Ny radioföljetong idag!

Lärkan av den ungerske författaren Dezső Kosztolányi (1885-1936) var en av de bästa romanerna jag läste under 2015. Den kunde också platsat i Julkalenderbloggstafetten. Författaren är en lysande stilist och en medkännande ironiker. Som sådan är Kosztolányi också en stor förebild för Péter Esterházy, en annan stor, nutida ungersk författare, som skrivit ett förord till Lärkan. Boken är nyöversatt av Maria Ortman. Johan Rabaeus, en av  Sveriges mest välkända och älskade skådespelare, anställd på Dramaten sedan 1984, är uppläsare.
Läs vad jag tyckte om Lärkan HÄR

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi läser just för tillfället. Enda regeln: No spoilers! HÄR finns alla smakebitarna.

"De gick genom poppelallén, den enda asfalterade gatan i Sárzeg, som ledde direkt till stationen, gick som de brukade på sin dagliga promenad: Lärkan i mitten, modern till höger, fadern till vänster. ---
Ákos Vajkay pratade inte utan lunkade tyst. Han såg på sin dotter. Hon var klädd i en enorm hatt med urmodiga mörkgröna fjädrar och en tunn klänning, och för att skydda sig mot hettan hade hon fällt upp sitt rosa parasoll som silade ett skarpt ljus över hennes ansikte. Lärkan var en bra flicka, en mycket bra flicka, det var vad Ákos sa både till sig själv och andra. --- Han hade aldrig förstått sig på kvinnor men han kände tydligt att hans dotter var ful. Nu var hon inte bara ful utan vissnad, gammal, en riktig ungmö. Det var först i det rosiga skenet från parasollet detta blev uppenbart. Som en larv under en rosenbuske, tänkte han. Han travade på i sin musgrå kostym..."
Från sidorna 22 och 23 i Lärkan av Dezsö Kosztolányi