Ormen i Essex

Ormen i Essex av Sarah Perry kom ut redan 2018 och sedan dess har den stått oläst i min hylla. Helt obegripligt. Men nu är den läst och jag gillade den väldigt mycket och av många skäl. Slutet var  inte så imponerande men det känns som om det inte gör så mycket. Människoskildringen är varm och intressant. Ingen är okomplicerad eller enbart ond eller god. Min favorit - och alla andras - är den unga änkan Cora Seaborne, stilig, beslutsam och med fast blick. Hon är inte speciellt vacker och klär sig i praktiska manskläder som inte alltid är så insmickrande. William Ransome är pastor i Colchester dit Cora flyttar. Cora är naturvetenskapligt intresserad, specialiserad på fossil. Här kolliderar alltså tro och vetande. Men de två blir vänner och hade inte den överjordiskt vackra och goda Stella, Wills hustru, funnits hade vänskapen nog lett vidare. Stella har TBC och är fixerad vid färgen blått. I litteraturlistan har författaren också med Blått av Maggie Nelson. Det finns flera som är förälskade i Cora; till exempel den skicklige kirurgen Luke Garrett som Cora vänskapligt kallar Trollet. Det byggs upp ett rykte i Colchester om ett stort, skrämmande ormlikt som dyker upp ur floden Blackwater vid vissa tillfällen. Något får försvinner, människor drunknar, en flicka försvinner spårlöst, man hör ljud, och så vidare. Vittnesmålen blir fler och fler och detalj för detalj läggs till. Lite otäckt känns det allt. Intressant är också Coras goda och socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga ska få bättre bostäder och sanitära förhållanden. Här finns flera personer som representerar vetande men inte fullt så många är troende. Somliga tycker att om en är fattig så får en skylla sig själv. De flesta tycker inte så. Intressanta samtal utspinner sig kors och tvärs i vänkretsen. Ormen i Essex har "funnits" så att säga. Essex har också haft en jordbävning, The Colchester Earthquake 1884. Somliga trodde att det var då ormen väcktes till liv. Tidsmässigt utspelar sig romanen i det viktorianska England och det är ju sällan fel. Översättaren, Eva Johansson, förefaller ha gjort ett bra arbete. Språket är fint och att Sarah Perry har humor råder det inget tvivel om. Omslaget som också är tilltalande är lånat av William Morris.

Titel: Ormen i Essex

Författare: Sarah Perry

Översättare: Eva Johansson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2018

Det livslånga lärandet

Fantasy och dystopier är inte mina favoritgenrer. Men jag är tillräckligt nyfiken för att igår kväll bänka mig vid TV:n för att se filmen Divergent. Förlagan är ungdomsromanen med samma namn av Veronica Roth. Idag gick jag till biblioteket och lånade fortsättningen, Insurgent samt Four, en Divergent - samling innehållande fyra nya Divergent - noveller. Filmen är ju mycket spännande, men jag kände att jag ville veta hur böckerna är och vad de innehåller utöver de händelser som blir film. De överlevande i ett postapokalyptiskt Chicago i en okänd framtid har delats in i fem olika falanger där en viss egenskap odlas. Vi har de tappra, de lärda, de osjälviska, de ärliga och de fridfulla. Fred och jämlikhet ska råda. Hjältinnan, den 16 - åriga Beatrice, ska i likhet med andra jämnåriga genomgå ett test för att se vilken falang de passar i. Därutöver ska ungdomarna göra ett personligt val. Falang går före blod. De unga kan inte gå tillbaka till sina föräldrar. Beatrice (Chailene Woodley) tillhör liksom sina föräldrar de osjälviska, men hon väljer de tappra i det personliga valet. Sedan inträder en tid av prov när hon ska bli godkänd av de tappras falang. Hon byter namn till Tris och visar att hon sannerligen inte är en mesig torris. Nej, hon har rent omänskliga krafter, är alldeles obegripligt modig, orädd och klok.  En av hennes ledare är den vackre Tobias/Four (Theo James). Han och den andre ledaren, Eric,  är väldigt olika varandra och det finns en spänning i luften. Över huvud taget pyser det lite varstans. Tris bär på en hemlighet som hon inte kan dela med någon, men hon misstänker att några anat sig till och hon vet att hon svävar i livsfara. Four blir Tris vapendragare, lierade och kanske lite mer. Ser fram emot läsning av Insurgent och Four. Kul med en genre jag inte brukar läsa.

Loppisfynd!

Nu har det redan börjat! Sommarens läslista fick sig en första törn! Idag besökte jag ett jätteloppis och gav mig genast på jakt efter titlar av Mathilda Malling, d.v.s. jag sökte efter äldre band. Inte en Malling i sikte, men väl Marie Sophie Schwartz! Det klingade någon klocka någonstans och jag greppade på måfå en bok i en liten trave med Valda romaner. Tvenne familjemödrar (1859) är titeln. Sedan gick jag hem och läste på och fann att författarinnan föddes 1819 och dog 1894. Hon kom att leva samman med en man  som var gift. Hustrun var katolik så skilsmässa var inte att tänka på. Marie Sophie Schwartz fick två söner och blev så småningom morfars mor till författaren Sven Stolpe (som inte var sen att avfärda hennes romaner, särskilt de tidiga). MSS hade skrivit böcker länge, men fick inte publicera dem för sin man förrän 1851 och då under pseudonymen 
Fru M. S. S. Efter mannens död 1858 blev det fart på utgivningen och nu måste hon ju försörja sig själv också. Hon var mycket produktiv och översattes mycket. Den senare delen av hennes produktion hade ett socialt engagemang. Hon riktade udden mot klass- och könsskillnader. Kvinnor skulle ha rätt till utbildning och vettig sysselsättning. Liksom Mathilda Malling var hon influerad av fransk litteratur och under senare delen av sitt liv även av engelsk litteratur som t. ex. Charles Dickens. Mannen av börd och kvinnan av folket var den populäraste romanen. Positivspelarens son (1863) räknades som den bästa.
Det är inte många ord som ägnas henne i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, men Gunlög Kolbe skrev en doktorsavhandling om henne 2001 Om konsten att konstruera en kvinna. Retoriska strategier i 1800 - talets rådgivare och i Marie Sophie Schwart´s romaner.

Vid en lunchföreläsning på Göteborgs universitet 5 juni 2014 släpptes Strategier för framgång. Marie Sophie Schwartz som föregångskvinna utgörs av Gunlög Kolbes (1954 - 2004) efterlämnade papper .

Bedårad, bedagad, förledd

Det går så där med sommarläsningen. Den planerade, alltså. Men det går desto bättre med den oplanerade. Bloggtipsen står som spön i backen och jag faller för det ena efter det andra; Dorothy Sayers, som flera betygat sin vördnad, Mary Stewart som är en av
Inky fingers favoriter, Eyvind Johnson som
Ingrid skrivit om och allra senast Anthony Trollope (1815 - 1882) som Hannele kommenterat på sin blogg.
Tre filmer i serien BBC Classics har jag sett och roats av. Engelsk medelklass på 1800-talet, och samhällssatir med humor och ironi. Anthony Trollope har sinne för sociala orättvisor och han står definitivt på kvinnornas sida medan männen ofta karikeras.
Efter dessa tre filmer tänker jag försöka läsa Kan du förlåta henne? (Första delen av Palliser Novels.) Den förefaller väldigt ordrik. Meningarna slingrar sig i rad efter rad, men översättaren, Roland Adlerberth, har gjort ett gott arbete och man kommer snart in i rytmen. Anthony Trollope vänder sig förtroendefullt till läsaren och överlåter en del av ansvaret för berättelsen. Precis som det måste vara. Anthony Trollopes Autobiography lär vara något utöver det vanliga så det fick bli en beställning på Adlibris.
På Trollope-sällskapets hemsida finns en bl. a. en förteckning över Anthony Trollopes otroliga produktion. Han blev ju inte mer än 67 år men han använde verkligen tiden väl.