Sett på sistone

Idag såg jag Värdshuset Jamaica som svart/vit regnvädersfilm. Den är gjord av Alfred Hitchcock  1939 efter en roman av Daphne du Maurier. Det är fart och fläkt; storm och höga vågor i den filmen. Huvudrollerna spelas av Charles Laughton och Olivia de Havilland.  Den tilldrar sig i Cornwall och jag tycker att den är bra mycket bättre än TV - serien om familjen Poldark som också tilldrar sig i Cornwall. Winston Graham skrev tio romaner om denna familj. Tiden slutet av 1700 - talet. Intresset falnade tämligen snart. Miljön och tiden var behållningen i så fall.

Filmen The Woman in black baseras på Susan Hills utmärkta lilla roman Kvinnan i svart. Boken hade sina kusliga moment och de blev ännu hemskare i filmen. Jag var väldigt glad att jag inte var ensam i huset. Den unge advokaten Artur Kripps är irriterande naiv när han kommer till det stora, ödsliga huset Eel Marsh House för att ordna kvarlåtenskapen efter den nyligen hädangångna Mrs Drublow. Han ger sig i kast med makter han inte rår på och vägrar att lyssna på goda råd och varningar. Priset blir fruktansvärt högt. Casablanca, svart/vit film från 1942 med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna och Claude Rains som kapten Renault håller utmärkt att se ännu idag. Med anledning av Ingrid Bergmans 100-årsjubileum visades också ett samtal mellan

skådespelaren och regissören Gunnel Broström och Ingrid Bergman som avslutades med IB:s nyktra konstaterande: "Det var roligt så länge det varade." Den danska TV-serien Matador har jag äntligen kommit mig för att se om. Den blev omåttligt populär både i Danmark och Sverige när den gick i TV1978-1982. Idén till serien kläcktes av Lise Nørgaard. Den skildrar livet i en liten landsortsstad

under 30 - och 40- talen med en massa duktiga skådespelare i rollerna. En annan TV - serie som jag sett om är Huset Elliot med de båda modeskapande

systrarna Bea (Beatrice) och Evie (Evangeline) Elliot som så framgångsrikt och med mycket slit och en del motgångar bygger upp sitt modehus. Den tilldrar sig på 20 -talet och tålde också förnyad bekantskap. Heimat och Berlin Aleksanderplatz skulle jag kunna tänka mig att se om och kanske skulle även Hedebyborna (Sven Delblanc) tåla att ses om. Rich man, poor man om familjen Jordache och den hemske Falconetti minns jag som mycket spännande. Kampen mellan det onda och det goda var väldigt tydlig. Peter Strauss spelade en lugn och långmodig Rudy Jordache som alltid ville göra rätt. Serien bygger på en roman av Irwin Shaw. 

 

Nattfåken i Crithin Gifford

The Woman in Black, SUSAN HILLs
första spökhistoria Vintage Books 1998.
"Heartstoppingly chilling" säger Daily Express. Och visst, i ett par passager var det gastkramande, helt enkelt. Susan Hill är de kusliga stämningarnas mästare.
Med hjälp av landskapet, väder och vind, ljus och skuggor och inte minst ljud får hon håret att resa sig på såväl sina karaktärer som läsare.
Den unge - mer än lovligt naive - Artur Kripps får uppdraget att åka till Eel Marsh House i Crithin Gifford i norra England för att ordna den juridiska kvarlåtenskapen efter den nyligen avlidna enstöringen Mrs Drublow. Hennes hus kan endast nås de tider på dygnet då det är ebb.
Artur vet inte att om London har sin peasoup - dimma så har Crithin Gifford sin mjölkiga havsdimma -fåk - som rullar fram snabbt och utan föregående varning och förtar all sikt och förvränger ljud. Tänk, att som Artur stå i mörka natten mitt på Nine Lives Causeway - mellan fastlandet och ön - och överraskas av dimman och dessutom höra floden klucka och sorla och totalt ha tappat orienteringen! Usch! Och att höra knirkandet av en kärra (Körkarlen) och ett barns skräckslagna gråt och inte kunna lokalisera vare sig kärra, häst eller barn!
Och att få nattsömnen störd av regelbundna dunsar i ett låst rum. Och att se den lilla trofasta hunden Spider ömsom morra långt nerifrån magen ömsom bli stel av skräck - man vet inte vilket som är värst. Och den svarta damen själv visar sig allra först vid Mrs Drublows grav, men hon återkommer sedan. Hennes uppsåt kanske inte är alldeles gott...
Ändå kan jag tycka att THE SMALL HAND var snäppet bättre, mera komplicerad och arbetad.
Men givetvis ska man läsa båda.
Jag fortsätter oförtrutet med The Mist in the Mirror.