relation till sin svärdotter, men nu drar de åt samma håll. Där tror jag att det är lämpligt att dra ett streck för att inte förstöra något för någon. Det som jag blev särskilt förtjust i är författarens språk och det kyligt återhållsamma sättet att skildra allt som händer. Kitamuras protagonist är en god iakttagare och har förmågan att skapa kontakter. Hon är översättare till yrket och van att hålla sig i bakgrunden. Anonymiteten förstärks av att en aldrig får något grepp om hur hon ser ut och att hon är så sval i sina reaktioner. Spänningen håller sig in i det sista. Separationen får en att fundera över hur väl äkta makar egentligen känner varandra. Känner en någonsin en annan människa? Hur handskas Mark och Isabella, svärföräldrarna, med sitt åldrande? Och , ja, hur gick det sedan? Läs!
Översättare: Marianne Tufvesson. etta förlag 2017