Artikolernas ö

André Maurois finns representerad i Svens Stolpes urval av franska noveller, Franska berättare, från 1961. Maurois novell Artikolernas ö (Voyage au pays des Articoles, 1928) är en allegorisk berättelse som löjliggör de litterära kotterierna i Paris. Pierre Chambrelan är en man som är trött på det mesta. Han trivs inte i samhället. Han längtar allra mest efter det riktiga sjömanslivet på havet. Det fick han smak för under sin ungdom i Bretagne. Han vill vara en sjöman som seglar en skuta och har medfödd känsla för vind och vågor. Stilla havet och dess öar hägrar. Han gör slag i saken; söker sponsorer; beställer en båt; försöker intressera tidningar och bokförlag för sina äventyr som skulle kunna bli en bra berättelse. När han presenterats i en tidningsartikel får han massvis med brev från människor som vill göra honom sällskap. Men Pierre vill verkligen inte ha något sällskap! Förrän han kommer till Mme Anne de Sauves brev. Hon är en ung, rik änka; väl förtrogen med sjömanslivet. Hon erbjuder sig att stå för hälften av alla kostnader och hon vill inte veta av någon kärlekshistoria. Pierre faller till föga och det visar sig att Anne är den idealiska kamraten och sjömannen. En förfärlig orkan i det närmaste tillintetgör deras båt. Bogsprötet är brutet; alla kartor och redskap är obrukbara och nu har de bara att lita till försynen. Några öbor blir varse deras belägenhet. Invånare på den märkliga ön Maïana är artikoler och beos; de senare tjänstgör som tjänare åt artikolerna. Arbetets art bestämmer samhällsklassen. Artikolerna ägnar sig åt de sköna konsterna och befinner sig inte riktigt i verkligheten. Det officiella språket är engelska och på öns flagga finns bilderna av nio kvinnoansikten. "Var inte rädda. Vi ska rädda er ifrån er själva", säger artikolerrna. "Vi reparerar ert fartyg och ni får bo på Centralpsykariet så länge." Anne har varit mycket modig hela tiden, men nu blir hon rädd. Berättelsen blir alltmer overklig och en hinner bli orolig men det är bara att likt Pierre och Anne ge sig på nåd och onåd i denna fantasifulla och ironiska berättelse.
Novellen passar in på nr 33 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV, Läs en novell som har ett Ö i titeln.

Domen över död man

Egenterapi, att lyfta fram mormor, utredning av släkten, att se mönstren. Ja, så motiverar Alex Schulman den roman, Bränn alla mina brev, som han skrivit och som i mångt och mycket handlar om favorithatobjektet, nämligen morfadern Sven Stolpe. "Jag är på jakt efter min vrede. Och jag tror att Sven Stolpe är nyckeln till att lista ut hur allt började." Sven Stolpe är enligt Alex Schulman upphovet till släktens ständiga kontroverser och brytningar. I sitt sökande i brev och dagböcker hittar Alex Schulman en brevväxling mellan Karin Stolpe, 25, och den 21 - årige Olof Lagercrantz. Karin Stolpe var relativt nygift med Sven Stolpe. De tre träffas på Sigtunastiftelsen sommaren 1932 och umgås ibland. Olof Lagercrantz och Karin Stolpe blir häftigt förälskade. OL har så nära till sina känslor och hennes man är så ändamålsenlig, tänker Karin.  Sven Stolpe iakttar misstänksamt och svartsjukt. Sven Stolpe får sina första böcker publicerade medan den sju år yngre Olof Lagercrantz inte har kommit så långt i världen. Alex Schulman har kartlagt de tio ödesdigra dagarna under sommaren 1932 som kom att prägla de tre inblandade för livet.  Karin väljer trots allt att stanna hos sin man och får med honom fyra barn av vilka ett, yngsta dottern Lisette, blir Alex Schulmans mor i äktenskapet med Allan Schulman. Den utlämnande boken om henne Alex Schulman skrev fick titeln Glöm mig. Sven Stolpe och Olof Lagercrantz kommer att hata varandra livet ut. Sven Stolpe, som var en skoningslös kritiker, skrev ner allt vad Olof Lagercrantz skrev och fick svar i samma stil. 1980 skrev han en nedgörande bok om Olof Lagercrantz. Enligt den religiöse narcissisten Sven Stolpe var kvinnans renhet viktig i äktenskapet. Karins otrohet betraktar han som ett sexuellt attentat.
Det finns mycket att säga om Bränn alla mina brev. Det är en välskriven "roman", men jag frågar mig om en kan göra så här. Det är inte så enkelt som att en kan skylla allt ont som hänt på en viss person i släkten. Hur ser det i så fall ut bland Sven Stolpes anfäder? Romanen skaver. Och så särskilt synlig blir inte Karin Maria Stolpe, född von Euler-Chelpin född 1907 död 2003,  svensk översättare och författare. Egenterapi? Kanske det. Alex Schulman har alla förutsättningar att bli en ny Sven Stolpe.

Regnvädersfilm

Ännu en regnvädersfilm. En svensk krigsfilm, 
En dag ska gry,  från 1944 med fina skådespelare som Edvin Adolphson, Hans Strååt, Sture Lagerwall,  Hasse Ekman, Olof Widmark, Toivo Pawlo och Elsie Albiin. Den senaste har jag inte hört talas om tidigare. Hon föddes i Helsingborg 1921 och dog i Danmark 2009. Manus skrevs av Hasse Ekman och Sven Stolpe. Sven Stolpe omarbetade manuset till en roman med titeln Sista skottet. Den gavs ut 1943, men efter filmpremiären fick romanen samma namn som filmen. Handlingen tilldrar sig under Finska vinterkriget. Huvudperson är majoren Rolf Dahlman som flytt hemlandet på grund av en olycklig tilldragelse med dödlig utgång. Hans medsoldater har sina misstankar och det har också läkaren Eva Lövgren som till och med funderar på att ange honom, men hon hindras av ett bombanfall. Dessutom känner hon sig attraherad av honom. Major Dahlman är en tillgång för de frivilliga soldaterna och den unga kvinnliga läkaren bryter sakta men säkert ner den sure gamle regementsläkarens motstånd. Kriget är på upphällningen, men det vet ju ingen. Slutet är oväntat. Jag såg gärna den här svartvita filmen som inte kändes särskilt mossig, även om jag log lite när "grabbarna" ropade "tjenare" åt varandra hela tiden.