Två 11- åriga flickor möts vid ett enda katastrofalt tillfälle 1986.
Tjugofem år senare korsas deras vägar på nytt. Den ena är städledare för ett arbetslag på nöjesparken Funnyland medan den andra har haft mera tur i livet och blivit en ganska uppburen journalist. Ingen utav dem vill egentligen kännas vid den andra men omständigheterna gör att de tvingas till förnyade möten. Ingen utav dem har någonsin berättat om sitt förflutna - inte ens för respektive äkta man.
Berättelsen är uppdelad i två tidsplan som varvas. Det är först mot slutet av boken som man får full klarighet i det hemska som hände 1986. Och då inställer sig genast frågan: Kan man skuldbelägga och straffa två så unga människor?
Är inte deras brott snarare ett utslag av tillståndet i samhället?
Nu har det begåtts en rad kvinnomord i den lilla trista kusthålan Whitmouth
Länge tror man att det är den snokande s. k. råttmannen som är den skyldige. Man rentav önskar att det ska vara det och att han åker fast fortare än kvickt och får sitt mycket stränga straff. Men - tji! vad man bedrar sig..
Ett par gånger tänkte jag att berättelsen var något lite förutsägbar, men slutet är mycket överraskande och en riktig fullträff.
Alex Marwood beskriver stilsäkert sitt persongalleri, ruffa miljöer, mörka ensliga, ekande återvändsgränder, smygande steg,; klasskillnader, sociala strukturer och obarmhärtiga mediadrev.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit fel. Till exempel är det ju bra att använda rätt pronomen. Men det är mera irriterande petitesser.
Jag ser verkligen fram emot nya titlar av Alex Marwood.
Övers.: Carla Wiberg
Modernista förlag
Inlägg
