Artikolernas ö

André Maurois finns representerad i Svens Stolpes urval av franska noveller, Franska berättare, från 1961. Maurois novell Artikolernas ö (Voyage au pays des Articoles, 1928) är en allegorisk berättelse som löjliggör de litterära kotterierna i Paris. Pierre Chambrelan är en man som är trött på det mesta. Han trivs inte i samhället. Han längtar allra mest efter det riktiga sjömanslivet på havet. Det fick han smak för under sin ungdom i Bretagne. Han vill vara en sjöman som seglar en skuta och har medfödd känsla för vind och vågor. Stilla havet och dess öar hägrar. Han gör slag i saken; söker sponsorer; beställer en båt; försöker intressera tidningar och bokförlag för sina äventyr som skulle kunna bli en bra berättelse. När han presenterats i en tidningsartikel får han massvis med brev från människor som vill göra honom sällskap. Men Pierre vill verkligen inte ha något sällskap! Förrän han kommer till Mme Anne de Sauves brev. Hon är en ung, rik änka; väl förtrogen med sjömanslivet. Hon erbjuder sig att stå för hälften av alla kostnader och hon vill inte veta av någon kärlekshistoria. Pierre faller till föga och det visar sig att Anne är den idealiska kamraten och sjömannen. En förfärlig orkan i det närmaste tillintetgör deras båt. Bogsprötet är brutet; alla kartor och redskap är obrukbara och nu har de bara att lita till försynen. Några öbor blir varse deras belägenhet. Invånare på den märkliga ön Maïana är artikoler och beos; de senare tjänstgör som tjänare åt artikolerna. Arbetets art bestämmer samhällsklassen. Artikolerna ägnar sig åt de sköna konsterna och befinner sig inte riktigt i verkligheten. Det officiella språket är engelska och på öns flagga finns bilderna av nio kvinnoansikten. "Var inte rädda. Vi ska rädda er ifrån er själva", säger artikolerrna. "Vi reparerar ert fartyg och ni får bo på Centralpsykariet så länge." Anne har varit mycket modig hela tiden, men nu blir hon rädd. Berättelsen blir alltmer overklig och en hinner bli orolig men det är bara att likt Pierre och Anne ge sig på nåd och onåd i denna fantasifulla och ironiska berättelse.
Novellen passar in på nr 33 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV, Läs en novell som har ett Ö i titeln.

Den brutna kvinnan

Monique och Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna, Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller. Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla. Det visar sig att de flesta känt till Maurice älskarinna. Några av dem säger åt Monique att ta det lugnt och vänta ut förhållandet. Men Monique känner på sig att detta inte är något tillfälligt litet vänsterprassel. Maurice och Monique grälar och det sägs saker som sedan är omöjliga att släta över och glömma. Maurice skriker åt henne att han slutat älska henne för länge sedan. Han tar tillbaka, men en tror honom knappt. Monique tappar orienteringen totalt; hon blir oförmögen att tänka på något annat än sin egen olycka och. En kan misstänka att Simone de Beauvoir vet vad hon talar om. En känner Moniques förtvivlan, bitterhet och gränslösa sorg. Nedtrappningen mot ett psykiskt sammanbrott skildras med plågsam psykologisk klarsyn. Romanen är utformad som en dagbok. Monique är öppenhjärtig och skonar på inget sätt sig själv heller. Den brutna kvinnan är en hjärtslitande roman skriven 1967 på ett klart och rent språk. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer; ellerströms förlag 2018.

Veckans topplista 31. 32

 
Eftersom jag missat utmaningen på Johannas deckarhörna, Veckans topplista,  gör jag listor för både vecka 31 och 32 i ett inlägg.

Vecka 31: Crimetime – Fem deckarförfattare jag vill läsa mer av

Paula Hawkins. Jag har läst Kvinnan på tåget 
Torkil Damhaug. Se mig, Medusa var väldigt bra. 
Pierre Lemaitre. Alex var oavlåtligt spännande
Malin Persson Giolito. Läst Störst av allt. Gillade den väldigt mycket
Kati Hiekkapelto. Kolibri, lite annorlunda finsk deckare 

Vecka 32: Frankrike

Marie Ndiaye. Ladivine var drabbande
Olivier Bourdeaut. Har läst I väntan på Bojangles 
Venus Khoury - Ghata. Flickan som vandrade i öknen
Marguerite Duras. En fördämning mot Stilla Havet - en läsupplevelse
Sara Danius. Den blå tvålen handlar om den realistiska romanen; Balzac, Stendhal och Flaubert. Tre franska flugor i en smäll.

I väntan på Bojangles

I väntan på Bojangles handlar om stor och allt överskuggande kärlek. När Georges möter sitt livs stora kärlek inser han snabbt att livet med henne kommer att bjuda på utmaningar. Men - vad som helst - bara inte ett liv utan henne. Olivier Bourdeauts fantastiska debutroman gör ett segertåg över världen. Ingen kan undgå att röras av denna speciella kärlekshistoria som bjuder på glädje, anarki, vemod och sorg. Sonen berättar växelvis med utdrag ur faderns dagbok. Familjen faller helt ur ramen med sitt sätt att leva livet; fantasifullt och gränslöst. Den oerhört älskade och beundrade sonen berättar om föräldrar som dansar till Mister Bojangles i en inspelning med Nina Simone. Han berättar om hur fadern varje dag ger modern ett nytt förnamn. Föräldrarna låter barnet gå i förtidspension för att slippa en skola som inte alls rustar honom för det liv han enligt dem kommer att leva. Moderns sporadiska anfall av galenskap accelererar till den dag då hon blir intagen. Naturligtvis står hon inte ut med institutionslivet, trots att hon snabbt gör sig älskad av personal och medintagna. Far och son vidtar åtgärder. Enligt moderns planer, förstås. Det är hon och hennes själstillstånd som styr deras liv. Det som i början av romanen bara är glada och helt galna upptåg övergår i slutet av romanen i desperation och slutligen katastrof. Eller inte. Det beror på hur en ser det. 
Julklapp från [sekwa].

Madame de Breyves melankoliska sommar

Madame de Breyves melankoliska sommar är en liten mästerlig novell av Marcel Proust. Den är nyöversatt för Novellix av Alan Asaid och ingår i samlingen Kärleken och döden, 1896. Jag får lust att läsa mer ur den samlingen. Det händer egentligen ingenting i den här novellen. Utom i stackars Madame de Breyves sinne. Hon råkar bli förälskad i en ung man som hon inte känner. Trots att hon inser att han egentligen inte alls är henne värdig varken i ställning, intellektuellt eller utseendemässigt blir hon som besatt av honom. Det hänger upp sig, helt enkelt. Och vad kan  en 1800 - talsdam göra mer än att försöka bli presenterad, försöka gå på samma bjudningar och konserter? Han har visserligen en passant gett henne ett ganska skamligt förslag, men hon är inte riktigt säker på vad det är hon hört. Så mycken trånad, osäkerhet och lätt förtvivlan som inte leder någonstans! Stackars Madame de Breyves! .Den här novellen ingår naturligtvis i Ugglan & Bokens utmaning Läs en novell 29. Läs en somrig novell.

En stamtavla

En stamtavla (2015) av 2014 års Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är hjärtskärande läsning. Författaren berättar - ibland lite bittert - om sina första 21 år som son till föräldrar som inte fanns där för honom. Modern var ständigt på resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer. Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn",  trots att föräldrarna bodde strax intill. Fadern gifter om sig med en kvinna som inte heller vill veta av Patrick. Rudy, Patricks älskade lillebror, föddes 1947 och dog redan som tioåring. Det var det värsta slaget i Patricks liv och en sorg som aldrig lämnat honom. "Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken i denna flygsand..." skriver Modiano. Detta som ursäkt för att han räknat upp en massa namn som säkert till större delen är okända för de flesta läsare. Lite längre fram: "Två vilsna och aningslösa fjärilar i en stad utan blick." Om jag förstått saken rätt är Stad utan blick en roman om Paris. Den finns många litterära referenser i En stamtavla. Vi följer författarens litterära utveckling på samma gång som man följer hans vindlande väg ut i världen. Patrick Modiano bröt med sin far som sedan försvann till Schweiz där han också dog. Modern lär fortfarande vara i livet. Aggressivitet och ovilja är det enda modern visat honom. Patrick Modianos prosa är exakt och effektiv. En stamtavla måste vara rena guldgruvan för frankofiler. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Elisabeth Grate Bokförlag.

Bridget Jones i begravningsbranschen

På sin egen 30 - årsfest möter Adèle Reverdy sitt livs stora kärlek. Han är lång och vacker; har mörka glasögon och vit käpp. Léo är före detta cirkusartist som blivit blind i en olycka. Numera arbetar han som massör i Paris bästa hamam, Paradisbaden. Adèle har övertagit föräldrarnas begravningsbyrå efter deras död. Hon träffar ungefär lika många döda som levande människor. Till sin hjälp har hon killarna, d.v.s. kistbärarna.  Hon och fadern har ingått i de fulas klubb med grågul hy, skurmedelsblå ögon och långa näsor. Systern Rose är däremot lika vacker som modern var. Adèles liv tar nu en annan vändning. Arbetet är fortfarande viktigt, men Léo är solen i hennes liv. Dock uppenbarar sig snart en orm i paradiset. Adèle blir utom sig av svartsjuka...Hon tröstäter och trycker i sig tuber av kondenserad mjölk och äter jordnötsbågar. Författaren Akli Tadier är fransk - algerier, född i Paris 1954. Han har skrivit en humoristisk och underhållande kärleksroman som visar på att man kanske ska se lite längre än ytan och fundera över vad som är viktigt i livet. Frankofiler har en del att hämta i Paradisbaden. Det vandras en hel del i Paris. Mycket är förutsägbart och övertydligt, men jag har lyssnade på boken (inläsare: Louise Raeder) medan jag var sysselsatt med annat. Och då fungerade det bra. Jag funderar lite på om jag hade haft tålamod att läsa boken i svartskrift? Ljudboksproducent: A NICE NOISE .

En smakebit på søndag

"På sista tiden hade Bosmans tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder utan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men eftersom dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrigt svävade de fritt, i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta undra över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. Han hade börjat göra en lista över dem i ett försök att trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats , ett namn

vars stavning han var osäker på. Han hade köpt en svart anteckningsbok som han bar i innerfickan på jackan, så att han kunde skriva ner något när som helst på dagen, varje gång ett av dessa minnen blixtrade till i medvetandet. Det var som att lägga ett pussel..." Patrick Modiano, Horisonten s. 9.
"Bakom de bestämda händelserna och de välbekanta ansiktena anade han allt som hade blivit mörk materia: hastiga eller missade möten, borttappade brev, förnamn och telefonnummer i en gammal almanacka men som man har glömt, människor som man har stött på utan att veta om det..." s. 10
Så typiskt Modiano, liksom den suddiga omslagsbilden. Fler smakbitar finns HÄR 

Bruno Kerjen - medelmåtta

Yasmina "Nina" Bouraoui har skrivit en rad romaner med kvinnliga huvudpersoner. I senaste romanen, Standard, är protagonisten en man, Bruno Kerjen. Han är varken det ena eller det andra, han har inga mål eller drömmar, ingen ambition, ingen fantasi, inga vänner och ännu mindre någon flickvän. Bruno Kerjen har beröringsskräck i bokstavligen och bidligen. Fadern är död och det är Bruno närmast glad för. Modern känner han en lätt motvilja för. Bruno tycker att kvinnor i allmänhet luktar illa. Han arbetar med elektroniska komponenter på ett företag som har svårt att klara konkurrensen med Kina. Han är en lojal arbetare som är fullkomligt nöjd med att stå i sitt lilla bås och syssla med det han alltid sysslat med. Han till och med tackar nej till ett avancemang. Bruno Kerjen Och vill inget nytt. Han och ende vännen Gilles är vad Gilles kallar standardkillar som ingen kvinna tittar två gånger på. Det finns inget charmerande med Bruno. Den enda som förmått röra vid den känslomässigt handikappade Brunos hjärta är klasskamraten Malène. Nu berättar Gilles att hon flyttat tillbaka till den lilla bretonska håla där de alla tre vuxit upp. Och Bruno blir gravt störd i sin enformiga vardag. Inte blir det bättre för att Malène ringer honom heller. Bruno är en sorglig antihjälte som inte vet att följa med sin tid  och som inte besitter någon som helst social kompetens. Nina Bouraoui är väldigt övertygande i sin skildring av en karaktär som utöver sin ovanligt renodlade medelmåttighet även lyckas vara känslomässigt förfrusen, totalt fantasilös och riktigt osympatisk. Jag orkar inte ens tycka synd om honom fast jag känner att jag kanske borde. Och jag frågar mig: Finns Bruno Kerjen?

Från Grate förlag

»Men vad tror du, Bruno? Inbillar du dig att du skulle ha en chans om hon visste hur ditt liv egentligen ser ut? Då är du ju riktigt blåst. Vet du vad den här sortens tjejer kallar sådana som oss? Standardkillar. Det är vad vi är för dem, standardkillar. Och vet du varför? Därför att vi inte är helblåsta men inte hyperintelli­genta heller, inte supersnygga men inte asfula heller… Det är vad vi är Bruno, medelmåttor, killar som man bara ser rakt igenom, som man umgås med utan att älska…»
I sin roman Standard (2014) bryter Nina Bouraoui med sin tidigare autofiktion och tecknar ett naket porträtt av en antihjälte i vår tid.



En dag 1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en notis i ett nummer av kvällstidningen France-Soir från 1941. En 15-årig flicka, Dora Bruder, anmäls saknad av sina föräldrar. Modiano kan inte släppa tanken på den judiska flickan och hennes föräldrar i det av tyskarna ockuperade Paris. Han ägnar de följande nio åren åt att försöka rekonstruera Dora Bruders liv, från försvinnandet den kalla decemberkvällen 1941 till transporten från lägret Drancy i Paris till Auschwitz i september 1942. Hans efterforskningar resulterar 1997 i Dora Bruder.

 
Baksidestexterna på två nya franska romaner utgivna av Elisabeth Grate förlag från biblioteket idag. Kort lånetid, förstås, men i alla fall! 

Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

Den första moderna romanen?

I en understreckare  i SVD igår skriver 
Carl Rudbeck om Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Den kom ut anonymt 1678. Nu har Mme de La Fayettes samlade verk kommit ut i franska Pléiadbiblioteket. Fransmännen är måna om sina klassiker. Det fick president Sarkozy erfara när han vågade sig på att tala förklenande om Prinsessan de Clèves! Jag tror inte att han gör om det.
Läs HÄR om den svenska pocketutgåvan 2010 i.
Jag har också en utgåva i Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Översättningen är densamma, men efterskriften är gjord av Daniel Andrae.
Ruth Halldén (salig i åminnelse) skriver en fin
artikel om Prinsessan de Clèves i En bra bok. 1991. Hon berättar bl. a. att Mme de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. Det var inte riktigt comme-il-faut för en hovdam att syssla med romaner så hon höll en låg profil. Det som gör Prinsessan de Clèves unik är skildringen av en själslig kamp. Det är den den psykologiska insikten som är romanens styrka. Ruth Halldén påpekar att Prinsessan de Clèves är allmängiltig. Den har ingen ålder. Den kunde ha tilldragit sig i alla samhällsklasser och i alla tider. Någon har kallat den "en melankolisk skymningssaga". Läsecirkelbok, tror jag.

Rosa rock och skitlön

Béatrice har varit kringresande nakendansös i tretton år när ensemblen imploderar och mannen lämnar henne med två små barn. Hon var mycket ung när hon startade sitt artistliv. Nu utbildar hon sig till barnskötare och får arbete på en förlossningsavdelning. Sal 2 skildrar det våldsamma livet på en krigsskådeplats. Julie Bonnie är född 1972; hon är musiker och har turnerat runt om Europa. Hon har också erfarenheter ifrån vården. Sal 2 är en oerhört stark och berörande debutroman. Man våndas med Béatrice när hon ser de födande kvinnorna som plågas; hon ser okänsliga läkare skära i kvinnors själar vid kejsarsnitt; hon ser kvinnan som fick tvillingar men ett barn är dött och hon kan inte knyta an till det som lever; hon ser kvinnor som misshandlats av sina män; hon ser arga kvinnor; hon ser rädda kvinnor; hon ser glada kvinnor, hon ser kvinnor med amningssvårigheter som pumpar ut mjölken och hon ser människan bakom mjölkkon - och så vidare. När hon själv föder känner hon sig lurad och sviken. Ingen hade berättat om detta. Béatrice ser allt vad kvinnor  och kvinnors kroppar får utstå för att ge liv. Och död.  Och hon ser en pressad personal förhärdas och bli hemmablind.  Somliga borde kanske valt en annan väg i livet. I rasande meningar förmedlar Julie Bonnie Béatrices ursinne.
Sal 2 borde användas vid utbildning av sjukvårdspersonal.
Det ska bli intressant att se vad Julie Bonnie gör nästa gång.
Översättning: Ulla Linton
[sekwa] förlag. 

Sal 2 vann jag i LYRANS utlottning. Tack!

Tematrio - Frankrike

Tematrio - Frankrike
Med anledning av Frankrikes nationaldag den 14 juli  föreslår  LYRAN
att vi berättar om tre titlar med fransk anknytning

Christiane Rochefort, Krigarens vila
Christiane Rochefort har liknats vid Francoise Sagan, men egentligen är de helt väsensskilda. Det som hos Sagan är förströdd lek är hos Rochfort dödligt allvar. Hon skriver om passionen - den ohyggliga förhärjande passionen. Krigarens vila handlar om den unga oerfarna studentskan Geneviève Le Theil som förälskar sig i den levnadströtte alkoholiserade Jean Renaud som är åtskilligt äldre än hon. Deras destruktiva förhållande får naturligtvis katastrofala följder.

Nöelle Châtelet, Den sista lektionen
En gammal  (92)  mor bestämmer sig för att nu räcker det. Hon vill dö med värdigheten i behåll. Och hon vill bestämma själv. "Det blir den 17 oktober",  meddelar hon sina barn. En av hennes döttrar berättar om tiden från beslut till slutgiltig handling. Den sista lektionen väcker många funderingar.

Marguerite Duras, En fördämning mot Stilla Havet 
En läsupplevelse varken mer eller mindre. Marguerites Duras självbiografiska roman skildrar uppväxten  i  Franska Indokina där modern, som är änka,  för en ojämn kamp mot Stilla Havet för sina risodlingar. Hon är ensamförsörjare för de två barnen Suzanne och Joseph.
Så småningom dyker den rike kinesen herr Jo upp. Han förälskar sig i Suzanne och det gör livet lättare för hela familjen. Ett fantastiskt modersporträtt, en passionshistoria och en kolonialhistoria.
(Kärlekshistorien revideras sedan - efter moderns död - i Älskaren)

Hjärtats fostran

Hjärtats fostran (L´education sentimentale 1869)  blev Gustav Flauberts sista roman. Här har han helt utvecklat den speciella berättarteknik som var hans egen och som man kunde se redan i Madame Bovary.
Flaubert bryter med romantiken och dess betonande av fantasin.
Han eftersträvade rytmen hos poesin och vetenskapens exakta språk.
Handlingen får stå tillbaka för intrycken; realismens visuella varseblivning.
Proust talar om att det är som att stå på en rullande trottoar och se allt glida förbi. Hjärtats fostran börjar med beskrivningen av en båtresa där stränderna tycks röra på sig och det förefaller som om båten stod stilla.
Tack vare ett arv var Flaubert ekonomiskt oberoende och kunde ägna all sin tid åt skrivande och resor. Dessutom skrev han mängder av brev bl. a. till författarkolleger som George Sand där han diskuterade sina projekt. 
Flauberts arbetsböcker är också givande stoff för forskaren.
Gustav Flaubert uppnådde precis det han önskat med sitt författarskap. Han gjorde skillnad för romankonsten. Synd bara att erkänslan kom så långt efter hans död.
Den upplaga av Hjärtats fostran som jag fjärrlånat kom 1951 i översättning av
Ellen Witting

Bilden är lånad ur boken

och med fina illustrationer av Yngve Svalander.
Hur vore det med en nyöversättning, förresten? Många anser att Hjärtats fostran är Gustav Flauberts bästa roman.

Borgarklassens diskreta charm

Gustave Flauberts (1821 - 1880) sista och ofullbordade roman blev Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Péuchet (1881). Den kom ut på svenska så sent som 2006 i översättning av Monika Lundgren på h: ströms förlag. 
Två pensionerade kopister flyttar ut på landet och ger sig entusiastiskt i kast med skötseln av den lantegendom de förvärvat. I den hanteringen kommer de i kontakt med många olika vetenskaper som jordbruk, trädgårdsskötsel, psykolgi, medicin, religion, psykologi och pedagogik. Allt vill de lära sig. Allt misslyckas de med. (Naturligtvis till de övriga bybornas illa dolda förtjusning). Flaubert gisslar övertron på vetenskaperna och borgerlighetens naiva anammande av allt nytt; "... en svidande vidräkning med artonhundratalets hela upplysningsprojekt..."
Flaubert älskade att skriva satir om den borgerlighet han själv tillhörde.
Postumt kom Lexikon över vedertagna åsikter (1910; på svenska 2008 tolkad av Hans Johansson på Bakhåll). Den kan sägas höra samman med Den eviga dumheten. Lexikon över vedertagna åsikter är en handbok i konversationskonsten, "... en behändig förteckning över allmänt vedertagna åsikter att använda sig av i det snirkliga umgängeslivet..." 
Flaubert blev ju inte så gammal, men han hann med det otroliga. Dessvärre blev han inte så känd under sin livstid. Hans författarskap har växt efter hans död. Den största publika framgången han fick uppleva var med Tre berättelser som kom ut 1877. Utöver författandet skrev han brev till vänner och kolleger och diskuterade sina olika projekt.

Omläsning: Madame Bovary

Radioföljetongen

Madame Bovary av Gustave Flaubert från 1857 i nyöversättning av 
Anders Bodegård och i utmärkt uppläsning av Philip Zandén.
Enligt gängse uppfattning handlar Madame Bovary om det onyttiga med romanläsning. Emma Bovarys olyckliga liv var beviset. Hon levde av läsning, dagdrömmar och promenader. Men om man läser i Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius kapitlet som heter Flauberts klichéer så anser hon att Emma Bovary tillgrep den utväg hon gjorde på grund av svåra ekonomiska bekymmer. Dessutom redovisar Sara Danius forskning som visar att Madame Bovary egentligen handlar om skrivande och skrift. Emma Bovary ville gärna skriva för nöjet att skriva och så småningom tänkte hon sig en roman. En brevroman. För hon skrev brev till sina älskare. Även sedan de gjort slut. En annan skrivande person var journalisten och apotekaren Homais som Flaubert är svår emot men som egentligen kanske är en annan sida av honom själv.
Marcel Proust har skrivit insiktsfullt om Flaubert liksom Baudelaire.
Thomas Bernhard räknas som arvtagare vad det gäller gisslandet av dumheten och borgerlig instängdhet.

Döden som ett isblock

Delphine de Vigans 

debutroman har titeln Dagar utan hunger 

(Jours sans faim).

Den har nyligen kommit ut på Sekwa förlag i översättning av 

Maria Bodner Gröön.

Tidigare finns No och jag  2008 och

Underjordiska timmar  2010.

Dagar utan hunger handlar om nittonåriga, vackra Laure som lider av anorexia. Det har gått så långt att hon riskerar att dö; det förstår hon själv när hon fryser ut i hår och naglar och svimmar på tunnelbanan.

"En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt", säger hon om sig själv.

På sjukhuset har hon turen att träffa på rätt läkare, den unge doktor Brunel, som behandlar henne med lika delar kunskap och intuition.

Laure sondmatas och långsamt börjar något hända både med vikten och livslusten. Under tiden träffar hon andra patienter med olika former av ätstörningar. Julie är heroinist i Laures ålder och de båda utbyter erfarenheter. Laure har inga problem med att stifta nya bekantskaper. Hon är öppen för de flesta inte bara på den egna avdelningen. Man skulle kunna säga att hon är en social begåvning

Hela behandlingen tar tre månader men tiden förefaller längre eftersom Laure hinner med så mycket på alla plan. Hon är en klok flicka och inser att hon identifierar sig med sin sjukdom. Vad är hon utan den? Hon inser också att sjukdomen sitter i huvudet.

Under behandlingstiden avslöjas Laures familjeförhållanden och de är inte avundsvärda. Hon känner att hon svikit sin yngre syster och lämnat henne ensam med familjesituationen.

Dagar utan hunger är fint och insiktsfullt skriven.  
Delphine de Vigan har egna erfarenheter av anorexia. 
Det finns mycket att lära av den här romanen.