Helgfrågan v. 50 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 50: Har du någonsin gett upp en bok för att den var för deprimerande? Det händer inte ofta, men en av Birgitta Trotzigs romaner från Yngsjö har jag aldrig kommit igenom. Det kan ha varit En berättelse från kusten. Den lade sig som ett tungt lock över mina späda axlar och jag kände att jag höll på att sjunka. Det. var så grått, så trist och hopplöst  och beskrevs så fantastiskt bra av författaren. Av en händelse träffade jag Gunnar Serners (Frank Hellers) syster och hon kunde inte heller läsa Trotzig. Jag läste i alla fall Dykungens dotter med stor behållning. Men Astrid Wärle läste inte Birgitta Trotzig över huvud taget.

Dykungens dotter

Dykungens dotter  - en barnhistoria kom ut 1985. Det blev Birgitta Trotzigs sista roman. Den tilldrar sig till större delen i Skåne; Österlen, Kristianstad och Malmö. Vi möter tre generationer; Mojan, Flickan och Pojken. Mojan vandrar ifrån sitt hem vid kusten när hon upptäcker att hon är gravid i slutet av 20 - talet. Den mörke, främmande mannen som kallas dykungen är far till hennes barn. Modern anar, naturligtvis, men det råder en stumhet och ordlöshet i familjen som gör att de aldrig talar om saken. Hon föder en flicka som mycket liknar sin far. Flickan - som hon kallas ända tills dess att man på hennes gravsten får veta att hon hette Lajla -  är glad och glupsk, men inte över sig begåvad. Mojan har inga känslor till övers för dottern och i skolan blir hon mobbad. Modern vill sätta henne på Strumpfabriken så snart Flickan slutat skolan, men där tackar man nej. Hon hamnar i Benmjölet där ingen egentligen vill vara. Det luktar. Flickans väg bär stadigt utför. Snart är hon också gravid. Och ger sig hemifrån för att efter diverse umbäranden föda en son i Stockholm. Barnavårdsmyndigheterna skickar hem henne. Först nu - vid åsynen av dottersonen -  rörs Mojans hjärta. Dottern visar inga tecken till att vilja arbeta. Och nu begår Mojan ännu ett ödesdigert misstag, som kommer att stå dem alla dyrt. Dykungens dotter har lånat mera än namnet av H C Andersen. Det ska vara en roman om ljus och mörker. Men mitt bestående intryck efter läsningen är mörker. När jag ser tillbaka hittar jag de ljusare, poetiska avsnitten som lästa för sig är mycket vackra, men de drunknar i det mänskliga eländet. Birgitta Trotzig stod alltid på de små, lidande människornas sida; de som klämdes mellan valsarna i fabrikerna och levde i de fuktiga, mörka städerna i undermåliga bostäder. Kristianstad - Birgitta Trotzigs egen hemstad - skildras som en ö i ett stort träsk; dominerat av fängelset, skolan och regementet.  Malmö är också en dyster stad och Stockholm hårt. Samhället består av de som dömer och de som döms. Hackordningen ligger fast. Det sociala utanförskapet ärvs tydligen. Mojan försöker skaffa sig ett "vanligt" liv. Hon blir gift med den snälle gårdskarlen och så småningom äger hon till och med en egen bankbok. Men det hjälper inte. I samhällets ögon duger hon inte ändå. Birgitta Trotzigs språk är mycket vackert, bildligt och målande.  Dykungens dotter är en storslagen roman som berättar en bit svensk historia.

Dykungens dotter av HC Andersen

Ett charmerande storkpar som pendlar mellan Vildmossen i närheten av Skagen på Jylland i Danmark och Egyptens land berättar historien om  den vackra egyptiska prinsessan som för att rädda sin döende far ikläder sig svanhamn och flyger till Norden för att skaffa den sällsynta mossväxt som kan bota hennes fader, kungen. Hon är den mest älskade av hans barn och hon offrar sig av kärlek. Väl på ort och ställe lägger hon av sin svanhamn för att dyka ner i dyn på mossen och hämta upp lotusblomman, för det är en sådan, som kan bota fadern. Hon ber sina medresenärer, två andra flickor i svanhamn, att vakta hennes svanskrud, men de sviker henne och sliter den i stycken och säger att hon aldrig kommer till Egyptens land igen. Prinsessan hämtas ner i djupet av dykungen och ingen hör av henne på länge och de flesta räknar henne som förlorad. Storkfar håller i alla fall utkik och en vacker dag spirar en späd grön stängel ur den dyiga Vildmossen. Den utvecklar sig till en näckros och i den vilar den allra sötaste lilla flickan. Storkfar beslutar att föra flickan till Vikingsfrun som inte har några barn, men gärna vill ha. Hon vet inte till sig av lycka, men snart förbyts hennes glädje i bestörtning och sorg. Den underbart söta flickan, lilla Helga, är om dagarna ett elakt monster och på kvällarna förvandlas hon till en sorgsen, brunögd och förvuxen padda. Vikingsfrun förstår inte dubbelheten och den förvandling flickan genomgår morgon och kväll. En dag kommer Vikingen hem från ett härnadståg med  en ung kristen präst som fånge. Flickan märker att fången utstrålar en märklig kraft och så händer det sig dessutom att den unge prästen offrar sitt liv för att rädda flickan ifrån anfallande rövare. Med detta kärleksoffer faller liten Helgas paddhamn. Därefter återuppstår prästen och hans häst och för liten Helga till hennes ursprung. På en vävd blomstermatta ligger en sovande, vacker kvinna och liten Helga tror att hon ser sig själv i spegeln. Den sovande kvinnan lyfts upp på hästen, vaknar och ser liten Helgas bild i vattenspegeln och undrar om det är sig själv hon ser? "Mitt barn! mitt eget hjärtas blomma! min lotus från de djupa vattnen!" utropar hon när hon inser att hon återförenats med sin dotter. Och storkfar, som varit förutseende nog att ta hand om de två svekfulla flickornas svanfjädrar, kan erbjuda mor och dotter möjlighet att fara till Egyptens land. Läs H C Andersens saga Dyndkungens datter. Han berättar den mycket bättre än jag.