Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd

Ebba Witt - Brattström berättar här om sin nyutkomna dubbelbiografi över författarduon Moa och Harry Martinson, Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd. Det var första gången hon gjorde det; passande nog i Olofström, det vill säga mitt i Harry Martinson - land. Hennes doktorsavhandling Moa Martinson : skrift och drift i trettiotalet, handlade bara om Moa. Hon började sin forskning när hon såg hur Moa Martinson behandlades i professor Ulf Brandells Svensk litteratur 1900 - 1950. Moa M fick väldigt lite utrymme i förhållande till de manliga arbetarförfattarna och hennes författarskap benämndes som "vaket, konstlöst och ofta kaotisk." Moa och Harry Martinson förutsatte varandra, fastslår EWB. Utan Moa ingen Harry Martinson och vise versa. Under Harry Martinsons tid hos Moa i torpet Johannesdal påbörjades mycket av Harry M:s författarskap. Moa skrev också och de hjälpte varandra med råd och dåd. Artur Lundkvist, Ivar Lo - Johansson och Erik Asklund var några som ofta umgicks i torpet. De gillade Moas mat. Men Moa gillade inte de fem ungas  kvinnosyn och självaste Sven Stolpe varnade för deras primitivism. Harry hade en gång när han var berusad kallat Moa Moa constrictor och det var inte hans kumpaner sena att snappa upp och använda. Annars skiljde Harry Martinson  ut sig från de övriga. Han var mera feminist och delade Moas tankar om fred och kvinnors rösträtt. Mötet med kvinnorna på Fogelstad, medborgarskola för kvinnor, påverkade både Moa och Harry. Rektorn där, Honorine Hermelin, betydde mycket för dem båda. Moa och Harry var gifta i 11 stormiga år. Sedan var Harry otrogen och det var början till slutet. "Slutet blev solkigt" inleder EWB sin biografi. Moa var fjorton år äldre och  hade fött sex barn. Två drunknade och förste maken tog livet av sig. Harry ville väldigt gärna ha barn, men Moa var tveksam. Harry gifte ju om sig och fick barn, två flickor. Ebba Witt - Brattströms dubbelbiografi är spänstig och entusiasmerande läsning. Den har hon gjort riktigt bra. Och även om hon står på Moas sida gör hon rättvisa åt Harry också. Den här biografin behövde skrivas. Boken är dessutom väldigt tilltalande i sitt utförande. Tag och läs!

Hemligheten

Den fjärde och sista delen i Moa Martinsons serie om Betty i torpet Tallbo har titeln Hemligheten. Den kom ut 1959 och blev Moa Martinsons sista roman. Betty är tjugo år och hon utkämpar en daglig kamp mot fattigdomen och för att hålla sina barn med mat. Hon letar ständigt efter nya utvägar. Betty läser de tidningar hon kan komma över. Det är till exempel den anarkistiska tidningen Brand. Hon ger sig in i karlarnas diskussioner och funderar över om en är släkt med den en är gift med. Hon tycker själv att hon lagt sig till med Fredriks elakhet och svågern Fritz sneda grin och sin svärfars snålhet. Men på samma gång är hon sina vänners omtänksamma och generösa vän. Kvinnors liv skildrar Moa Martinson väldigt tätt inpå. Det som rör sig i Bettys huvud är mycket författarens egna tankar. Hon har ju levt samma liv som Betty både under uppväxten och som tidigt gift ung mamma. Och liksom i serien om Sally har Betty en stark och älskad mamma. Betty sätter henne ett snäpp över Gud. Moas egen mamma, Kristina Swartz, stod modell för dessa starka mammor. Författaren Kristina Sandberg ser likheter med Elena Ferrantes Neapel - kvartett. Hon menar att det inte var så stor skillnad mellan 1910 - talets Södertörn och ett fattigt kvarter i 1950 - talets Neapel. Bröderna Solara kunde jämställas med bröderna Tallbo. I Hemligheten blir Fredrik svårt sjuk och Betty vårdar. Hon får oväntad hjälp av grannar; torpare såväl som bönder. De turas om att vaka över Fredrik. Betty förundras, men får veta att så brukar man göra. Bettys humör skiftar ständigt -i likhet med Moa Martinsons eget. Det visar sig att hon kan bli ganska våldsam och det är inte lönt att det kommer några bondfångare och försöker någonting med Betty. Undrar just om författaren tänkt sig någon fortsättning på Bettys liv. Hon hade ju intressen utöver livet i Tallbo. Liksom Moa Martinson hade intressen utöver torpet Johannesdal. Betty skildras med goda och mindre goda sidor. Hon är mycket mänsklig och en tar henne till sig. Samma sak gäller människorna omkring henne. De tar form allt efterhand som läsningen fortskrider. Moa Martinson skriver för en ny  publik genom sitt sätt att skildra kvinnors liv in på själva förlossningsarbetet. Naturligtvis reagerar många manliga författare, såsom Ivar Lo - Johansson och Artur Lundkvist, negativt. De glömde i all hast alla gånger de låtit sig trakteras hos paret Martinson i Ösmo. Det känns som om det är dags att läsa om Sally  - serien och en hel del annat av Moa Martinson.

Titel: Hemligheten

Författare: Moa Martinson

Förlag: Tidens förlag

Tryckår: 1959

Antal sidor: 251

Klockor vid Sidenvägen

Tredje delen i Moa Martinsons serie om Betty i Tallbo har titeln Klockor vid Sidenvägen. Romanen är närmast en fördjupning av händelser från de tidigare delarna. Författaren hoppar i tiden med början i Bettys barndom. Bettys humörsvängningar pendlar mellan ilska och dåligt samvete; avsky och medlidande. Hon är generös mot sina grannar men hon saknar jämnåriga att tala med. Maken Fredrik och svågern Fritz visar inga tecken till att ta sitt ansvar  och de får sina fiskar varma med jämna mellanrum. Betty tar upp kampen med vitroten (kvickroten). Hon vill börja odla grönsaker. Hon inser att hon snart inte kan tjäna pengar på skogsarbetarnas kaffe längre. Hon måste tänka på försörjning åt sig och barnen på annat sätt. Sömnad, kanske? Betty är stolt över sitt fattiga men renskurade hem och spetsarna på barnens lakan och de små broderade dukarna. Det finns mycket av kulturhistoriskt värde i Moa Martinsons böcker. Några tidsmarkörer finns med även om Tallbo ligger bortom all ära och redlighet. De dialektala orden är roliga och inte alltid lätta att slå upp. Farfar kommer hem med chokladdruvor som var det godaste Betty viste när hon var liten. Det är precis vad det låter som; vindruvor doppade i choklad. Och de kostade 5 öre styck vilket jag tycker var ganska dyrt.  Klockor vid Sidenvägen är lika lättläst som de tidigare delarna men kanske något mindre intressant eftersom mycket redan är sagt.

 

Titel: Klockor vid Sidenvägen

Författare: Moa Martinson

Förlag: Tidens förlag

Tryckår: 1957

Antal sidor: 203

En smakebit på søndag v. 10 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar en söndagsutmaning som kallas En smakebit på søndag och går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Moa känner fattigdomen på insidan. Som mor och arbetarhustru var hon aldrig utan arbete. Det är ämnet för signaturen Moas debut i Tidevarvet 1 oktober 1927, vågat eftersom tidningen vände sig till en borgerlig, om än upplyst publik. "Aldrig en dag av mitt liv har jag varit arbetslös, vet det! Nu mitt i den värsta arbetslösheten som man kan tänka sig får jag slita som en träl  - och ju mer jag arbetar ju fattigare blir jag. I fyra månader har maken gått uppskattningsvis tusen mil för att söka arbete."

Min smakebit på søndag v. 10 kommer ur "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" av Ebba Witt - Brattström". Om Moa och Harry Martinson.

Du är den enda

I Moa Martinsons roman Du är den enda följer vi fortsatt unga tvåbarnsmamman Bettys liv i den ödsligt belägna stugan Tallbo. Hon är gift med Fredrik som är våldsam och brutal och dricker kopiösa mängder sprit. Han är en duglig arbetare men det är inte alls säkert att Betty får se något av lönen. Men hon har skaffat sig egna inkomster genom att serva skogsarbetarna som arbetar i närheten av Tallbo. De älskar alla Betty var och en på sitt sätt och en dag får hon ta emot inte mindre än två frierier på samma dag. Någon kallar henne sin drömjungfru. Fredrik kallar henne hora. Visserligen i fyllan och villan och galen av raseri men Betty blir sårad. Hon har hårdnat till med åren och blivit ganska cynisk. Hon känner själv att hennes mun dras till ett snett flin helt i svåger Fritz stil. Hon ger svar på tal och räds inte att höja rösten mot de stora starka bröderna. Bettys käcka mor kommer på besök och skogsarbetarna vet inte till sig av förtjusning. Betty får hjälp med sina sysslor och hon har någon att prata med. Barnen Magnus och Bengt - Axel och mor är de enda människor i världen som Betty älskar. I den här delen funderar Betty också lite över mannens familjehistoria och över Tallbo - familjens förhållande till den övriga befolkningen i byn. Moa Martinson skriver i sitt förord att läsarna hade krävt en fortsättning på Den osynlige älskaren. Men det tog ändå till 1952 innan nästa del kom. Moa Martinson skrev om kvinnors vardag, kvinnors kroppar och deras funktion och om förhållandet mellan män och kvinnor. Hon väjer inte för ämnen som annars brukar vara tabu, som till exempel våldtäkt. Hon visste en del om fattigdom och daglig kamp för mat till barnen; supande män och stöttande grannkvinnor. Du är den enda är intressant och lätt att läsa. Lite fransig i kanterna alldeles i början av boken men Moa Martinson samlar snart ihop tyglarna och får ordning på berättelsen. En av Moa Martinsons förebilder är Cora Sandels Alberte - böcker.

Moa med flera

Moa i brev och bilder är ett urval brev, brevsvar och unika bilder i urval av Glann Boman, utgivet på förlaget Askild & Kärnekull 1978. Jag måste säga att det är inga dåliga brevkamrater hon har, Moa Martinson. Vad sägs om Karl Gerhard, Martin Andersen Nexö, Lars Ulvenstam, Halldór Laxness, Prins Vilhelm, Alice Lyttkens, Mika Waltari och  Tage Erlander för att nämna några? Marika Stiernstedt och Moa Martinson kände sig som systrar. Den systerliga gemenskapen tål meningsskiljaktigheter.  MS läxar upp MM för hennes dumma politiska åsikter. MM är ju så klok annars, tycker hon! "Du inbillar dig att du måste vara så fasligt proletär", skriver hon. Efter det får MS en skarp reprimand av MM för att hon kallat henne borgerlig. Moa Martinson ber ofta Marika Stiernstedt om råd i klädfrågor och denna gillar att bli tillfrågad. Många av svarsbreven visar att Moa Martinson var en fantastisk brevskrivare. Lars Ulvenstams brev till Moa M finns det inget svar på. 1950 kom Lars Ulvenstams bok om Harry Martinson ut. Moa Martinson tyckte att hon blivit förfördelad i den. Lars Ulvenstam ber om ett möte på Operakällaren, han söker henne på hennes hotell, men Moa Martinson tvärvägrar. Prins Wilhelm är högaktningsfull i breven som han undertecknar med Pewe. 1959 talade Moa Martinson i S:t Olai Kyrka i Norrköping vid aftongudstjänsten söndagen den 8 februari. Den texten finns också med i boken under rubriken Moas Predikan. Allra sist i boken kommer Moas föredrag om kärleken. Visst är det bra med barnkrubbor så kvinnor kan komma ut och förvärvsarbeta. Men barnkrubborna skulle också möjliggöra egentid för föräldrarna att odla sin relation. Inget schabbel i kärleken. Kärleken "får en diffus hotfull karaktär genom otrohet". Så tyckte Moa Martinson.

Du är den enda

1952 kommer Du är den enda, del två i Moa Martinsons serie om unga Betty på Tallbo. Hon håller nu på att på olika sätt dra in pengar till sitt och sina barns uppehälle. Hon börjar redan få ett visst anseende i byn för sitt prydliga hus och för sina goda bakverk. Betty sätter sig över bysladdret när hon får i uppgift att hålla två skogsarbetarlag med kaffe förmiddag och eftermiddag. Hon hyr också ut ett rum i huset. Betty har fullt sjå med att hålla herrarna från livet, men somliga hjälper henne med ved och snöskottning. Maken Fredrik är inte riktigt samme buse som tidigare och svågern Fritz har flyttat. Betty dagdrömmer en hel del, men hon blir alltmera hårdhudad och hon har lagt sig till med ett snett, elakt leende. Betty är en blandning av barnslig oskuldfullhet och beräknande kyla. Moa Martinson släpper i Du är den enda in en del särpräglade människor ifrån byn. När Kvast - Nicke har varit på besök måste Betty sanera stugan eftersom gubben är full med löss. Barn - Hulda har väldigt många oäkta barn, men hon är en god vän till Betty. Liksom Nils - Katrin, mor Maja och gammeldottern Hilda. Det tals om tidsmarkörer som Storstrejken 1909 och Sven Hedin som höjer ett varningens finger vad det gäller Ryssland. Och när Titanic går under på sin jungfruresa 1912 kommer alla helt spontant till Tallbo för att sörja tillsammans. De två följande delarna i serien om Betty, Klockor vid Sidenvägen och Hemligheten, har jag inte läst tidigare. Det ska bli spännande att se om Betty kommer att utveckla ett politiskt intresse. Några av kvinnorna i Bettys bekantskapskrets läser Fredsfanan, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens medlemstidning, och Betty ber att få låna några nummer. Fröet är sått.

Moa M och Sanna Lundell

 Som väldigt ung hittade jag en bok med den lockande titeln Den osynlige älskaren i föräldrarnas bokhylla. Moa Martinson hette författaren. Romanen kom ut 1943. Det jag läste var första delen i serien om unga Betty som kommer till skogstorpet Tallbo. Hon är gravid. Fader är den vackre flottaren Fredrik som våldfört sig på flickan som han kände måste bli hans. I torpet bor också Fritz, Fredriks yngre bror, och deras far.  Torpet är smutsigt och förfallet. Betty har inte haft något val. Hennes mor har erbjudit sig att ta hand om barnet medan Betty arbetar, men Betty avböjer. Hon står ut med allt utom att skiljas ifrån sitt barn. Och den verklighet som möter henne innebär slit, spritmissbruk och våld. Bröderna slåss och Fredrik bär hand på Betty. Vid nitton års ålder har Betty två söner. Hon har putsat, fejat, tvättat och målat. Det lilla torpet är prydligt och skinande rent. Betty bakar och syr och finner utvägar att skaffa pengar till mat eftersom männen ofta är borta i månader utan att ha lämnat något bidrag till hushållet. Hon skaffar egna bundsförvanter och flyr in i sin egen drömvärld när det blir för svårt. Det bor en vit iller under byrån; en räv vaktar i skogsbrynet och i skogen finns en jättestor tjäder som en god kraft. När jag nu läser om Den osynlige älskaren undrar jag hur föräldrarna kunde låta sin vackra, begåvade dotter kasta bort sig på Fredrik. De var statare och hade naturligtvis inte stora möjligheter att påverka, men de kunde ha försökt. Modern var ganska förtjust i Fredrik medan den tystlåtne fadern är mera realistisk. Jag fokuserar naturligtvis på helt andra saker när jag nu läser om som mera vuxen.
Och jag tycker att Den osynlige älskaren håller för omläsning sjuttiotvå år efter utgivningen. Övriga delar i serien: Du är den enda, Klockor vid sidenvägen och Hemligheten.
Att lyssna på dagens Sommar kändes som en intressant fortsättning på den kvinnohistoria jag nyss avslutat. Sanna Lundell står för det absolut bästa Sommar hittills. Hon berättar om sin barndom som präglades av ett alkoholmissbruk man inte talade om. Hon berättar om sin egen personliga utveckling över äktenskapet med Willie Craaford och den smärtsamma skilsmässan till hennes oerhörda glädje över moderskapet. Hennes funderingar om den heterosexuella tvåsamheten är klarsynta och välformulerade. Två böcker som betytt mycket för henne är Det kallas kärlek : en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par av Carin Holmberg och Flodhästen i vardagsrummet : om medberoende och om mötet med barnet inom oss av Tommy Hellsten.
Jag tror att Moa Martinson och Sanna Lundell hade haft en hel del att tala om.

Sallys söner

Sallys söner, 1934,  är fortsättningen på Kvinnor och äppelträd. De är sammanslagna i Sallys bok. Jag kan tycka att man absolut ska läsa dem i rask följd. Tillsammans omspänner de båda romanerna åren 1850 - 1930. Moa Martinson låter ett flertal röster komma till tals i Kvinnor och äppelträd medan Sally är obestridlig huvudperson i Sallys söner. Från att ha varit bråkig och övermodig socialist i Kvinnor och äppelträd har hon nu många flera år på nacken; fyra söner och en dotter som vänder sig ifrån henne när hon blir en klassförrädare och gifter sig med den rike bonden på Vide som skulle bära henne på sina bara händer och offra sitt liv för henne om han bara fick. Sally är olycklig och för ett hårt regemente med stora och små på gården. Ellen Olsson, väninnan som också vuxit upp i arbetarkvarteren i Norrköping, är fortfarande Sallys trogna vän trots att de är diametralt olika. I Sallys söner får vi veta något om Anna Svensson, Sallys mor, som nu försörjer sig som lumpsorterare. Men det råder arbetslöshet och denna syssla behövs åt yngre krafter. Sallys mor är sjuttio år och Sallys behov av hjälp kommer mycket lägligt för Anna Svensson. Sally väntar barn igen. Bonden ska äntligen få en arvinge till gården. Sally fortsätter att vara väldigt rakryggad i allt hon gör. Inget smussel i skymningen. Giftet skaver så klart, men hon försöker ändå göra så gott/rätt hon kan i olika situationer. Moa Martinson var mycket påverkad av Fogelstadsgruppens idéer om kvinnors rättigheter, betydelsen av jorden och fredstanken. Det som skiljer henne från kvinnorna i Fogelstadsgruppen är att hon har den praktiska erfarenheten av vad det är att vara fattig kvinna, av att vara ensamstående mor, av att vara tvungen att arbeta från barnsben, av att inte ha mat på bordet och av att föda barn. Litteraturkritikern Gunnar Brandell har svårt att erkänna Moa Martinson som verklig diktare för hennes , som han uttrycker det, förkärlek för "den påträngande verkligheten." Moa Martinson är intresserad av barnafödandet i förhållande till kvinnan som samhällsvarelse, bättre villkor för arbetarna och revolutionen. Jag fortsätter att läsa Ebba Witt - Brattströms Moa Martinson - biografi. Den är oavlåtligt intressant och tillför mycket när man läser Moa Martinsons romaner. Ebba Witt - Brattström är en god pedagog och förklarar ledigt de komplicerade teorier inom litteraturvetenskapen som är tillämpliga i avhandlingen. LUSTIGKULLE gjorde mig uppmärksam på Moa  - priset  som delas ut varje år sedan 1989 till någon kvinna som skriver i Moa Martinsons anda. 2014 gick det till Kristina Sandberg.

Skrift och drift

Nu blev det minsann en klassiker till i alla fall. Helt oplanerat. Men jag har länge tänkt läsa om något av Moa Martinson (1890 - 1964).
Helga Maria Swartz gifte sig med Karl Johansson och fick lära sig en del om alkoholmissbruk. Fem söner fick hon och dem försörjde hon genom odlingar, fiske och jakt. Hon blev politiskt intresserad väldigt tidigt och hon började också skriva tidigt. Elin Wägner hjälpte henne till en maskinskrivningskurs. 1929 gifter hon om sig med Harry Martinson som lämnar henne efter tio år. Ivar Lo - Johansson, som var god vän med båda makarna, har skildrat deras äktenskap i Tröskeln: memoarer från trettiotalaet. Kvinnor och äppelträd heter debutboken som kom 1933 efter det att författaren burit omkring den till olika förlag i många år. Huvuperson i boken är den starka, djärva, dugliga, intelligenta och urfattiga Sally. Hon är gift med en drickande man som till slut försvinner i fängelse och dör. Eftersom hon är politiskt intresserad är hon illa sedd i byn, men männen är ändå mycket medvetna om hennes obestridliga skönhet. Hennes enda trofasta vän i världen är den milda, tillbakadragna Ellen som bor i Apeldalen med sin man Bernhard, barn och Bernhards far. Hon har det bra i början och får mycket stöd av sin svärfar. Och det behöver hon. Bernhard är inte snäll. Kvinnors villkor och förmåga att uthärda är den röda tråden genom boken. Sally ligger ensam på golvet och föder i natten och kväver sina skrik för att inte väcka de äldre barnen. Det föds många barn i boken. En kvinna som inte föder barn är en skam för man och släkt. Genom Sally och Ellen möter man byn och dess invånare, upplever första världskriget, fattigdom och svält. Män och kvinnor lever i skilda världar liksom bönder och daglönare. Och barnen får ge sig ut och tigga eller ta tjänst i tidiga år. 

Kvinnor och äppelträd väckte naturligtvis en viss anstöt. Anders Österling tycker i SvD att Kvinnor och äppelträd präglades av "elände, skvaller och drift" och beklagade att "underlivssynpunkten dominerar". Jaja! Svårsmält, naturligtvis.

1988 kom Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet, Ebba Witt - Brattströms avhandling om Moa Martinson. Den är väldigt intressant. Och lätt att läsa. Som vanligt börjar jag med litteraturförteckningen - vilken TBR -lista! - och registret. Artur Lundkvist har fler hänvisningar än Harry Martinson; Ivar Lo - Johansson och Siegmund Freud har lika många ungefär. Witt - Brattström uppehåller sig en hel del vid Kvinnor och äppelträd i sin avhandling. Jag har en pocketutgåva från Pan med ett vackert sepiafärgat porträtt av Moa Martinson utanpå. Tyvärr är det svårt att återge i bild. Sallys söner heter uppföljaren till Kvinnor och äppelträd. Tillsammans bildar de Sallys bok.

Kaosutmaning 2015