Morfar och Madame på Sardinien

En fjortonårig sardisk flicka berättar i en jag - och dagboksberättelse om familjens och de närmaste grannarnas liv på Sardinien. Pappas vingar (Grate) av Milena Agus har det självupplevdas övertygande ton.  Sardinien är författarens hemmaplan. Beskrivning av det sardiska landskapet, havet, det kallt blå månskenet, växterna och örterna får läsaren att resa i fåtöljen. Flickan har en far som ruinerat familjen genom sitt spelande och sedan flytt fältet.  Hon känner hans beskyddande närvaro i form av ett par stora vingar. Morfar, som är en viktig person i romanen, älskar sitt liv som det blev sedan han blev fattig. Nu inser han vad som verkligen är viktigt i livet och uppskattar att han bor på en vacker plats, har familj och grannar, mat för dagen, grönsaker och örter. Madame är en annan viktig person, en främmande fågel, god vän med morfar, men inget älskarinnematerial, säger han. Annars är hon frikostig med sin kropp och låter sig exploateras på ett sätt som hon aldrig skulle drömma om när det gäller sin attraktiva, strandnära tomt. Exploatörerna är påträngande, men hon fintar bort dem. Madame är ensamstående och har en rad manliga bekanta som utnyttjar henne utan att ge så mycket tillbaka. En har den stora fräckheten att bo i två månader på hennes lilla pensionat och sedan ge sig iväg utan att betala notan. Visserligen har han blivit hennes älskare, men i alla fall.
Pappas vingar är en annorlunda roman. Den blandar humor och tragik med en platsens poesi. Skärmytslingarna med den fundamentalistiskt katolska grannfamiljen är mycket roliga samtidigt som man förfäras över den yngste sonens icke tillgodosedda behov. Ingen hör eller ser honom. Barnen behandlas kollektivt. Ingen får någon "särbehandling".  
Jag känner mig alltid lockad av Grate förlags utgivning.