Räddningens öar

1969 kom den delvis självbiografiska romanen Papillon. Räddningens öar av Henri Charrière. 1973 filmades den med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Jag såg den för många år sedan och igår kväll fick den en chans igen. Jag trodde att jag kom ihåg den, men det gjorde jag inte alls, så det kändes helt rätt att se om den. Steve McQueen har aldrig varit någon favorit , men den här rollen gör han utmärkt bra. Dustin Hoffmann är alltid lika bra. Han gör något personligt av varje roll. 
Papillon (McQueen) och Louis Dega (Hoffman) är båda fångar på Djävulsön eller île du Diable, som den egentligen heter, en av tre i ögruppen îles du Salut (frälsningens öar) utanför Franska Guyanas kust. Mellan 1852 och 1953 hade Frankrike en straffkoloni här och Djävulsön var den hårdast bevakade delen. (En känd fånge var den judiske officeren Alfred Dreyfus som efter falska anklagelser dömts som spion för Tyskland år 1895. Han tillbringade nästan fem år isolerad i en hydda på ön.) Något som förvånade mig var de fullständigt omänskliga vakterna i alla positioner och grader. Inte en enda liten glimt av (med)mänsklighet någonstans. Infomationssystemet var imponerande. Här kunde en verkligen tala om djungeltelegraf.  

Alla dagar kommer

En ny bok av Merete Mazzarella ser en alltid fram emot. Nu har Solkattens år kommit ut även i Sverige. Schildt&Söderströms förlag har valt att ha solkatten med på omslaget, vilket inte är mera än rätt då den återkommer ständigt och jämt i Mazzarellas  text. Solkattens år handlar om året fram tills dess att Merete Mazzarella fyllde 70 tidigare i år. Som vanligt är hon pigg, vass, rolig och träffsäker. En läser som om en satt och talade med en vän sedan många år tillbaka och man hör hennes vackra sjungande finlandssvenska i andanom. Hon säger så mycket klokt och citerar ofta andra kloka människor, som till exempel Montaigne. Hos honom finner hon stöd för sin tes att en författare ska skriva tillgängligt. (Jag vet få som skriver så tillgängligt som Merete Mazzarella!) Hon bjuder på egna misslyckanden och tillkortakommanden, hon gisslar egendomliga företeelser i tiden, som att outsourca privatlivet och mot betalning låta andra ta hand om vardagliga "göranden i nödvändighetens rike." En kan till och med köpa sig en vän! Hon gläds åt sin tredje man, L, och har dåligt samvete  över sin andre man i Uppsala; han som ännu inte kommit över skilsmässan och som hon fortfarande besöker någon gång i månaden. Merete Mazzarella gör sig inga illusioner vad det gäller åldrandet. Tänder är ett vanligt samtalsämne bland hennes vänner. Ska man verkligen kosta på sig ett garnityr i keramik  i den här åldern? Äldre män är yngre än äldre kvinnor. Äldre människor ses mera som en funktion än som människor. Hon hyllar tanten och slår fast att förväntningarnas glädje är större än själva uppfyllelsen. Och hon tänker att våra livsval inte blir synliga förrän i efterhand.  En hade inte möjlighet att se alternativen. Merete Mazzarella är försiktigt pessimistisk. Hon räds inte döden men väl avvecklingen. Merete Mazzarella är så klok och hon har en avundsvärd förmåga att formulera sig och att med enkla ord uttrycka svåra saker. Och hon har en litterär guldgruva att vaska fram citat ur. 
招き猫 Maneki Neko kallas den vinkande japanska katten som anses vara lyckobringande och  som Merete Mazzarella köpte i San Fransisco.

Samantha Ellis´hjältinnor

Den irakisk - judiska dramatikern och författaren Samantha Ellis fick en rolig idé. Hon skulle återknyta bekantskapen med sin ungdoms hjältinnor för att se vilka som fortfarande kunde passera som hjältinnor. Lite farligt också, så klart. Men Samantha Ellis läser om Den lilla sjöjungfrun, Anne på Grönkulla, Borta med vinden, Lace, Dockornas dal, Glaskupan, Svindlande höjder, Stolthet och fördom med flera. Och det resulterar i boken Mina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket. Det börjar i fyraårsåldern med H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun. Sedan kommer Anne på Grönkulla. Flora Poste i Cold Comfort Farm av Stella Gibbons var hennes första humoristiska hjältinna; föräldralös och charmlös och utan pojkvän. Men Flora Poste tänker praktiskt och vill bli en sådan författarinna som Jane Austen med ett eget varmt och prydligt rum. Lucy Honeysuckle i Ett rum med utsikt blir Samantha Ellis´hjältinna i tjugoårsåldern när hon tänkte sig ett konstnärsliv Hon försöker efterlikna Helena Bonham Carter i filmen och anlägger en fågelbofrisyr och far till Florens. Det som händer är att hon kommer in på dramatikerbanan. Så fortsätter det i en mycket personlig odyssé genom många års engagerad läsning. Samantha Ellis jämför hjältinnorna och blandar även in sin dramatik. Det finns ett rejält register och en rolig litteraturförteckning som lätt leder till vidare läsning. Alla verkliga boknördar kommer att älska Mina hjältinnor. Men vad betyder "...att läsa för mycket"? Går det?
Extra bonus: Recept på milk punch och Nora Ephrons recept på masafan, irakisk - judiska marsipan.
Läs en INTERVJU med Samantha Ellis i DN
LINA KALMTEG  är inte helt nöjd, men nästan.

Kaosutmaning 2015

Bokoutlet

Om det plötsligt står Bokoutlet på helt oväntat ställe känns det som en direkt uppmaning att gå in. Och även om utbudet (lyckligtvis) var ganska begränsat blev det efter lite botaniserande tre böcker.
Två som handlar om att skriva om sitt liv. Ordet är ditt heter Patricia Tudor - Sandals bok från 2010. Hon är psykolog, psykoterapeut och fil. dr. i pedagogik och en omtyckt föredragshållare.
Skriv dina memoarer. En handbok i självbiografiskt skrivande av Allan G. Hunter också från 2010.
Jag tycker att de här skrivhjälpsböckerna är intressanta  för oss läsare också. Man brukar få sig diverse värdefulla författarcitat  till livs.

121 dikter till tröst heter en liten diktsamling från Brombergs förlag. En blandning av dikter av Kerstin Ekman, Tomas Trans
trömer, Bruno K. Öijer, Werner Aspenström och många andra.

På stigar 
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram.

Ingrid Sjöstrand

Varje bok är en flaskpost

Inget avsked jag fick,
varken ett viskat ord
eller en gest, en blick
för att be om ett ord, medan jag
som ingenting visste eller förstod
såg gryningen hårdna till dag,
den dag som ändrade allt, när du gick.

The Going av Thomas Hardy var en dikt som Jeanette Winterson hade lärt sig efter det att en flickvän lämnat henne. Men dagen som verkligen förändrade allt för Jeanette Winterson var den dagen då hon adopterades bort sex veckor gammal.
Hardy har orden som hittar känslan. Det är så poesi fungerar.
Varför vara lycklig när du kan vara normal? är orden som Mrs W yttrade när hon förstod att dottern älskade kvinnor. Det är också titeln på Jeanette Wintersdons nyutkomna biografi.

En del känner man igen från Wintersons succéroman från 1990 Det finns annan frukt än apelsiner.
Jag har skrattat mycket när jag har läst biografin - trots allt. Mrs Winterson är grym, men hon skildras här med  humoristiskt överseende. Hon var en naturkraft; lång och kraftig (sköldkörtelproblem) och ingen dumbom. En Dickens - figur, tycker jag. Men kanske var Mrs W inställd på att adoptera en pojke? 
Mrs Wintersons religiositet var av det stelbenta, fördömande slaget och apokalypsen var hennes favoritföreställning. Hennes uppfostringsmetoder gick ut på att låsa  dotttern ute alternativt sätta henne i kolkällaren. Eller fick Jeanette stryk när fadern kom hem. Instruerad av modern, förstås.
Excorsismen inte att förglömma. Oavsett att den inte hade minsta effekt.
Jeanette erbjöd motstånd. Hon gav sig av från hemmet när hon var 16 år och bodde än här och än där: i en gammal bil eller husvagn eller i ett rum hos någon snäll människa.
Jeanette Winterson tog sig för att läsa den engelska skönlitteraturen från A - Z. Böckerna och biblioteket
blev hennes räddning. Liksom så småningom skrivandet.
Under en tid var JW djupt deprimerad och försökte till och med ta sitt liv. Att vara galen är en tidskrävande process, liksom att bli frisk säger hon. Men hon skrev sig ut. 
Varför vara lycklig när du kan vara normal är en varm och kärleksfull bok full av humor och sorg.
"Hon älskade mig de dagar hon var i stånd att älska", säger Jeanette Winterson försonligt och gillar inte att den biologiska modern klankar på Mrs W. "Hon var ett monster men hon var mitt monster."
Nu förefaller JW vara lycklig efter allt hon gått igenom. Hon lever i ett bra förhållande och som hon säger så frigör förlåtelsen framtiden.
Jag tyckte mycket om att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal och får lust att läsa om Apelsinen (som JW kallar den) och flera andra av hennes romaner. 
Och jag tycker att Jeanette Wintersons biografi har förutsättningar att bli en strålande film!

Vagabond ways

År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 

Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.

Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 

Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 

Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.

Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.

Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 

Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.

Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.

Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.

Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.

Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.

Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.

Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.

Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.

Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 

Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.

(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.

Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!

Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.

Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR