Hon undervisade i engelska, men var tvungen att omedelbart lära sig japanska. Det gjorde hon med hjälp av böcker, språkkurser och frågor. Hon fick därigenom också djupgående kunskaper om kvinnor och kvinnors liv och villkor i Japan.
Lesley Downer har skrivit flera faktaböcker och artiklar om landet och kulturen. Speciellt intresserad är hon av Edo-perioden 1603 - 1868 då den reella makten låg hos Tokugawashogunatet.
Den sista konkubinen (2009) är Lesley Downers första roman. Det är en äventyrs - och kärlekshistoria från 1860 - talet som utspelar sig då västerlandet började intressera sig för Japan och samurajsystemet gick mot sitt slut. Den historiska bakgrunden är väl underbyggd och kännedomen om japansk kultur är mycket givande för den intresserade läsaren.
Huvudperson är den unga, vackra Sachi som i likhet med många andra japanska barn är adopterad. Hon är grönögd och ovanligt ljus i hyn och väcker uppseende var hon rör sig. Hon kommer så småningom att fundera mycket över sina biologiska föräldrar som när som helst har rätt att kräva henne tillbaka. Fosterföräldrarna är landsbygdssamurajer som driver ett värdshus. Sachi har fått lära sig alla samurajens dygder och hedersbegrepp från barnsben. Hon kan hantera ett svärd vilket ofta kommer väl till pass under de oroliga tider som råder i landet.
Sachi får ett mycket äventyrligt liv. Hennes skönhet för henne långt, men ibland ligger den henne i fatet.
Jag kan tycka att äventyrs- och kärlekshistorierna är mindre intressanta än alla fakta om seder och bruk, litteratur, natur, folktro, klädedräkt och samhällsstruktur som finns invävda i romanen.
Det är heller inte vanligt att en skönlitterär berättelse är försedd med en så gedigen litteraturförteckning som Den sista konkubinen.
Eventuellt tar jag mig en titt på Lesley Downers andra roman,
Samurajens hustru (2011) också..
Inlägg
