Visar inlägg med etikett Marianne Tufvesson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marianne Tufvesson. Visa alla inlägg

onsdag 27 februari 2019

Den stora skrivboken


Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska Agota Kristofs roman 
Den stora skrivboken är inte goda vänner. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem. Stryk får de även av andra människor. Många gånger förstår de inte varför. Men de utvecklar ett system för att härda sig att uthärda smärta, hunger och kyla. De är intelligenta och streetsmarta och drar sig varken för stöld eller utpressning. Och ibland tar de rättvisan i egna händer. Det enda de inte kan uthärda är att skiljas ifrån varandra. De ser krig och död omkring sig och förstår inte varför de skulle lyda något av de tio budorden. Den tyske officeren som hyr in sig hos mormor blir deras vän och de lär sig tyska. Modern har vid avskedet tillhållit dem att de aldrig får ge upp att studera. Och de skriver i den stora skrivboken som de haft med sig i packningen. Vid krigsslutet kommer det nya soldater med ett nytt språk. Tvillingarnas mor kommer plötsligt i en flyktbil med en baby på armen för att hämta pojkarna. Efter ytterligare en tid kommer fadern för att hämta hustrun. Han har suttit i fångläger och stövlar in till sin svärmor utan att varken knacka eller hälsa. Någon lycklig familjeåterförening blir det absolut inte.
Agota Kristofs språk är avskalat; meningarna är korta och varje kapitel 1 - 2 sidor. Det blir en dramatisk spänning mellan form och innehåll. Krigets vanvett och meningslöshet illustreras av tvillingarnas och deras familjs tragiska öden. Jag tror inte att de är namnlösa av en händelse.
Filmen Skrivboken följer romanen i allt väsentligt. Det gick utmärkt att läsa boken och strax därefter se filmen. En del som ligger mellan raderna i boken lyfts fram i filmen. Annat som är explicit uttryckt i romanen antyds i filmen och det fungerar ovanligt bra. Kort sagt gillade jag filmen mycket men om jag måste välja var boken bäst. På grund av det mästerliga språket.

Titel: Den stora skrivboken
Författare: Agota Kristof
Antal sidor: 154
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand 
Utgivningsår: 2019

onsdag 20 december 2017

Vad ska jag läsa nu då?

etta förlag. (Sekwa)
Separationen av Katie Kitamura tog mig helt oväntat med storm. Jag visste inget om författaren och tyckte inte att romanens omslag är särskilt lockande. Men - så började jag läsa och fastnade direkt. Romanens namnlösa berättarjag är en kvinna i trettioårsåldern. Hon och hennes man sedan fem år, Christopher, har separerat. Av någon anledning vill han inte att de ska berätta det för någon. Därför blir det lite besvärligt för hustrun när svärmor ringer och undrar varför inte hennes son svarar när hon ringer. Christopher har åkt till Grekland för att göra research för en ny bok.  Du får åka ner och söka upp upp honom, säger svärmor. Och svärdottern åker. Hon känner en viss egen oro också. Visserligen har han varit notoriskt otrogen och det visar sig att svärmor är fullt på det klara med vad hennes son går för därvidlag. Väl i den lilla avlägset belägna grekiska byn finner berättarjaget att ingen sett till Christopher på flera dagar. Och när hon börjar göra försiktiga undersökningar förstår hon genast att att Christopher haft flera kvinnoaffärer på stället. Svärföräldrarna anländer. De har aldrig haft någon god relation till sin svärdotter, men nu drar de åt samma håll. Där tror jag att det är lämpligt att dra ett streck för att inte förstöra något för någon. Det som jag blev särskilt förtjust i är författarens språk och det kyligt återhållsamma sättet att skildra allt som händer. Kitamuras protagonist är en god iakttagare och har förmågan att skapa kontakter. Hon är översättare till yrket och van att hålla sig i bakgrunden. Anonymiteten förstärks av att en aldrig får något grepp om hur hon ser ut och att hon är så sval i sina reaktioner. Spänningen håller sig in i det sista. Separationen får en att fundera över hur väl äkta makar egentligen känner varandra. Känner en någonsin en annan människa? Hur handskas Mark och Isabella, svärföräldrarna, med sitt åldrande? Och , ja, hur gick det sedan? Läs!
Översättare: Marianne Tufvesson. etta förlag 2017