De vackra döda

Modernista

Belinda Bauers senaste kriminalroman, De vackra döda, tyckte jag väldigt mycket om. Kanske för att jag verkligen gillade Eve Singer, TV - journalist, med specialitet  att rapportera ifrån brotts/mord - platser. Fotografen Joe och hon samarbetar väldigt bra. Chefen, som är en utpräglad buffel och mansgris,  beordrar dem att kombinera Eves fräscha uppenbarelse med liksäckar, blod och annat hemskt. Eve känner också att han spelar ut henne mot en ännu yngre kvinna. Ibland ifrågasätter hon sitt arbete. Hon lever på död och andras sorg. Eve har det väldigt trassligt hemma med sin demente far som hon envisas med att vårda själv. Han plockar loss handtagen på spisen så att hon inte kan laga mat när hon kommer hem; han rymmer gärna när tillfälle ges och han ställer till stora problem för sin dagvårdare. Däremellan glimtar det till av klar medvetenhet. Ibland kan det hända just när det behövs som bäst. Eve är 30 år och har ingen pojkvän vilket är något kollegerna aldrig försummar att påminna om. Ingen vet något om Eves far. Antagligen vill hon inte att någon ska tycka synd om henne. I De vackra döda arbetar Eve och Joe (och många andra) med en seriemördare. Det märkliga i situationen är att mannen ständigt ringer till Eve. Han lever av att döda andra och Eve lever ju också av andras död, påpekar han. Han känner att hon förstår honom. De tänker lika. Så småningom upptäcker hon att han faktisk annonserar sina mord. Hon beslutar att utnyttja hans besatthet av henne. En biter ständigt på naglarna och försöker varna Eve: Stäng dörren efter dig! Gå inte ensam hem i mörkret! Låt Joe följa med! Lura inte din livvakt! Tag på dig om fötterna! Ät ordentligt (det har hon inte gjort på länge)! Om du nu måste dricka så se till att du har något gott vin hemma i stället för smörja du inte ens tycker om! Det känns som om författaren sitter i soffan och berättar en historia för en. Hon är vardaglig och förtrolig; morden skildras sakligt och utan onödigt frossande i blod och våld. Det hela tilldrar sig dessutom i London.
Översättare är Leif Janzon. Modernista förlag 2017.
 
Av Belinda Bauer har jag tidigare läst Skuggsida, Mörk jord och Betraktaren.

Betraktaren

BELINDA BAUERs debutroman Mörk jord belönades 2010 med deckarvärldens finaste pris The gold  Dagger. De tre romanerna  som översatts till svenska - Mörk skugga, Ni älskar dem inte, Skuggsida - har varit nominerade till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademien.
Årets psykologiska kriminalroman heter Betraktaren och handlar om Patrick, 19, som har Aspergers syndrom med allt vad det innebär av sociala svårigheter.
Han har mist sin pappa väldigt tidigt och är besatt av tanken på döden. Vad är det som händer när en människa övergår från att vara levande till att vara död från den ena sekunden till den andra? Som det var med Patricks pappa.
Patrick går en universitetskurs i anatomi för att möjligen komma närmare ett svar på frågan. Och visst har de döda saker att berätta.. Patrick är en god iakttagare och lägger utan svårigheter ihop två och två. En och annan klarar av att se saker och ting med Patricks ögon; andra tycker bara att han är underlig. Hans speciella personlighet skildras utmärkt av Belinda Bauer. Ibland överraskar Patrick sig själv med några tårar eller känslor för en viss flicka. Han känner sig lite mera "normal". Förhållandet till modern är inte det bästa. Hon orkar helt enkelt inte med honom. Ännu mindre sedan hon blev ensamstående mamma. Detta mor/son - förhållande är kusligt.
Läs HÄR  vad jag tyckte om Mörk jord

SÅ HÄR tyckte jag om Skuggsida

Belinda Bauers webbsida

Blacklands

Mörk jord är Belinda Bauers debutroman från 2011 som hon fick The Gold Dagger för. 
Blacklands är originaltiteln.

Den var inte tänkt som kriminalroman från början utan skulle handla om en pojke och hans mormor. Och 12 - årige Steven Lamb har en mormor. En dyster mormor med käpp. Han har också en mamma och en lillebror. En skugga vilar över den lilla familjen. Stevens morbror Billy Peters försvann spårlöst för 18 år sedan. Alla misstänker massmördaren Arnold Avery som sitter i Longmoorfängelset på Dartmoorheden.

Steven beslutar sig för att gräva (bokstavligen och bildligen) fram sanningen. Han inleder en egendomlig brevväxling med Avery, som vädrar morgonluft.

Sedan är bollen satt i rullning. Och det går snabbare och snabbare mot den otäcka upplösningen. Belinda Bauer har skrivit en riktigt otäck roman. Den lilla inskränkta byn Shipcott på Exmoorheden känner jag igen från Skuggsida,Belinda Bauers andra roman som jag läste först.
Vad skulle engelsmännen ta sig till utan sina hedar? Det blir en speciell stämning när handlingen förläggs till hedar med doftande ljung, ärttörne, mjuka kullar och dalar. Eller piskande regn, blåst och tjocka dimmor. 
I september kommer Belinda Bauers tredje bok på svenska 
Ni älskar dem inte.