lördag 18 juli 2015

Moa M och Sanna Lundell



 Som väldigt ung hittade jag en bok med den lockande titeln Den osynlige älskaren i föräldrarnas bokhylla. Moa Martinson hette författaren. Romanen kom ut 1943. Det jag läste var första delen i serien om unga Betty som kommer till skogstorpet Tallbo. Hon är gravid. Fader är den vackre flottaren Fredrik som våldfört sig på flickan som han kände måste bli hans. I torpet bor också Fritz, Fredriks yngre bror, och deras far.  Torpet är smutsigt och förfallet. Betty har inte haft något val. Hennes mor har erbjudit sig att ta hand om barnet medan Betty arbetar, men Betty avböjer. Hon står ut med allt utom att skiljas ifrån sitt barn. Och den verklighet som möter henne innebär slit, spritmissbruk och våld. Bröderna slåss och Fredrik bär hand på Betty. Vid nitton års ålder har Betty två söner. Hon har putsat, fejat, tvättat och målat. Det lilla torpet är prydligt och skinande rent. Betty bakar och syr och finner utvägar att skaffa pengar till mat eftersom männen ofta är borta i månader utan att ha lämnat något bidrag till hushållet. Hon skaffar egna bundsförvanter och flyr in i sin egen drömvärld när det blir för svårt. Det bor en vit iller under byrån; en räv vaktar i skogsbrynet och i skogen finns en jättestor tjäder som en god kraft. När jag nu läser om Den osynlige älskaren undrar jag hur föräldrarna kunde låta sin vackra, begåvade dotter kasta bort sig på Fredrik. De var statare och hade naturligtvis inte stora möjligheter att påverka, men de kunde ha försökt. Modern var ganska förtjust i Fredrik medan den tystlåtne fadern är mera realistisk. Jag fokuserar naturligtvis på helt andra saker när jag nu läser om som mera vuxen.
Och jag tycker att Den osynlige älskaren håller för omläsning sjuttiotvå år efter utgivningen. Övriga delar i serien: Du är den enda, Klockor vid sidenvägen och Hemligheten.
Att lyssna på dagens Sommar kändes som en intressant fortsättning på den kvinnohistoria jag nyss avslutat. Sanna Lundell står för det absolut bästa Sommar hittills. Hon berättar om sin barndom som präglades av ett alkoholmissbruk man inte talade om. Hon berättar om sin egen personliga utveckling över äktenskapet med Willie Craaford och den smärtsamma skilsmässan till hennes oerhörda glädje över moderskapet. Hennes funderingar om den heterosexuella tvåsamheten är klarsynta och välformulerade. Två böcker som betytt mycket för henne är Det kallas kärlek : en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par av Carin Holmberg och Flodhästen i vardagsrummet : om medberoende och om mötet med barnet inom oss av Tommy Hellsten.
Jag tror att Moa Martinson och Sanna Lundell hade haft en hel del att tala om.

3 kommentarer: