Visar inlägg med etikett Olive Kitteridge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olive Kitteridge. Visa alla inlägg

lördag 16 maj 2020

Olive, igen

2008 fick Elizabeth Strout Pulitzerpriset för romanen Olive Kitteridge. Den blev sedan en uppskattad miniserie på HBO med den fantastiska Francis Mc Dormand i huvudrollen som den kärva sanningssägande Olive Kitteridge, mattelärare i Crosby i Maine. Hennes förste man, Henry var apotekare. Nu går hon och förebrår sig för att hon inte alltid var så snäll mot honom. Men hon tyckte att han var så klängig och hon blev irriterad på honom. Olive är alltså tillbaka i romanen Olive, igen. Änklingen Jack Kinnison har också kommit på kant med livet efter det att han blivit lämnad ensam. Men dessa båda finner varandra och har stor glädje av varandra den korta tid de får tillsammans. Båda har barn; Olive har till och med barnbarn. Men båda har bristfälliga kontakter med sina barn. Olive gillar inte sonens fruar. Jack kan inte smälta att han dotter är lesbisk. Genomgående tema i den här romanen är Olives åldrande. Hon får finna sig i att hennes kropp ligger i bakhåll för henne. Hon får en hjärtinfarkt med efterföljande lunginflammation. Till slut flyttar hon utan protester till ett fint äldrehem. Här få hon till slut ett par goda vänner. Isabella och Olive förenas i sin avsky över de livsnödvändiga Tena - blöjorna som de tvingas använda. Båda är angelägna om att hålla det hemligt. Olive har egen bil så hon kör och handlar åt dem båda.Olive blir något mildare på sin ålders höst. Och hon börjar svära. Hon handskas tappert med kroppens förfall En kan bara beundra henne. Romanen är uppbyggd som en serie noveller där olika personer som varit i kontakt med Olive ger sin syn på henne. Det kan vara gamla elever, kolleger, sonhustrur, sonen och så vidare. På samma gång berättar Olive sin version av livet i den lilla staden. Elizabeth Strout har en psykologisk skarpsynthet och en förmåga att skriva trovärdiga dialoger. Mycket av det som skildras är allmänmänskliga livsvillkor antingen en bor i Maine eller någon annanstans i världen. Olive, igen skulle också kunna blir en utmärkt HBO - serie.

Titel: Olive, igen 
Orig:s titel: Olive, again
Författare: Elizabeth Strout
Övers: Helena Hansson
Förlag: Forum
Tryckår: 2020
Antal sidor: 312

lördag 19 september 2015

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!