Ny radioföljetong

I Margareta Lindholms roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet. Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

Sparsmakat författarskap

Bild från Kabusa böcker

Författaren Margareta Lindholms roman, Vi är bara besökare här, kom ut 2006. Den handlar om Julia som varit hemlig agent. Hon har fortfarande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Man blir så glad; inte bara för Julias skull. Miranda behöver någon som har tid med henne. Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Margareta Lindholm är född 1960 och forskar i genusvetenskap i Göteborg. Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.  
Jag går över det frusna gräset är titeln på en roman av Margareta Lindholm som kom ut 2009 och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan. Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar hos en prästfamilj där hon blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man  varför. Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord. I Skogen, 2010, skildrar Margareta Lindholm varsamt ett äldre syskonpar, Bror och Maria, som av omständigheterna och utveckligen  tvingas överge sin stuga i skogen för att flytta till ett äldreboende i samhället. De har ingen naturlig plats i tillvaron längre. En ung, oerfaren socialsekreterare försöker ordna för dem.
Monsieur Leborgne är en man i trettioårsåldern som lider av oförklarliga anfall och mister talförmågan. Så småningom blir han alltför svårskött i hemmet och hamnar på Hospice de Bicêtre. Dit kommer neurologen Paul Broca som kommer att ägna sin forskning åt det här fallet, vilket gav upphov till fenomenet "Brocas  område", hjärnans motoriska talcentrum. Denna verkliga historia handlar Margareta Lindholms inkännande roman Tan om.
I Emilys porträtt berättar Margareta Lindholm om den irländska flickan Erin som hamnar hos systrarna Brontë i Haworth. Hon fäster sig allra mest vid Emily, som spelar piano och skriver om nätterna. Erin tecknar och hon beskriver även Emily med ord. Hon observerar systrarnas skrivande, broderns dryckenskap och faderns sorg över sonens öde. Intressant, men inte den bästa av Lindholms böcker. Margareta Lindholm har även skrivit facktexter och fler romaner.

Radioföljetongen

Idag började Sara Arnia läsa SKOGEN av Margareta Lindholm som radioföljetong. P1 kl 11.35 med repris 19.35.

Skogen och Jag går över det frusna gräset finns i en pocketbok på AdLibris för futtiga 44 kr.

HELT UTAN SKYDDSNÄT

I Margareta Lindholms nya roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet.
Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner