Om känslomässig försummelse

Deras ryggar luktade så gott är Åsa Grennvalls nionde serieroman.
Åsa Grennvall föddes 1973 och Jenny i romanen växer upp under 70 - och 80 - talen med Kyrkans barntimmar och spaghetti och köttfärssås på burk. Åsa Grennvalls serier har ofta självbiografiska inslag. Deras ryggar luktade så gott handlar om Jennys uppväxt i en familj som inte var så framstående känslomässigt. Om Jenny grät lämnade pappa rummet och mamma viftade bort Jennys känslor. De ställde aldrig upp på hennes sida och hon upplevde ofta att de skämdes för henne. När hon bad om ursäkt kunde hon mötas av iskall tystnad. Jenny lider ingen materiell brist och hon blir inte misshandlad fysiskt. Föräldrarna förstår inte bättre, helt enkelt. Ändå kryper Jenny ihop mellan deras ryggar om nätterna för att tanka någon sorts trygghet. Det är en starkt berörande text. Skildringen av det ensamma barnet i så starkt behov av kärlek och förståelse är så fint och inkännande gjord. Jag läste verkligen som jag läser en roman. Serier är annars inte min starkaste gren. Teckningarna är så uttrycksfulla och man vill bara krama Jenny.
När Jenny själv får barn ställs allt på sin spets och då har hon turen att äntligen möta en vuxen som förstår, kan och vet. Deras ryggar luktade så gott borde läsas av många vuxna - inte bara föräldrar.

På spaning som serie

Utomordentligt ambitiöst och ganska djärvt att anpassa På spaning efter den tid som flytt (1913 - 1927) av Marcel Proust (1871 - 1922)  till grafisk roman! I del 1, Combray,  möter vi de kända scenerna med madeleinekakan och lindblomstéet, hagtornshäcken och fraset av mammas klänning när hon - äntligen! - kommer för att säga godnatt.

Vi får möta många egenartade personer med speciella vanor och uppfattningar om hur man beter sig i sällskapslivet. Och ett samhälle med stark klassindelning. På något ställe kom jag osökt att tänka på hur ett gäng damer i någon roman av Jane Austen kunde sitta och kommentera människorna omkring sig. Serien är snygg och prydlig med tydliga bilder i fina färger. Språket är naturligtvis något mera avancerat än det man vanligtvis möter i serier, men det bör inte avskräcka någon. Jag, som är en något motvillig serieläsare, hade inga svårigheter att ta till mig spaningen i serieversion.

Teckning och bearbetning är gjord av reklammannen Stéphane Heuet, född 1957. Den svenska texten baseras på Gunnel Vallquists översättning. Fyra delar har hittills kommit ut på svenska.  Sammanlagt planeras sjutton delar. 

 

 

Min granne Totoro

Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988.                                                                                     .                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

Stieg Trenters Roparen

 Roparen (1954) av Stieg Trenter (1914 -1967) har blivit

serien Stieg Trenters Roparen (2008) av tecknaren Jakob Nilsson.
Jag tror inte att jag läst något av Stieg Trenter tidigare. 
Den här serien är oerhört vältecknad. Jag gillar alla stockholmsmiljöerna. Bilderna är rena och det är ordning på textrutorna. Jakob Nilsson har arbetat i tre år med serien och har lyckats väl med arkitektur, kläder, möbler och andra detaljer.
Den långe fotografen Harry Friberg förekommer men Vesper Johnsson lyser med sin frånvaro. I stället får man lita till kommissarie Regn.
Ann Celin och Suzanne Myhr är väninnor som träfades på Skogåsens sanatorium i Västmanland 1947. Sedan dess har de hållit kontakten och nu sju år senare har de planerat att resa till Italien.
Ann tycker sig märka att saker och ting flyttas i hennes lägenhet.
Och när hon nu söker väninnan för att stämma av med henne inför resankan hon inte få kontakt med henne. Efter många turer hittas Suzanne död i sin lägenhet. Vem kan ha velat Suzanne så illa?
Och - så småningom - vem var hon egentligen?

Berättelser från Engelsfors

Alldeles nyligen kom Berättelser från Engelsfors ut.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam arbetat fram ett seriealbum med anknytning till Cirkeln och Eld.
Man får veta något om förhistorien till händelserna i Cirkeln och Eld.
Rektorn Adriana Lopez hette en gång i tiden Adriana Ehrenskiöld. I Tornet, en berättelse av Kim W Andersson, får man ta del av Adrianas tragiska förhistoria. Det är min favoritberättelse.
Några av de andra berättelserna säger mig ingenting. Men det kan bero på att jag ännu inte läst Eld. Berättelser från Engelsfors förstås bäst av dem som läst både Cirkeln och Eld.
Idén till serieberättelserna kom ifrån s. k. fan - art på Facebook. Som läsare gör man sig ju ovillkorligen en bild av framför allt de unga flickorna. 
Måna Månstråle, cynisk och frän spådam i Kristallgrottan, sitter som spindeln i nätet i Cirkeln.
Även i de åtta berättelserna från Engelsfors har hon en sammanlänkande funktion.
Kim W Andersson har designat henne liksom omslagsbilden utöver tre berättelser i albumet.

I DN kunde man igår läsa att Cirkeln nu blir film tack vare ett ingripande av Benny Andersson
Nytt samarbete sluter Cirkeln är artikelns fiffiga rubrik.

Det var åtskilliga gånger under det att jag läste Cirkeln som jag tänkte att det fanns många bildmässiga scener. Och mycken dialog. 
Med rätt skådespelare i rätt miljö borde det kunna bli bra film.

The Night Bookmobile

The Night Bookmobileär ett underfundigt, vemodigt seriealbum av ingen mindre än Audrey Niffenegger, författare till Tidsresenärens hustru och Själens osaliga längtan.
Alexandra är storläsare redan i mycket unga år. 
En natt är hon ute och promenerar efter ett gräl med pojkvännen. Plötsligt ser hon till sin förvåning en sliten bokbuss. Hon stiger in och möter bibliotekarien, Mr Openshaw (med drag av John Malkovich, min anmärkn.). Belysningen är dämpad; det doftar gammalt torrt papper med lätt anstrykning av våt hund. Bussen är förefaller mycket större inuti än utanpå.
Alexandra utforskar hyllorna. Böckerna förefaller mycket bekanta. Till sist hittar hon till och med sin egen dagbok - stämplad med bibliotekets stämpel!
När hon ber att få låna hem några böcker är det för sent. Biblioteket ska stänga och dessutom har man inte tillräcklig personalstyrka för att hinna med några lån.
Det går nio år innan Alexandra stöter på bokbussen igen. När hon ber att få arbeta på bokbussen råder henne Mr Openshaw att utbilda sig till bibliotekarie. Sagt och gjort. Alexandra studerar Deweys decimalklassifikationssystem, katalogisering och kundrelationer och vips! är hon bibliotekarie. 
Och hon får en anställning också!
Tolv år senare möts Alexandra och Mr Openshaw igen. Återigen blir hon bjuden på te och återigen blir hon nekad arbete på bokbussen.
Alexandra fattar ett ödesdigert beslut. 
Upplösningen är inte den förväntade. Så mycket kan jag säga utan att överdriva. Jag tycker mycket om den här boken. Så mycket kan jag också säga utan att överdriva.

Läsövning

Serier är inte min bag. Men då och då gör jag ett försök. Och den här grafiska memoaren  
är helt fantastisk.
Alison Bechdel berättar om sin familj i allmänhet och sitt förhållande till fadern i synnerhet.
Husfrid - med undertiteln En tragikomisk familjeberättelse är otroligt välgjord och välskriven. 
Den innehåller mängder av litterära referenser; Camus, Wilde,  Joyce, Kate Millett,  Colette, Faulkner och Kipling för att nämna några. Och det är ju alltid roligt. Alison och hennes far, Bruce, läste mycket och diskuterade det de läste. Fadern var lärare och begravningsentreprenör. Han var en kylig och krävande man; en estet som ständigt renoverade huset.
Alison kommer ut som lesbisk och upptäcker strax efter faderns hemlighet.
Efter faderns död - självmord? - får hon försöka lösa en gåta i familjen.

Alison Bechdels berättelse om sitt förhållande till modern heter Are You my Mother?: A Comic Drama.

Men det är en annan (senare) historia.

Ny, rolig bekantskap

Vilken rolig kvinna! Satiren formligen stänker om berättelserna! Och man skrattar. Oj, vad man skrattar! Marjane Satrapi är precis den sortens satiriker som kan vara irriterande för ett totalitärt styre. Att bli skrattad åt. Inte bra. Serier är inget jag i allmänhet ägnar mig åt, men på senare tid har jag läst flera stycken och vad mera är - uppskattat dem. Marjane Satrapi skriver självbiografiskt. Hon har bott lite varstans, bl. a. i Sverige. Nu har hon landat i Paris.
Mormor är min favorit i Broderier. Hon kallar morfar för Satrapi - aldrig förnamnet. Hon vill ha honom på en armslängds avstånd.
På morgonen är mormor en furie. Hon blir inte människa förrän hon har fått en fix.
Hennes emblem är ett halsband med stora pärlor som smiter tätt om halsen. Hon delar ut många tveksamma råd till de yngre kvinnorna.
"Ska ni välja en bra själsfrände så bör det bli Marji", säger Maja Lundgren.
Och jag är beredd att hålla med henne!

Obs! Broderier har jag läst och skrattat åt. Vet inget om Persepolis ännu.

Tamara Drewe

Serieromanen
Tamara Drewe sägs vara löst baserad på
Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy från 1874.
Undrar om Rosemary Elizabeth "Posy" Simmonds, serietecknare, illustratör och barnboksförfattare tänkt mycket på den saken?
Batsheba Everdene = Tamara Drewe, Boldwood Manor och triangeldramat finns där, men annars är Tamara Drewe något helt eget.
Tamara Drewe skriver krönikor i en tidning i London under rubriken Fjärran från allt också, förresten. Och det får ju ses som en blinkning till Thomas Hardy.
Även jag, som inte brukar gilla serier, tycker att Tamara Drewe är kul, vältecknad, satirisk och psykologiskt trovärdig. Mina favoriter är de båda odrägliga jäntorna Casey och Jody och deras iakttagelser och reflektioner på en jargong som känns som tagen på kornet.
Tamara Drewe gick som serie på lördagarna under ca två år i The Guardian innan den kom ut som bok. Fjärran från vimlets yra var också tidningsföljetong först. Den blivit film i olika omgångar också.
Tamara Drew filmatiserades av Stephen Frears 2009.
Andres Lokko har skrivit ett förord.