Visar inlägg med etikett Brombergs förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brombergs förlag. Visa alla inlägg

måndag 5 augusti 2019

Ny radioföljetong

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse. 

Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan 
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Tryckår: 2018
Antal sidor: 216 

onsdag 6 juni 2018

Bara ha roligt

Brombergs förlag
Bara ha roligt av Maria Maunsbach handlar om Lydia som är 26 år och har haft en rad kortvariga förbindelser med olika män. Hon arbetar som kommunikatör på kommunen. Johannes är 35 år och studerar till arkitekt. Han är far till 4 - åriga Greta. Johannes har haft en del långvariga förhållanden. Dessa båda träffas genom gemensamma bekanta. Ingen kan påstå att det uppstår någon ljuv musik, men de tycker på något sätt att de passar varandra. Och det gör de väl i vissa avseenden. I mina ögon är Johannes ett stort och omoget barn. Han styr deras förhållande till punkt och pricka. Det är förvisso inte hans fel att Lydia är så eftergiven. Den enda gången hon säger nej så är det när det gäller att träffa Johannes lilla dotter. För Johannes går dottern före allt annat. Det är det mest positiva som kan sägas om honom. Miljön är Malmö. Lydia drar omkring ensam, med sina vänner och med Johannes på gatorna och krogarna. Ibland kan en dra på smilbandet, men ganska ofta är allt trivialt och trist. Författaren har ett direkt och gränslöst sätt att berätta sin historia. Hon förskönar ingenting och jag tror inte att hon kan stava till ordet romantik över huvud taget. Det behöver inte vara fel, tvärtom, men allt behöver ju inte vara så in i minsta detalj naturalistiskt. Tankarna går ibland till Isabelle Ståhls Just nu är jag här och Nuckan av Malin Lindroth. Lydias ensamhet och desperata längtan efter ett vanligt, vardagligt förhållande påminner om det en möter hos Elise i Isabelle Ståhls roman och hos Malin Lindroth. Bara ha roligt gick fort och lätt att läsa. Den är intressant på sitt sätt och känns som rapport från en verklighet; en tid och ett samhälle.

onsdag 25 april 2018

Walters dotter

I gården i Valmares härskar den gamle patriarken Francisco Dias. Han har en rad söner . Walter Dias är  den yngste; den förlorade sonen som ständigt befinner sig på resande fot. Han är konstnär och har god hand med kvinnor världen över. Resterande söner ger sig i lönndom ifrån hemmet och den dominante fadern. Kvar blir Custódio och hans hustru Maria Ema. Maria Ema blev gravid vid femton års ålder och att barnafadern är Walter är en offentlig hemlighet. För att undvika skandal måste den låghalte Custódio gifta sig med Maria Ema. Walter och hans dotter träffas endast ett par gånger.  En gång erbjuds hon att följa med honom till Toronto där han bor och säger sig ha det bra. Men hon stannar. Fadern finns dock med i alla hennes tankar och hon samlar på minnen för hans räkning. Sommaren 1978 är Walters dotter 26 år. och ogift. Men hon är älskarinna åt en gammal läkare som är god mot henne. De trivs ihop och njuter av livet i hans gamla blå bil. Väggarna i Valmares spricker när man spränger i stenbrottet. Francisco Dias håller grinden på glänt om nätterna. Kanske är någon av sönerna på väg hem? Med tiden börjar det komma "giftiga brev", som Francisco Dias kallar dem, till postkontoret i Sao Sebastiao. Syskonen varnar fadern för att försöka få Walter att komma hem och ta över gården. Vid trettio års ålder börjar Walters dotter forska i vem henne far egentligen var genom hans brev och fågelteckningar. Walter är en förförisk närvarande frånvarande figur. Walters dotter skriver tre iskalla noveller. Spåren leder Walters dotter till Argentina och en bar. "Spänd, despotisk och skyddad av sin avsaknad av barmhärtighet sätter sig dottern dottern på en stol framför Walter Dias." Han får läsa hennes noveller och det blir en konfrontation. Språket i Walters dotter slingrar sig, slår knut på sig och gör krumsprång. Det är inte alltid lätt att följa författaren i svängarna. Familjens - och kanske rent av en bit av Portugals historia - avtecknar sig. Jag blir nyfiken på författarens övriga författarskap , men det förefaller inte finnas något mer än Walters dotter på svenska.
I översättning av Örjan Sjögren. Brombergs förlag 2001.

söndag 22 april 2018

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakbitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

" Syskonen Dias hade börjat ge sig av i tät följd efter varandra, två år efter Walter, och meddelat sin avfärd endast en vecka i förväg. Hon kom ihåg Adelina och hennes man Fernandes, han som hade studerat till elektriker, han som hade lärt henne bokstaven W som i Watt och Walter. Hon kom ihåg Joaquim, Manuel och deras fruar. Möjligen deras söner och döttrar. De ogifta, Luis, Jao och inácio, hon kom ihåg deras namn och ålder bättre än deras ansikten, men betraktade som en helhet tyckte hon när hon återkallade dem i minnet att de var undergivna mot fadern, maktlösa och lydiga som dresserade mulor, och trots det hade de kommit överens, gjorde de i tysthet upp planer på att lämna Valmares genom att viska lågt mellan tänderna, tala ur mungipan, kvinnorna med slutna läppar. Adelina Dias brukade säga "Vi pratade inte om någonting, pappa!" Från sidan 77 i Walters dotter av Lidia Jorges. 
Brombergs förlag 2001. Översättning: Örjan Sjögren 
Fler smakebitar HÄR

måndag 22 januari 2018

Läs en novell III

En äldre kvinna ser på sitt ansikte i spegeln och förstår inte riktigt hur det kom att se ut så här.  Hon är stilig och elegant och det grå håret är täckt av en svart mantilj. Huset är fullt av blommor som doftar kvävande. Möblerna känns också kvävande. Den äldre damen vet att hon måste genomlida sin mans begravningsdag. Maken var en stor kulturpersonlighet och får en statsbegravning. En minister som ärligt beundrat hennes man begär företräde. Ett TV - bolag har monterat upp sina attiraljer i ett rum för att få en intervju med henne. Den stränga sekreteraren har gett dem tre minuter. 
En tysk förläggare bjuder stora summor för makens dagbok. Den gamla damen flyttar någonstans utanför sin kropp och utstår tårlöst alla ceremonierna. På kvällen ser hon till att få vara ensam i sitt stora hus. Hon vill påbörja sin nya ensamhet ensam. Mitt i sorgen kan hon plötsligt känna en flickaktig lätthet och frihet. Brasan är förberedd i biblioteket. Kvinnan känner hur tårarna väller fram. Det hon företar sig näst är en inte riktigt beredd på. Men det säger mycket om det som varit och kanske också något om hur kvinnans framtid kommer att bli.
I väntan på vintern heter Antonio Tabucchis novell som står att läsa i novellsamlingen Små missförstånd utan betydelse i översättning av Ingela Sjölander. Brombergs förlag.

måndag 25 december 2017

Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008. 

torsdag 22 juni 2017

Sammankomsten

Mitt lånade ex av Sammankomsten av irländska Anne Enright ser ut som gapet på en vithaj. Nästan lika många post - it- lappar som sidor i boken. Så många fantastiska formuleringar och precisa iakttagelser av hur människor fungerar och dynamiken i familjeliv; hur upplevelser i barndomen påverkar resten av livet. Förhållandet mellan föräldrar och barn - inte minst mor/dotter - , samspelet mellan syskonen i en stor familj; familjen kontra samhället runt omkring den skildras i romanen. Allt spetsat med bister humor, ironi och ibland halsbrytande vanvördighet som får läsaren att hicka till. Egentligen är Sammankomsten uppbyggd som en spänningsroman. Redan på första sidan avslöjas att det finns en familjehemlighet som en inte får nyckeln till förrän alldeles i slutet. Berättare är Veronica Hegarty, 39, en av de äldre i en syskonskara på tolv. Tre syskon är döda och dessutom har modern fått sju missfall. Ovanligt stor barnaskara även på Irland. Veronica har ett komplicerat förhållande till sin mor. Hon vet med sig att hon inte räknas till de snälla och ibland är hon inte säker på att modern vet vilket av barnen hon är. "Mamma hade alltid frihet att välja vilka hon älskade och inte älskade." Pojkarna kommer först och sedan de som var snälla av flickorna. En mors kärlek är Guds största skämt, tycker Veronica och "Begick min mor ett brott skulle det inte finnas några vittnen, så anonym är hon." De flesta syskonen har problem av något slag. En är psykotisk (han visar sig vara läkare); en är avhoppad präst, men ljuger om det; någon dricker och en annan irrar omkring. Veronica själv befinner sig inte så väl. Särskilt inte nu när hon tvingas organisera begravningen av älsklingsbrodern Liam. För att nysta upp trådarna börjar Veronica sin berättelse med morföräldrarnas historia. Hon lägger en hel del skuld på sin döda mormor Ada. Veronica, Liam och systern Kitty har tvingats tillbringa en del av sin barndom hos  Ada och morfar Charlie Spillane och Adas specielle vän och (förmodligen) älskare Lambert Nugent. Veronica börjar minnas händelser som hon inte riktigt släppt fram tidigare. Bitvis tvivlar hon på sina egna minnen. Tidsplanen varvas men Anne Enright gör det så skickligt att det inte känns det minsta besvärligt för läsaren. Anne Enright fick Bookerpriset 2007 för den här romanen som kom på svenska 2008 i översättning av Thomas Preis och på Brombergs förlag.Vad ska jag kunna välja att läsa härnäst?

söndag 18 juni 2017

En smakebit på søndag


"Efter det att min mor vid sjuttio års ålder gentemot mina trettionio sveper ut med handen och för första gången slår mig råkar mitt inre i uppror och jag nästan kreverar över orättvisan i alltihop. Det känns som om jag ska dö av orättvisa och tänker att det kommer att stå på min dödsattest. Bara det att den här plikten skulle falla på mig - förstås därför att jag är den välartade. Jag har bil och behöver inte knussla med telefonräkningen. Jag har döttrar som inte måste bråka om vem som har tagit vems underbyxor på morgonen innan de går till skolan. Alltså är det jag som måste åka hem till mamma och ringa på dörrklockan och placera mig i en läglig slagposition vid hennes köksbord. Det är inte så att jag har fått de där sakerna av en slump - man, bil, telefonräkning, döttrar. Därför är jag ursinnig på vartenda ett av mina syskon, inklusive Stevie som har varit död länge och Midge som dog nyligen, och jag är topp tunnor rasande på Liam för att han är död precis nu när jag behöver honom som allra mest." Från sidan 14 i Anne Enrights Bookerpris - belönade roman Sammankomsten; översättning: Thomas Preis, Brombergs förlag. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi ska helt enkelt bjuda varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan några spoilers!
Fler smakebitar finns HÄR

torsdag 20 april 2017

Blybröllop

Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017

onsdag 4 maj 2016

H som i hök, Helen och hopp

H som i hök. En mycket märklig bok! Så annorlunda allt annat jag läst. Det var som att läsa en thriller. Helen Macdonald, författare, poet och historiker, hade en mycket älskad fader. När han dog blev hon utom sig av sorg och depression. För att hantera denna sorg köpte hon den unga duvhöken Mabel för att tämja - manna - henne. Att tämja en duvhök är som att gå i psykoanalys. HD hade redan tidigare sysslat med att manna jaktfåglar, men duvhökar är de svåraste av alla och någon sådan hade hon aldrig tämjt. Hök och människa drar sig tillbaka; går in i sin egen värld. De utvecklar en mycket speciell relation och Helen Macdonald hävdar att Mabel ler. Skoja kan hon också. Vi följer dem under flygövningar där kopplet längs för att till slut tas av. Mabel jagar kaniner och fasaner i första hand. Och när hon slagit dem; fjädrar och päls ryker och blodet skvätter - då skyndar Helen till för att göra processen kort med det stackars bytet, skära av en del för att ge till Mabel. Resten stoppar Helen M i fickan. När Mabel ska jaga måste hon ha rätt flyktvikt; inte för mycket kött på bröstbenet och inte för lite. Parallellt med berättelsen om Helen och höken går  författaren Terence Hanbury Whites historia. Han är mest känd för sin romansvit Svärdet i stenen, men han skrev också en bok om sin hök, Goshawk. Det är en spännande historia i sig. Helen Macdonald kommer så småningom att känna sig som om hon höll på att bli hök och hon förstod att hon måste ta sig ut i verkligheten igen. Mabel lämnades till en vän och när Helen hälsade på blev hon glad. En hök minns sin människa i ungefär ett år, men Helen Macdonald blev igenkänd många år efter. Mabel jagar nu vidare i hökarnas himmel. Meta Ottosson har gjort översättningen. Brombergs förlag.

söndag 21 februari 2016

En smakebit på søndag

"Självömkan hos andra fick henne att skämmas, och det var inte något hon tänkte tillåta sig nu. Hon tänkte tillåta sig ett tredje glas istället. Men hon hällde bara i en symbolisk skvätt, tillsatte mycket vatten och återvände till soffan. Ja,
det hade varit ett samtal hon borde ha fört anteckningar över. Viktigt att minnas, att kunna väga och mäta förolämpningen. När hon hade hotat med att avsluta äktenskapet om han gick vidare med saken hade han bara upprepat det han redan sagt, att han älskade henne, det skulle han alltid göra, att det inte fanns något annat liv än detta för honom, att hans otillfredsställda sexuella behov gjorde honom mycket olycklig, att han hade fått en sista chans och tänkte ta den med hennes vetskap och, hoppades, han hennes godkännande. Han pratade med henne eftersom han eftersträvade öppenhet. Han hade kunnat göra det "bakom ryggen" på henne. Hennes magra oförlåtande rygg. "Åh", mumlade hon. "Det var ju hyggligt av dig, Jack." 
sid. 16 i pocketutgåvan av Domaren av Ian McEwan
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver en läsutmaning vars enda regel är No spoilers! Utmaningen går ut på att vi varje söndag delar med oss av det vi just läser. Fler smakebitar finns HÄR.

tisdag 9 februari 2016

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.


söndag 4 oktober 2015

En smakebit på søndag

Det är inte lång emellan söndagarna nuförtiden. Återigen är det dags för En smakebit på söndag, läsutmaningen på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. En bjuder på en smakbit av det en just läser. Enda regeln: No spoilers! Fler smakebitar HÄR
"Anna var en god hustru, för det mesta. Det var eftermiddag, och tåget hon reste med krängde till och smög genom spårkurvan innan det  bromsade in på Bahnhof Dielikon fyra minuter över halv, precis som vanligt. Det är inte bara ett talesätt, det är ett orubbligt faktum: schweiziska tåg är punktliga. S8-tåget avgår från Pfäffikon, en liten stad tre mil söderut och järnvägen skär i motlut genom strandsluttningen längs västra sidan av Zürichsjön, genom Horgen och vidare genom Thalwil och Kilchberg. Småstäder där människor levde sina småttiga liv. På så sätt var hennes tillvaro anpassad efter tågtidtabellen. Från Dietlikon gick det ingen buss in till Zürich. Taxi var dyrt och opraktiskt. Familjen Benz hade visserligen bilmen Anna körde inte. Hon hade inget körkort."
Sidan 11 i Hausfrau av Jill Alexander Essbaum
Översättning Inger Johansson
Brombergs förlag