Visar inlägg med etikett Italien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Italien. Visa alla inlägg

måndag 7 september 2020

Min alltför vackra syster

Min alltför vackra syster av Rosa Ventrella var promenadsällskap för några veckor sedan. Jag tyckte mycket om den och nu har jag skumläst och jag tycker fortfarande mycket om den. Det finns en värme i den och ett poetiskt drag som tilltalar. Terese och Angelina är systrar. Angelina är vacker som en dag; hon är sin mors avbild. Terese, den äldsta, är mera oansenlig; blond och tillbakadragen. Hon är en betraktare och också den som berättar sin familjs historia. Sorgliga historia skulle en kunna säga. Pappa, Nardino Sozzu, och mamma Caterina är fattiga bönder i Puglia i Italien. Jorden ägs i princip av två rika män som hanterar allt och alla helt efter eget behag. Kampen mellan fattiga och rika präglar människorna mycket mer än det pågående andra världskriget. Nardino kommer hem ifrån kriget som en bruten och utmärglad man, men han hämtar sig. Under hans frånvaro har Caterina tvingats vidta åtgärder som kommer de svartklädda gummorna att tissla och tassla bakom ryggen på henne. Skam och förtal drabbar familjen Sozzu. Farmor Assunta är inte heller den som skräder orden. Caterinas skönhet är familjens olycka, säger hon. Hon står för visheten i familjen och farfar Armando har berättandets gåva. Angelina känner att hon är ämnad för något annat någon annanstans. Hon tvärvägrar att gifta sig med den man hennes far valt ut åt henne. Ingen märker att Terese älskar den mannen som heter Giacomo. Terese står helt i skuggan av sin olycksaliga syster. Min alltför vackra syster innehåller många berättelser; en hel del vidskepelse och många träffande metaforer. Jag associerar till storfilmen 1900 och de svartklädda gummorna som samlar sig som korpar kring farfars dödsbädd för tankarna till de små svarta gummorna i Zorba. Naturligtvis ligger en jämförelse med Elena Ferrante också nära till hands. I så fall tycker jag bäst om Ventrella.

Titel: Min alltför vackra syster

Författare: Rosa Ventrella

Översättare: Malin Emitslöf

Förlag: Piratförlaget

Tryckår: 2020

Antal sidor: 293
 

onsdag 22 januari 2020

Där livet är fullkomligt

Det kan sägas med en gång. Silvia Avallones senaste roman Där livet är fullkomligt tyckte jag väldigt mycket om. Hennes sätt att belysa samhällstillståndet  i Italien är mycket effektivt.  Genom miljöbeskrivningen och det levande persongalleriet berättar hon om klasskillnader, skillnaden mellan staden (Bologna) och den fiktiva förstaden Labriola med alla höghusen. Där bor 17 - åriga Adele som blir med barn med den den vackre men kriminelle Manuel. Adeles egen far sitter också i fängelse. Inne i Bologna bor akademikerparet Dora och Fabio som förtvivlat gärna vill ha barn men som trots alla försök misslyckas. Det föds för få barn i Italien; det är ju ett välkänt faktum. Likaså anses det att barn är sina föräldrars ägodel. Utbildning är inte för förortens barn i allmänhet, men Zeno, som är ovanligt begåvad, läser läxor tillsammans med Adele och kommer med tiden att hamna på ett välrenommerat universitet. Arbetslösheten är utbredd och kvinnornas situation är allt annat än avundsvärd. Det sägs många kloka saker i Där livet är fullkomligt. Sådant som en läser om och vill brodera på en bonad. Det förs också existentiella resonemang i romanen. Silvia Avallone är född 1984 och har Dostojevskij som sin favoritförfattare.

Titel: Där livet är fullkomligt
Författare: Silvia Avallone
Övers: Johanna Hedenberg
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår: 2019
Antal sidor: 381

Den här boken passar in dubbelt på nr 15 i Mias Kaosutmaning Läs en bok/författare från Sydeuropa. Både bok och författare kommer från Italien.

Månadens språk är Italienska

torsdag 12 juli 2018

10 år med Ruth

Elly Griffiths tionde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway från Norfolk, The dark Angel,  tilldrar sig till stora delar i Italien; i en liten bergsby utanför Rom. En kollega till Ruth har kontaktat henne för att få råd i ett knepigt ärende rörande en utgrävning. Ruth tar med sig dottern Kate, väninnan Shona och hennes son. Kates far, kriminalinspektör Harry Nelson, blir väldigt upprörd över att inte vara informerad. När området där Ruth och Kate råkar ut för ett jordskalv kastar sig Nelson på planet för att med egna ögon försäkra sig om att Ruth och - i första hand får en tro - Kate befinner sig väl. De får några dagar tillsammans, den lilla familjen som inte är någon familj. De badar, äter och dricker gott. Harry Nelson konstaterar något till sin häpnad att Ruth blir smalare och smalare ju mindre kläder hon har på sig. Här blev jag besviken. Jag gillade hennes övervikt. Shona svassar omkring i en minimal bikini men Ruth har en rejäl hel baddräkt. Nelsons vistelse förlängs bl. a. för att det begås ett mord i den lilla bergsbyn också. Här dras gammalt groll upp sedan andra världskriget. På hemmaplan har Micky Webb, en  otäck figur som lovat hämnas på Nelson, släppts ur fängelset. Nelson fru, Michelle, noterar att det smyger någon omkring huset. Förhållandet Ruth - Nelson och Michelle blir allt mer komplicerat. Särskilt som Michelle inlett ett förhållande med en kollega till Harry Nelson. Hur det ska sluta undrar en fortfarande när boken är utläst. Jag tycker om böckerna om Ruth Galloway. De kan skifta lite i kvalitet. Dark Angel tycker jag hör till de bästa. Kanske är det ett plus att jag läste på originalspråket. Elly Griffiths man som är arkeolog har stått modell för Ruth Galloway. Familjen bor i närheten av Brighton. Griffiths Stephens och Mephisto - serie tilldrar sig i 1950 - talets Brighton. Den tycks inte vara översatt till svenska.    

fredag 22 juni 2018

Den försvunne fåraherden

Den försvunne fåraherden av Marcello Fois tilldrar sig på Sardinien. Undertitel: Ett fall för advokat Bustianu. På knappa 150 sidor lär en känna staden Nuoro (författarens födelsestad) med dess invånare, prästerskapet, de rika, de fattiga, familjehemligheter, traditioner och först och sist landskapet. Advokat Bustianu är brottsmålsadvokat och beskrivs som en storväxt man med pondus som har för vana att efter lunch ta sig en promenad upp på en hög kulle där han sitter och tänker och betraktar omgivningen. Han åtnjuter ett högt anseende och det med rätta.
Kaosutmaningen nr 28
Det lär finnas en verklig förebild till Bustianu. När nu den förtvivlade tzia Rosina sitter framför Bustianu och ber för sin vackre son Zenobi som gått under jorden för att han anklagas för att ha stulit lamm från sin arbetsgivare, som till råga på allt är far till Sisinnia som Zenobi är kär i. Och hon i honom. Alla är övertygade om Zenobis skuld. Skvallret och ryktena går och till slut har han blivit en legend. Två mord gör inte Zenobis sits bättre. Bustianu är inte en man som måste ha rätt, men när han tror att något är sant kämpar han för det.  Och nu råkar det vara så att han tror, att Zenobi är oskyldig. Den försvunne fåraherden är förste delen i en serie kriminalromaner av Marcello Fois. Jag tyckte väldigt mycket om den här annorlunda, poetiska berättelsen. Bustianu är mycket sympatisk. Han har lärt sig mycket av sin mor som han också är mycket lik. Det finns en del starka kvinnor i romanen. De fattiga är alltid i underläge. Människorna skildras roat och med milt överseende. Bilden av kyrkan är inte så vacker. Språket är sparsmakat och aningen torrt (positivt). Marcello Fois´ stillsamma humor är också ett plus liksom referenserna till den romantiske författaren Giacomo Leopardi. Boken är översatt av Monica Monti och utgiven på Norstedts förlag 2001. 
Månadens språk: Italienska

måndag 18 juni 2018

A Xmas Carol, En historia från norr

Vitaliano TrevisanA Xmas Carol, En historia från norr, börjar med att en man förvisas ur en kvinnas sovrum till ett rum med en madrass som i övrigt saknar möbler. Gardinerna finns kvar, men dem tar mannen ner. Varje kväll får han en bricka med mat. På dagarna vandrar han planlöst runt i staden som verkar sakna befolkning. I varje fall träffar han ingen eller talar med någon. Han tänker desto mera och ibland dyker en och annan engelsk mening upp. Mannen gillar hamnstäder och tänker på Bremerhaven och Rotterdam och alla de japanska bilar som kommer dit varje år. En kväll får mannen ingen matbricka av kvinnan men däremot ett kuvert med en nyckel och lite pengar i. Han har fått en liten lägenhet med två rum varav köket är det ena. Novellen ekar av någon slags absurd ödslighet. Mannen tycks vara ensam i universum men någon måste han träffa för varje dag köper han två liter mjölk. Det är av en viss betydelse att veta att Trevisan bor i nordöstra Italien där människorna känner sig icke tillhöriga det övriga Italien. Han är född 1960 och något av en kulturell mångsysslare.
Novellen passar in på nr 30 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III, Läs en novell med ett väderstreck i titeln.

Novellen kan också passa in på Månadens språk som är italienska.

lördag 13 januari 2018

Rekviem för munspel

Nilsson förlag
Rekviem - en hallucination är den italienske författaren Antonio Tabucchis första bok på portugisiska. Den kom ut 1991 och nu har den kommit även på svenska i översättning av Hans Berggren. Romanens jag vandrar omkring under en het dag i Lissabon i väntan på att träffa en berömd, sedan länge avliden stor poet. Under tiden träffar han en rad olika personer, levande såväl som döda, äter en rad förnämliga måltider, vilar sig på ett seriöst pensionat som vanligtvis inte tar emot ensamma kunder, köper Lacoste - tröjor av en gammal zigenerska och blir spådd på kuppen. Han träffar sin unge far, som säger att det är bättre att använda pennan än händerna; ett elegantare sätt att utdela örfilar. Människorna han möter delar gärna med sig av sina livshistorier. Alla är öppna och vänliga och inte sällan utmynnar samtalen i diskussion av existensiella frågor. Den korsordslösande järnvägskonduktören är emot allt modernt, till exempel minikjolar; den klassmedvetne biljardspelande hovmästaren bjuder på ett utsökt portvin; över historieförsäljaren, som egentligen är läkare och misslyckad författare, lyser poeternas måne. Han tipsar om en fin restaurang dit berättarjaget kan bjuda sin gäst. Gästen (Fernando Pessoa 1886 - 1935) och berättarjaget skålar för saudosismen, längtan efter det förflutna och gnabbas lite om vem som egentligen bjudit in vem. Rekviem är en älskvärd bok, skriven på ett mjukt och vänligt språk. Det finns inga gränser mellan fantasi och verklighet, men det gör ingenting. Romanen är en hyllning till Pessoa, Lissabon, berättelser och mat. Jag blev helt förtrollad av den här boken, men jag funderar mycket över den gåtfulla Isabels öde. Kanske möter hon i nästa Tabucchi - roman som heter Till Isabel - en mandala? Rekviem - en hallucination. Nilsson förlag 2017. Översättare: Hans Berggren.

onsdag 27 september 2017

Min fantastiska väninna

Äntligen har jag också läst Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Och vi har diskuterat romanen i bokcirkeln. Meningarna var väldigt delade. De flesta tyckte relativt bra om den. Någon tyckte väldigt bra om den, men flera tyckte att den var riktigt dålig och att språket var skräp. 
Vi var fjorton stycken i gruppen varav fyra män. Det de flesta gillade var miljö- och tidsskildringen. Jag tyckte att skildringen av den tidiga ungdomstiden var bra och den sega vänskapen flickorna Elena Greco och Lila Cerullo emellan är trovärdig. Men det var det inte alla som tyckte. En deltagare hade just varit i Neapel sett mängder av brudpar just där brudparet på bilden står. Jag undrar mycket över Lilas plötsliga förvandling ifrån gränsöverskridare till offerlamm; ifrån tanig outvecklad flicka till yppig skönhet. Elenas far hjälper henne så att hon får studera trots moderns ilskna motstånd. Lilas föräldrar är stenhårda på den punkten. Inga studier för Lila. Flickorna lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och Lila skaffar sig inflytande på annat sätt. Ett par cirkeldeltagare hade redan läst vidare; några andra sade sig inte vilja fortsätta med de följande delarna. Men jag tror att en tränger djupare in i de olika personligheterna genom att läsa vidare. Och en vill ju absolut ha svar på gåtan som inleder Min fantastiska väninna. En sak var tretton av fjorton deltagare överens om och det var att vi inte förstod oss på den s. k. Ferrante - febern.

måndag 17 juli 2017

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.
Kvinnliga nobelpristagare

tisdag 9 februari 2016

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.


lördag 23 januari 2016

Italiensk prosa

Universitetslektorn i italienska vid Stockholms universitet, Cecilia Schwartz,  skriver i en understreckare om nya kvinnliga författare i Italien. Hon kom att bläddra i en nyutkommen antologi om italiensk prosa under åren 1999 - 2014, La terra della prosa, där trettio författarskap var representerade, men endast fem av dem var kvinnor. Cecilia Schwartz berättar om flera kvinnliga författare, som till och med finns översatta till svenska, till exempel Michaela Murgia och Melania Mazzucco, som borde funnits med i antologin. Silvia Avallone, som skrivit romanerna Stål och Marina Bellezza, är ju mycket känd i Sverige. Elena Ferrantes första roman på svenska, Min fantastiska väninna, kommer på svenska först i mars, men är redan mycket omskriven. Till exempel i en understreckare där hon sägs påminna om Knausgård i sin självbiografiska romantrilogi.
Ett spännande författarskap som Igiaba Scegos tycks vara ganska anonymt över huvud taget. Scego är född i Rom 1974 av somaliska invandrare sägs förnya den italienska litteraturen språkligt "genom att injicera texten med somaliska ord och uttryck."
Läs hela Cecilia Schwartz understreckare HÄR.


torsdag 28 februari 2013

Radioföljetongen


Idag börjar en ny radioföljetong  Stål av Silvia Avallone i 35 avsnitt.
Det är en arbetarskildring från Berlusconis Italien. Två trettonåriga väninnor står i centrum.
Om Stål tyckte jag SÅ HÄR när jag läste den i somras 

Åsa Beckmans recension i DN