Pär Lagerkvists roman Dvärgen kom ut 1944. Den blev en framgång både hos kritiker och allmänhet och är en av författarens viktigaste romaner. Dvärgen är huvudperson i romanen som berättas som en dagbok skriven av honom själv. Han är dvärg hos den italienske renässansfursten Leon Montanza. Fursten hålls väldigt högt av dvärgen som speglar sig i honom. Men ingen är stor inför sin dvärg, säger han. Dvärgen avskyr allt och alla. Han känner vämjelse för de flesta människor och allt som är ljust, glatt och vackert; han skrattar aldrig och vägrar uppträda som narr. Det värsta han kan tänka sig är att bli skrattad åt. Dvärgen räknar sig som stående högt över människosläktet och gläder sig över krig och osämja. Han blir alltmer en symbol för ondskan ju längre in i romanen en kommer. Frågan inställer sig: Hur blev Dvärgen sådan? Är han ett offer? Pär Lagerkvist var själv kortvuxen och rödhårig som Dvärgen och han kände även igen en del av Dvärgens ondska. Alla människor har ondska inom sig. När fursten äntligen bestämmer sig för att gå ut i krig kräver Dvärgen att få följa med. Han byter pennan mot svärdet. Men eftersom han endast är ca 66 cm lång kan han inte vara med i själva striden. Han går omkring i sin rustning och trivs. Det finns en människa i berättelsen som Dvärgen känner en hatkärlek till och henne plågar han livet ur. Dvärgen blev som liten såld av sin mor som blev förfärad när hon såg vad hon fött fram. Dvärgar har ingen mor, ingen far eller hembygd. Det är stark läsning som påverkar. Och en kan ju tänka sig vilket intryck Dvärgen gjorde när den kom ut i andra världskrigets slutskede.
Titel: Dvärgen
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Aldus/Bonniers
Tryckår: 1963
Antal sidor: 157 sidor
Inlägg
