Visar inlägg med etikett Autofiktion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Autofiktion. Visa alla inlägg

fredag 18 maj 2018

Skura ut

I senaste numret av Vi läser 2018:3 finns en rejäl intervju med författaren Kerstin Strandberg som är en ganska osynlig kändis. Hon förekommer sällan på tillställningar av olika slag och tur är det, säger hon, för hennes garderob lämpar sig inte för festligheter. Hon är född 1932 och den senaste romanen Skura ut är en sorts sammanfattning av hennes liv och gärning. Liv och författarskap går inte att skilja åt. Hon har huset fullt av anteckningar och dagböcker och nu tar hon fram vissa bilder och synar dem igen. Kerstin Strandberg började att måla men övergick senare till skrivande. Hon skriver om sin barndom och den psykiskt sjuka modern som dog och fadern som var alkoholiserad. Hon skriver om vännen Katarina vars äldre bror Henrik hon utvecklade en djup vänskap med och som sedan tog livet av sig. Det skakade Kerstin Strandberg väldigt hårt. Hon skriver om maken, läkaren Bo - Lennart, och deras giftermål som båda hade ångrat innan de kom till kyrkan. Men de räknade med att det var mindre skämmigt att ta ut skilsmässa än att bryta en förlovning!? Nu har de levt ihop i ett helt liv för de upptäckte hur otroligt bra de egentligen passade ihop. Naturligtvis finns här mycket att läsa om konstens och skrivandets villkor; om sanning och fiktion; om mognad och åldrande; om kvinnors villkor och Författarförbundet och mycket mera. Kerstin Strandberg skriver så att en tycker sig ha henne samtalande bredvid sig. Hon är opretentiös och oglamorös och chosefri. Det framgår också av intervjun i Vi läser som är gjord av Malin Nord, en yngre väninna. Undertitlarna till Skura ut: En bok om Lidelsens detaljer eller En faun kremeras. Skriv, Kerstin, skriv! och Lidelsens detaljer är två självbiografiska titlar. Malin Nord, som har skrivit romanen Barmark, säger sig ha haft stor glädje av Skriv, Kerstin, skriv! Jag blir nyfiken på Kerstin Strandbergs tidigare författarskap.

onsdag 12 juli 2017

Hilma af Klint

Anna Laestadius Larssons inkännande och sympatiska roman om konstnären Hilma af Klint (1862 - 1944) har fått titeln Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint.  Jag kände inte till Hilma af Klint alls tidigare och hade in läst något av Anna Laestadius Larsson heller, så det blev två nya bekantskaper. HaK var tidigt ute med sina abstrakta målningar och hon visste att ingen i hennes samtid skulle förstå sig på dem. Hon var teosof och fick dikterat av De Höga visa vad hon skulle måla. Ibland styrdes hennes målningar av en högre hand, s. k. automatiskt måleri. Inför varje målning fastade hon och bad. Konsten betydde allt för henne. Hon förstörde allt som vittnade om henne själv. Ingenting fick skyla verket. Hon utnyttjade ganska hänsynslöst sina vänner, t. ex. den förmögna Anna Cassel som till och med köpte hus åt henne. Samtidigt var hon den som fick ta hand om modern. Många stora namn möter en i den här romanen. August Strindberg deltog i något spiritistiskt möte; Carl Larsson, Albert Engström och Rudolf Steiner m. fl. var kritiska till kvinnor och måleri. Ellen Key tyckte att det var förspilld kvinnokraft. Kvinnor skulle ägna sig åt hem och barn. Det var inget som hindrade Hanna Pauli. Hon hade tre barn och var gift med konstnären Georg Pauli, men hon framhärdade i sitt konstnärskap och tog ton i alla möjliga sammanhang. Kvinnlig rösträtt diskuterades mycket vid den här tiden. Ännu ett hot mot det patriarkala samhället. Hilma af Klint fick också ta en strid med sina föräldrar för sitt få studera vid Tekniska skolan, sedermera konstfack. Rudolf Steiner fick rätt i sin förutsägelse att det skulle ta mycket lång tid innan någon förstod sig på hennes måleri. De stora tempelmålningarn tog mycken plats och än idag är det problem med att hysa dem. Och det skulle dröja 45 år efter Hilma af Klints död innan hon fick en separatutställning. Men faktum kvarstår. Hilma af Klint var en föregångskvinna och Anna Laestadius Larsson har tecknat ett fint porträtt av henne och den tid hon levde i. Kvinnorna var undertryckta och beroende av föräldrar och/eller äkta man. Men under åren kring sekelskiftet 1800/1900 börjar det röra på sig. Det är en dynamisk tid som Laestadius Larsson skriver fram på ett smittande sätt. Det börjar dyka upp bilar på gatorna och spåvagnar till viss förfäran för hästarna och deras kuskar. Hilma af Klint och hennes väninnor red volociped till många mäns åtlöje. Språket flyter fint och det är spännande läsning oavsett vad en råkar tycka om spiritism och teosofi. Anna Laestadius Larsson tackar bl. a. konstvetaren och antroposofen Åke Fant som skrivit boken Hilma af Klint och författaren Gurli Lindén som skrivit böckerna Vägen till templet Enheten bortom mångfalden. pirat förlag
Feministsommar

söndag 31 juli 2016

En smakbit

Del ett
"Så långt tillbaka jag kan minnas har det aldrig hänt att jag tyckt att jag själv var det som folk kallade mig. Det är åtminstone något som har förblivit kristallklart för mig. Vad eller vem jag än må vara får inte förväxlas med de benämningar som andra människor förlänar mig eller hur de beskriver mig eller vad de kallar mig. Jag är inte vad jag kallas.
Vem eller vad jag är, är för deras del inte nödvändigtvis eller därigenom jag som det är för min del.
Jag är förmodligen det som de beskriver men inte deras beskrivning. Jag är landkskapet och vad de säger att jag är, det är deras karta över mig.
Och vad jag inför mig själv kallar mig själv, det är förmodligen min karta över mig själv. Vad, åh var, är det landskapet?"
R. D. Laing
Med det mottot inleds Sun Axelssons självbiografiska trilogi bestående av
Drömmen om ett liv. 1978
Honungsvargar. 1984
Nattens årstid. 1989 
Samlingsvolymen, Ett eget liv,  kom ut på Ordfront förlag

söndag 17 juli 2016

Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

söndag 7 oktober 2012

Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.

söndag 29 juli 2012

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 


lördag 28 juli 2012

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se
Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 
Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.
Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?
Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.
Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.
I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad
Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397
Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky
Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

torsdag 12 juli 2012

Vackert från Vietnam

Ru är en självbiografisk romandebut av vietnamesiskan Kim Thúy.
Den har rosats och prisbelönats rikligt - med all rätt
"Jag kom till världen under Tetoffensiven" börjar romanen.
Året var alltså 1968. Tio år senare kom Kim Thúy som flykting till Kanada och där bor hon fortfarande.
Vietnam var delat. Sydvietnam stöddes av amerikanerna. Kim Thúys familj flydde undan kommunisterna och spreds över världen. Men på något sätt lyckade de hålla kontakt med varandra
Ru tilldrar sig på tre olika plan; landets historia, familjens historia och Nguyen An Tinhs egen.
Romanen berättar poetiskt, enkelt och oerhört vackert och till och med humoristiskt om människors upplevelser av kriget och följderna av det. 
Själva kriget var ingenting jämfört med upplevelserna i flyktinglägren. Visserligen var det pappa som var kung i familjen, men mamma lärde barnen att med gott mod anpassa sig efter olika förhållanden. Mamma var däremot ingen drottning, säger Nguyen.
Mormor som hade fött tio barn måste snöra sig hårt för att få plats i sina vackra kläder. Morbror Två var en glad, ansvarslös lebeman, men ändå kung. 
Moster Sju var utvecklingsstörd, men klarade sig ganska bra ändå. 
Lite konstigt var det att hon efter en lång sömn förlorat sin stora mage .
På samma gång får en av hennes systrar ett barn. Men Moster Sju funderade inte närmare på saken.
Nguyen hade en kusin, Sao Mai,  som uppfostrats som en prinsessa av sina föräldrar och därför blivit en frimodig och framåt flicka. Nguyen lärde sig att segla  i kusinens kölvatten. Hon är Sao Mais raka motsats.
Ömsint och humoristiskt tecknar Kim Thúy sina karaktärer. 
Kronologin är uppbruten, men det gör ingenting.
Som läsare går jag med på allt och suger girigt i mig varje ord. 
Inget får gå till spillo. 
Redan innan jag kommit till slutet har jag börjat sakna Ru.

måndag 6 februari 2012

Skilda världar

Justin Lévy, dotter till den kände filosofen Bernard - Henri Lévy och den vackra modellen Isabelle Doutreluigne berättar för andra gången om sitt och moderns förhållande i En ovärdig dotter.
Sekwa 2011. Översättning: Alexandra Dumas.
Autofiktion igen.


Den förra boken
Vi ses på Place de la Sorbonne kom 1996.
Temat är detsamma. En egoistisk och utlevande mor som tar mycket lätt på moderskapet. En dotter som lever utan trygghet, kärlek, fasta regler och tydliga gränser som ett barn både vill ha och behöver. Fadern försöker hjälpa till ekonomiskt och det vet modern att utnyttja.
Justine - som i boken kallas Louise - väntar nu barn och modern har just fått beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka. Det går snabbt utför. Louise har dåligt samvete för att hon inte tycker sig räcka till för modern. Hon ser hur modern förlorar sin mänskliga värdighet. Hennes kropp ätas av cancern; hon förlorar sin skönhet; det luktar illa i sjukrummet och hon plågas.
Louise värnar om sitt lilla ofödda barn som hon vet är en flicka.
Louise känner moderns ensamhet. Hon vet inte om modern uppfattat att hon ska bli mormor.
Och hon är osäker på om modern förstår att hon kommer att dö.
Louise känner oro över att hon inte ska kunna bli den mamma barnet behöver. Hon har ju ingen förebild.Och hon skäms för sina tankar, känslor och reaktioner.
Det är mycket väl skildrat; naket och ärligt. Texten flyter lätt och tyngs inte av onödiga ord eller utfyllnader Den ena människan går ur tiden och ett litet nytt liv kommer tar sin början.
Alice, Louise och Angèl är tre länkar i kedjan. Louise inser att det är livets villkor.
Hon håller helt enkelt på att bli vuxen.
Mitt i allt det hemska och svåra finns också en absurd, farsartad humor.
Hela boken berör. Men kanske första delen är den mest gripande. Louises brottning med sina två vissheter.. Moderns ovilja att ta till sig. Två såriga ensamheter som tangerar varandra.
Senare delen är ljusare och ägs av det lilla barnet.

Jag börjar till och med förstå att det kan finnas en tanke med det beiga omslaget som irriterade mig från början.

"Endast den som inte fått tillräckligt med kärlek kan älska så ångerfullt"
avslutar Ingrid Elam sin recension i DN

söndag 25 september 2011

Uppväxt

Plötsligt läste jag Uppväxt av Hans Falk. Det var inte planerat.
Hans Falk, född 1949, är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk och han skildrar här sin barn- och ungdom under osäkra förhållanden och med en mamma som skrek, kastade saker och jämt försökte begå självmord.
Det är ett sårat och sviket barn som talar. Romanen - för det är en roman - är ett typiskt exempel på autofiktion och som sådan svår att hantera för kritiker.
Men här kan jag tycka att det som eventuellt lagts till spelar mindre roll eftersom det hos de flesta finns en förförståelse.
Kerstin Thorvalls liv är ju offentliggjort redan. Av ingen mindre än henne själv. Här kommer en son till tals med sin upplevelse.
Bäst är skildringen av skolåren och vänskapen med några skolkamrater. Fadern är länge hans stöd och förhållandet dem emellan är ganska bra. Men sedan kommer ju Gunvor och ännu en liten (halv)bror in i bilden.
Och i ett kritiskt läge sviker även pappa.
Det är ingen stor litteratur, men som livsberättelse

gör det starkt intryck. Jag märker att jag bär Uppväxt med mig.
Någon gång skrattade jag faktiskt högt.
Det var när Kerstin Thorvall fick ett av sina sällsynta anfall av moderlighet och skulle spela och sjunga för barnen. Hon satte sig vid pianot och exekverade en rad melodramatiska och sorgliga skillingtryck.
Dessa skillingtryck tillhör mina egna dyrbaraste barndomsminnen. Min mamma sjöng. Hon var egentligen den enda i familjen som inte var musikalisk. Men hon sjöng. Gärna, ofta, falskt och hjärtligt. Det var Kors på Idas grav, Elvira Madigan, Hjalmar och Hulda, I en sal på barnsjukhuset, Lilla svarta Sara, Älvsborgsvisan och så var det något om någon som trillade ner från en alptopp. Jag tror att han hette Kuno. "Alpens rosor är ej längre vita. De äro färgade av Kunos blod".
Tänk, vad ett fantasifullt barn kunde göra av allt detta elände! Bilderna blev till filmer i det lilla huvudet. Och texterna sitter som berget.


Annars fanns det inte mycket plats för skratt i Uppväxt. Boken slutar på ett sätt som ställer en fortsättning i utsikt.
Hoppas att det finns en uppmärksam redaktör och dito korrekturläsare då.