"Fru Lenngrens poesi är själv granris och blåklint, den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks."
Så karaktäriserade 1800-talpoeten Oscar Patric Sturzen - Becker
Anna Maria Lenngrens (1754 -1817) författarskap.
Torkel Stålmarck, docent i litteraturvetenskap och en av våra främsta kännare av 1700-talets litteratur, har tidigare skrivit biografier om bl. a. Hedvig Charlotta Nordenflycht och Bellman.
Nu har Anna Maria Lenngren. Granris och blåklint kommit.
Det är en saklig, sparsmakad bok som utgår från Anna Maria Lenngrens verk.
Författarinnan framstår som en klok, kvick och företagsam kvinna som ändå kom att stå i skuggan av sin man, tidningsmannen Carl Peter Lenngren, och - förstås - Johan Henric Kellgren.
Men hon har i alla fall gått till eftervärlden. Jan Olov Ullén säger i
De bästa svenska dikterna att det alltid borde finnas pocketutgåvor av Anna Maria Lenngrens dikter att tillgå.
Men det finns det inte. Då får man söka antikvariskt.
Anna Maria Lenngren var också översättare. Och i Svenskt översättarlexikon finns en fyllig artikel om henne. Läs HÄR.
Åldrandet var för AML ett problem som hon ofta återkom till i sin diktning.
Så t. ex. i Gubben från 1795:
Jag saknar all min forna kraft -
Min vän! jag nalkas ålderdomen;
Av hull och vador som jag haft
Vad är mig övrigt - endast stommen.
Och i Mor och dotter:
---
Än täck som mor och med sin dubbla haka
hon lämnar klokt de ungas tidsfördriv;
i dansen mer ej dunstar bort ett liv,
som helgat är åt hushåll, barn och maka.
HÄR finns Carina Burmans recension av Torkel Stålmarcks bok. Bl. a.
Inlägg
