Visar inlägg med etikett Weyler förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Weyler förlag. Visa alla inlägg

söndag 21 maj 2023

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR.

"När köttet väl är stekt - grillen har en timer som automatiskt öppnar luckan efter två minuter för att undvika brända biffar - återstår det egentligen bara att bygga hamburgarna. En oälskad gurkskiva (ni anar inte hur många som är beredda att vänta en kvart extra för att slippa den sladdriga grönsaken), en klick ketchup och senap - med eller utan ost. Tre gram strimlad isbergssallad. En stor del av förfiningen i monteringsarbetet handlar om att lära sig hur tre gram isbergssallad känns i handen. Den får bara fylla handflatan, aldrig passera den djupa skåran där fingrarna tar vid. Skulle man få fyra gram sallad i munnen rubbar det hela hamburgarens balans."

Dalenglitter. En bok om hårt arbete. Av Wanda Bendjelloul

måndag 6 mars 2023

Hemma

Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på.  En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det.  Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.

Titel: Hemma

Orig:s titel: Daheim

Författare: Judith Hermann

Översättare: Jesper Festin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 168

torsdag 12 maj 2022

Detaljerna

Om Detaljerna av Ia Genberg hade varit min egen bok hade den varit full av understrykningar. Så många fina, pregnanta formuleringar; så många tankar och iakttagelser som till synes lekande lätt satts ord på. På bokens omslag syns fyra pusselbitar som jag tänkte skulle bilda en enhet som skulle ge själva berättaren åt läsaren. Ja, så blir det kanske. I fyra kapitel möter en fyra personer som alla betytt mycket i huvudpersonens/berättarens liv. "...Jaget är ingenting annat än detta: lämningar av de människor vi gnider oss emot." Först möter en den perfekta, organiserade, välbärgade Johanna om vilken det sägs:"... vi installerade oss i varandra." Båda flickorna läser litteraturvetenskap. Litteratur var deras bästa lek. Paul Auster blev ett av berättarens väderstreck. Hon beundrar hans skarpa enkelhet. Med person nummer två, Niki - som egentligen hette Carolina - förhöll det sig tvärtom. Niki betyder kaos, gränslöshet och ständigt pågående drama. Hon hatar sina föräldrar, sin barndom och hela Stockholm. Gränsen mellan vänskap och fiendskap är hårfin. Niki dras mot underjorden och vill bli författare.  I hennes närhet finns alltid en bok av Birgitta Trotzig. Alejandro, som troligtvis heter något annat, är berättarjagets stora kärlek. Hon hittar honom när han stiger upp på scenen och dansar till Zomby Woofs musik på Fasching. Och som han dansar! Han upplåter sin kropp åt musiken. De talar med varandra, men hon vet inte vad de talar om. Hon säger sig inhalera honom. "En strulig kille," säger Sally, den enda konstanten i berättarens liv. Sally finns alltid där. Men det gör inte Alejandro, som ändå lämnar något viktigt efter sig. Kanske är det berättelsen om Birgitte som gör det starkaste intrycket. Den är inte ett porträtt av författarens mor, men hon hade inte kunnat skriva det här kapitlet om hennes mor fortfarande hade funnits i livet. Birgitte präglas av en traumatisk upplevelse i ungdomen. Hennes liv kommer att domineras av anpassning och oro. "Att  smälta in i, att smälta samman med, försvinna in i; det var hennes alternativ till att förlora förståndet."- "Som fisken i vattnet," sa hon om sig själv. Som fisken i stimmet, tänkte jag. Vid 23 års ålder får Birgitte en psykos i samband med att dottern/berättaren föds. Sedan blir det speciella bokhyllor med böcker om yin och yang och ayurvedisk massage och Älska dig själv. Birgitte förblir en sökare i hela sitt liv. Till slut hittar hon fram till bensodiazepinerna och de blir hennes verkliga vänner. På något sätt flockas männen omkring Birgitte. De vill ta om hand. På sitt sätt. Utanför familjen kämpade Birgitte alltid för att verka normal. Sally möter på Skogskyrkogården där båda barndomsvännerna har en förälder. "Ur de dödas synvinkel blir kronologin ointressant, det enda som räknas är detaljerna, graden av förtätning, detta hur och vad och allting som har med vem att göra." De skålar med kaffemuggarna och Sally säger: "Snart är det för sent. Vi måste därför anstränga oss till det yttersta." Generna är en mycket fin bok som handlar om sökande, identitet, vänskap och kärlek. I kapitlet om Niki finns flera tillfällen att fnissa. Humor saknas inte för övrigt heller. Värme, inlevelse och saklighet präglar särskilt avsnittet om Birgitte. Detaljerna är en roman att tycka mycket om och fundera länge på.

Titel: Detaljerna

Författare: Ia Genberg

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 151 

måndag 11 januari 2021

Arvsled

Annika Norlin är låtskrivare och författare. Novellsamlingen Jag ser allt du gör är hennes första skönlitterära verk. Novellen Arvsled handlar om Susanne,  som är ensamstående mor och arbetar inom hemtjänsten. Dottern Miranda har en far som kommer ifrån Brasilien och lyser med sin frånvaro. Susanne berättar för Miranda om faderns stora mod och godhet. Susanne har en obehaglig manlig bekantskap som dessutom är gift. Ändå kommer hon till honom när han ger tecken. När hon säger att det får vara nog trakasserar henne. Susanne tänker i första hand på att dottern ska hållas utanför och följer henne in i klassrummet. De äldre personer som Susanne besöker har var och en sina speciella vanor och önskemål. Mary, som kände Susannes mor och släkten i övrigt, är inte särskilt trevlig. Hon kallar Susanne för horunge och menar att ingen av kvinnorna i Susannes släkt har förstått sig på att välja rätt man  och nu förmodar Mary att Susanne kommer att följa i deras fotspår. Modern söp dessutom ihjäl sig. Susanne slår dövörat till. Som ett svar på Susannes böner händer plötsligt något alldeles oväntat. Annika Norlin skildrar träffsäkert Susannes slitsamma tillvaro och kärleken till dottern Miranda. Inte ett ord för mycket; men vardagligt och enkelt i bjärt kontrast till innehållet. Sådant skapar spänning.

Titel: Jag ser allt du gör

Författare: Annika Norlin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2020

Antal sidor: 218

söndag 20 september 2020

En smakebit på søndag

"Mycket snart - detta är inget stort hus - man hör allt - hör han (Cromwell) en dörr därnere, och kungens (Henrik VIII:s) röst, och ett mjukt beställsamt mummel kring honom ... våt om fötterna, Ers Majestät?  Han hör Henriks tunga steg närma sig, men det tycks som om Jane (Seymour) har försvunnit utan ett ljud. Utan tvivel har hennes mor och hennes systrar dragit iväg med henne för att få höra allt kungen sagt. När Henrik stiger in bakom honom skjuter han stolen bakåt och reser sig. Henrik viftar med handen: fortsätt. "Ers Majestät, moskoviterna har tagit trehundra mil polskt land. Det sägs att femtiotusen män dräpts." - "Oj," säger Henrik. "Jag hoppas att de skonar biblioteken. De lärde. Det finns många duktiga lärda i Polen." - "Mm? Det hoppas jag också." Han återvänder till sina depescher. Pest i städerna ... kungen alltid livrädd för smitta ... Brev från främmande monarker, som vill veta om det är sanning att Henrik tänker ta huvudet av alla sina biskopar." 

Från sidan 40 i För in de döda av Hilary Mantel.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

onsdag 9 oktober 2019

Min mors tystnad

Min mors tystnad är egentligen andra delen av Lizzie Dorons självbiografiska serie som började med Varför kom du inte före kriget? Troligen kommer en del tre också. Min mors tystnad handlar om livet i de polska judarnas kvarter i Tel Aviv efter Shoah, förintelsen. Flickan Alisa frågar hela tiden sin mor varför hon inte har någon far. Modern, Helena, tiger envist. "Det jag vill att du ska veta det vet du", säger hon och ser ner i stekpannan. Alisa hatar henne för det svaret. Alla i Alisas närhet håller tyst när hon springer runt och frågar. Helena har pondus, förstår man. Alisa funderar mycket på sitt ursprung. Varför finns det inget porträtt av den gravida modern? Är Alisa adopterad? Alla bär på förluster av olika slag. Unga Alisas liv blandas med den medelålders Alisas. Alisa d. ä. möter sina kamrater ifrån förr vid en begravning. Alla minnen kommer tillbaka. Hos oss var döden inte det värsta, sägs det ofta. Alisa börjar få en bild av sin far och hans öde. Det träder fram ur skuggorna. Kanske förstår hon något av moderns tystnad som varade ännu när denna låg för döden. Modern hade velat skydda. Men frågan är om hon inte gjorde mera skada med sin tystnad. Hade det inte varit bättre för Alisa att få veta? Lizzie Doran har en speciell berättarstil med mycken dialog. Det känns som om en kommer Alisa och hennes kamrater mycket nära. 

Titel: Min mors tystnad
Författare: Lizzie Doron
Övers. från tyskan: Svante Weyler
Förlag: Weyler
Tryckår: 2012

söndag 29 september 2019

En smakebit på søndag

"Jag drog henne mot vår lägenhet. Jag hade tänkt att min far kanske kom hem till oss när jag inte var där. Denna tanke behöll jag för mig själv, jag avslöjade den inte ens för Dorit. Jag sade bara till henne att min far var en sån där sorts far som gömde sig. Jag berättade inte att jag en gång hade sett honom försvinna bakom vårt hus för att skynda bort genom allén, antagligen på väg till sitt gömställe, och en gång hade jag till och med sett honom i Fajgas kök. Jag var rädd att Dorit skulle säga att det var dumheter, att det inte alls kunde vara så. I stället berättade jag för henne att jag skulle leka kurragömma med min far, han skulle gömma sig och jag skulle leta, och en dag skulle jag hitta honom. Till min glädje hörde Dorit bara på utan att säga något. En dag kommer min far att dyka upp, sa jag till mig själv, trots min mors tigande, trots Dorits tigande, även om jag inte hade något bevis för att han existerade, även om jag inte visste hur han såg ut och inte heller visste hur jag skulle kunna känna igen honom. Jag visste bara att en dag skulle vi mötas. " 
Från sidan 14 i Min mors tystnad av Lizzie Doron. Weyler förlag. Översättning från tyska: Svante Weyler. Hebreiska originalets titel: Jom echad ad nipagesh.
En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Inga spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

söndag 21 juli 2019

En smakebit på søndag

"Du - - -
Lilla mamma med dina storblommiga klänningar och sjalett om håret, med skrattgropar i kinderna och små spretande gula framtänder, du som var mitt enda fäste i världen, min famn och min sorg, dig som jag skulle flytta hem till om allting rasade samman. Du som jämt stod på farstubron och väntade när jag kom med skolbussen de första åren, vi som bakade vetebullar och pepparkakor ihop och åkte till Järnavik och badade om somrarna, och upp till Hunnamåla och tittade på Mien som magister Lindström hade berättat om i skolan, den runda sjön som bildats av en meteorit på dinosauriernas tid, kanske hundra miljoner år innan människorna kom till jorden. - Menar du det, Urban? sa du och kisade ut över vattnet, försökte liksom frammana det hela för din inre syn. Är det verkligen möjligt? Gick dinosaurierna här då?
Hur kunde det bli som det blev mellan oss mamma? Varför var allting så svårt?"

Från sidan 6 i Lugnet av Tomas Bannerhed.
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. Utan spoilers förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR.

söndag 31 mars 2019

En smakebit på søndag

"Golvplattorna på Atatürk - flygplatsen kylde Alis vänstra tinning. Bilden framför hennes ögon blev inte skarpare, i springan mellan båsväggen och golvet blev klackarna till suddiga kolbitar, ritade svarta streck i luften, skrapade förbi, hon hörde röster, men utan språk, alla i en enda röra, utrop som ekon. Ali kände smaken av kyckling. Trots att hon inte hade ätit någon på planet, eller på flera år dessförinnan, satt ett ruttet fågelfä fast i strupen på henne. Hon hade varit här förut. Precis så här hade hon legat på ett golv en gång förut, med en död fågel i strupen och skosnören som kröp emot henne som insekter. Men när? När var det? Hennes ögon var torra efter flyget, ögonlocken krafsade mot globerna, kronisk tårvätskebrist hade hon redan för länge sedan fått som diagnos av läkarna. "Och vad ska jag göra, ta droppar?" - "Om det gör ont eller kliar är det bara att blinka, ofta och mycket, då kommer vätskan alldeles av sig själv." Men det hjälpte inte."Från sidan 13 i Utom sig av Sasha Marianna Salzmann.
På söndagarna bjuder vi varandra på en smakebit av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR

söndag 2 december 2018

En smakebit på søndag

"Jag är när jag börjar skriva ner dessa minnen mammas pojke, som jag alltid har varit, som både pappa och mamma såg mig. Men ju mer jag tänker på pappa, desto mer griper han mig, hans rörande försök att vara alla till lags, att försörja oss - och ständigt mötas av oförstående, i bästa fall överseende. Jag tror att han kände våra kalla blickar, han var som osynlig för oss, att säga att vi föraktade honom är för starkt men vi, mamma och jag, tog avstånd från honom. Jag såg ner på honom, han måste ha känt det, det han hade att erbjuda var intet värt, det tyckte både mamma och jag: pengar betyder ingenting."
Från sidan 9 i En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele. Fler smakebitar HÄR

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas den här veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås!

söndag 30 september 2018

En smakebit på søndag

"Det var antagligen alldeles i början av 1970 - talet som Ásta lades in på en psykavdelning i utkanten av Wien efter ett misslyckat självmordsförsök. Misslyckat? Är det rättvist att använda ett sådant ord? Som om det vore negativt, ett underkännande, och den människa misslyckad som inte lyckas ta sitt eget liv? Hon hade svalt en stor mängd värktabletter. I och för sig är det ju oerhört logiskt att ta många ifall livet gör väldigt ont. Men hon litade inte på tabletterna och hade därför köpt ett rep också för säkerhets skull. Emellertid var det som förgjort att få till knuten. Ásta hade tummen mitt i handen och var dessutom så pass lullig av tabletter, billigt rödvin och illamående att det verkade som att hon aldrig skulle lyckas få fast repet runt takbjälken. Hon kräktes, snavade över en pall. När repet till slut var på plats, snaran låg runt halsen och det var fritt fram att dö, då hade paret som Ásta var inneboende hos märkt av oväsendet." Från sidan 17 i Ásta av Jon Kalman Stefansson. Weyler förlag 2018.
I översättning av John Swedenmark. 
En smakebit på söndag är en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som har hand om utmaningen.Fler smakebitar HÄR

lördag 16 september 2017

En trogen kvinna

Imperiets barn del två av Jane Gardam. En trogen kvinna heter den romanen och handlar om Elisabeth Feathers som är född i Kina och har suttit i japanskt fångläger och förlorat sina föräldrar i tidig ålder. Hon har ett arv att hämta ut när hon fyller trettio har hennes far meddelat. Pengar kommer hon att ha mer än nog av i hela sitt liv. I En engelsk gentleman mötte vi Edward Feathers som är jurist av den gamla skolan. Han har upplevt hemska saker under sin uppväxt i Wales och lärde sig tidigt att söka tröst i arbetet. Han var ett s. k. imperiebarn. Föräldrarna arbetade i kolonierna och lämnade barnen på hemmaplan hos människor där de kunde vara mer eller mindre oönskade. När nu Betty och Eddie  beslutar sig för att gifta sig med varandra vet Elisabeth att arbetet kommer först för Edward och att hon dessutom får avstå ifrån passionen. Men många barn tänker hon inte avstå ifrån. Det känns lite som resonemangsäktenskap ifrån båda håll, även om Edward snart inte vet hur han skulle klara sig utan Betty. Hon inser å sin sida att det är hon som måste ta befälet. Hela det engelska imperiet håller på att falla samman. Betty och Eddie bor tidvis i Hongkong på grund av Eddies arbete, men de börjar känna sig främmande där. När de åker runt i England för att söka ett boende känner de sig inte hemma där heller. Det visar sig att Eddie har undanhållit vissa väsentliga fakta för Betty. Bettys hemlighet är däremot inte så hemlig som hon trodde. Romanen handlar företrädesvis om Betty. Hon har på kvinnors vis ett socialt nätverk och har förmågan att glädja sig över småsaker. Hon är ganska chosefri och uppträder ibland inte enligt gällande regelverk. Och hon vet hur en ansar veken i en fotogenlampa och att en sätter tulpanlökarna djupt så kan en sätta lackvioler överst för de blommar först.  Jane Gardam berättar på ett charmfullt, engelskt sätt med humor och undertryckande av stora känslor. Det här är inte opera. Det är kammarspel. Jag tyckte om den här romanen också och undrar vad den tredje delen, De sista vännerna, som kommer ut i oktober, ska handla om.
Weyler förlag 2017.
Översättare:  Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl

tisdag 30 maj 2017

En engelsk gentleman

En engelsk gentleman  av Jane Gardam är första delen i en trilogi. Del två och tre - En trogen kvinna och De sista vännerna - kommer ut hösten 2017. Old Filth är den engelska titeln och den säger ganska mycket mer än den mycket utslätade svenska. Filth = failed in London, try Hongkong. Det var vad sir Edward Feathers gjorde och han blev en mycket uppburen domare; en legend redan i livstid. Även som gammal såg han dessutom bra ut. Jane Gardam varvar tidsplanen i romanen om sir Edward, hans hustru Betty och de tre andra barn som som i likhet med Edward blev inhysta hos förfärliga mamma Dibbs i Wales. De var s. k. föräldralösa imperiebarn, det vill säga barn som av sina föräldrar dumpats på internatskolor, hos släktingar eller andra som mot pengar tog hand om barn, för att sedan mer eller mindre glömmas bort. Vad det gällde Edward hade han endast en frånvarande far som satt i Malaya utan att någonsin höra av sig trots att Edward skrev brev. När en först möter old Filth har han och hustrun dragit sig tillbaka till ett hus i Dorset. Imperiet är i gungning och de väljer att åka hem som pensionärer. Nu söker old Filth upp de andra barnen som han delat skräckupplevelser med i Wales. Hela romanen igenom förstår en att något förfärligt hänt under den här tiden. En engelsk gentleman är intressant och faktiskt direkt spännande. Ibland får en lite problem med att reda ut tid och rum, men det klarnar snart. Det personliga löper parallellt med det historiska skeendet. Det brittiska imperiet faller slutligen samman i början av 2000 - talet. Jag tycker mycket om tonen i den här romanen; den milda ironin och humorn. Gamle Filth har en viss distans till sig själv och det han uträttat. En kan skratta åt hans sätt att förarga sig över onödiga nymodigheter. I En trogen kvinna berättar Betty sin version av det hela. Jane Gardam började skriva när hennes tredje barn började skolan. Nu är hon i nittioårsåldern och bor i Kent.
Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl. Weyler förlag

onsdag 10 maj 2017

Gingarderoben

Leslie Jamisons första bok på svenska, Empatiproven, är en essäbok som kom förra året. Romanen Gingarderoben skrevs tidigare men har först i år kommit ut på svenska i översättning av Sofia Nordin Fischer på Weyler förlag. Unga Stella hittar mormor Lucy på golvet och beslutar sig för att hjälpa henne inte bara för stunden utan under hennes sista tid i livet. Dora, Stellas mor, tycker att de kan anställa en sköterska. Dora är migrationsjurist, "en sval, kortklippt skönhet. Hon behandlade sin kalender som ett eget  väsen, helt fristående från henne, omöjlig att kompromissa med, en kraft som måste åtlydas..." Hon tycker att det räcker att hon ringer sin mor varje dag. "Var är Matilda," säger mormor. Och så får Stella veta att det finns en okänd moster som Dora tror bor i öknen. Stella beslutar sig för att uppsöka Tilly för att personligen meddela att Lucy är död. Tilly finns i en trailerpark i Nevadaöknen. Hon är alkoholiserad och prostituerad sedan många år tillbaka. Stella inleder en räddningsaktion. Hon kontaktar sin okände kusin Abe, som lever ett gott liv på västkusten. Han är vänlig och snäll och välkomnar både Stella och sin mor. Allt ser bra ut en stund. Tilly får till och med ett arbete. Men hon är skör. Ett hjärtlöst skämt från en arbetskamrat får Tilly att förstå hur de andra ser på henne. Den enda som inte förstått det är hon själv. Här börjar utförsresan på allvar. Jag kan tycka att Gingarderoben rör sig om empati. Är empati alltid oegennyttig? Om inte, spelar det någon roll? Hjälper empati till att dölja/glömma den egna tomheten? Är det möjligt att hjälpa någon? En kan kanske hjälpa till genom att se. Att bli sedd är viktigt. Men en människas existentiella ensamhet kan ju ingen annan bära.  Leslie Jamison har egna missbrukserfarenheter. Hon tyckte bäst om alkohol. Åren mellan 17 och 27 upptogs av detta missbruk. Hon fick slutligen hjälp av Anonyma Alkoholister. Gingarderoben var lättläst, men den tog ändå tid att ta sig igenom. Jag märker att jag går omkring och tänker på den. De ruffa miljöerna är väl beskrivna. Leslie Jamison har ju både egna erfarenheter och andras berättelser att tillgå. Huvudperson blir på något sätt Tilly, fastän det borde vara Stella egentligen. Gingarderoben handlar om tre generationer kvinnor. Männen är de stora svikarna. Abe är undantaget. Leslie Jamison är född 1983. Läs en bra intervju i SvD med henne HÄR. Ja, och så läs boken! Nästa bok heter Recoveridge.

onsdag 29 mars 2017

En läsupplevelse

Marilynne Robinson föddes 1943 i Idaho i en presbyteriansk familj. Numera bor hon i Iowa City och tillhör en kongregationalistisk församling där hon ibland predikar. Hon är mycket influerad av Jean Calvin som verkade som reformator på 1500 - talet vid sidan av Luther. 2016 blev MR teologie hedersdoktor i Lund. Gilead är Marilynne Robinsons andra roman. Den kom ut 2004, tjugofyra år efter hennes första, Systrar. Gilead är en fiktiv småstadshåla i Iowa. Det bibliska Gilead ligger öster om floden Jordan. I Gilead möter vi 1956 den 76 - årige prästen John Ames. Hans hjärta är svagt och han inser att den sjuårige sonen kanske inte har sin far så länge till. John Ames älskar världen och livet. Han vill inte bli gammal och inte vara död. Själva existensen är ett mirakel för honom. Nu bestämmer han sig för att skriva ett brev till sonen där han berättar om sitt liv. Det blir en blandning av dagbok, minnen, släkthistoria och religionsfilosofiska reflektioner. John Ames har en mycket yngre hustru. Hon kom till kyrkan en regnig, välsignad pingst och efter en tids bekantskap säger hon: Du borde gifta dig med mig. Och så gör hon det. John Ames älskar ensamheten och tystnaden i kyrkan i gryningen. Hans bäste vän (men inte meningsfrände) pastor Boughton har en rad barn. Ett av dem, Jack, är en riktig olycksfågel. Den gode och vänlige John Ames har svårt att tycka om honom. Han anser att Jack är ohederlig och rent av elak. Jack förorsakar mycken sorg för sin familj. Jack är det svarta fåret och den förlorade sonen. Men Jack är den som älskas mest av fadern. Kärleken är helig. Hur värdigt dess föremål är har egentligen ingen betydelse, skriver John Ames. I Ames egen familj finns den skötsamme tio år äldre brodern Edward, familjens stolthet. Han reser iväg för att studera i Tyskland och kommer hem som ateist - till stor sorg för föräldrarna. Gilead inleds med att John Ames och hans far söker upp farfars grav i Kansas. Farfar var en stridbar, enögd abolitionist (motståndare till slaveriet) som manade sina församlingsbor ut i strid från predikstolen iförd blodig skjorta och pistol. John Ames far blev pacifist. Här är många far/son - relationer. I Gilead möter en många religiösa rörelser, många litterära och bibliska referenser och amerikansk historia. John Ames är en älskvärd och mångfacetterad man och en mycket mänsklig präst vars största synd är avund. Han är ödmjuk och humoristisk och han gläds över de små tingen i tillvaron.
Gilead är en fantastisk roman som en måste ge sig tid med. Texten är inte indelad i kapitel och det gör kanske att den upplevs som tyngre än den egentligen är. Språket är utmärkt och översättaren Niclas Nilsson förefaller ha gjort ett bra arbete. Jag har tagit mig mycket god tid med Gilead och jag har blivit väldigt förtjust i brevskrivaren. Jag har slagit upp mycket och lärt mig massor om degansikten, religiösa rörelser, poeter, jayhawkers, osv. Jag gillar den sortens läsning som en får stångas med. De två övriga delarna i denna triptyk heter Hemma och Lila.  Marilynne Robinson är inte bara romanförfattare. Hon är essäist också. Ett nobelpris i litteratur vore på sin plats. Pulitzerpriset har hon redan fått. Och en en hel massa andra priser.

söndag 9 oktober 2016

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten står för läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. En enda regel finns det: No spoilers!
" Hon tyckte att staden kändes annorlunda nu när hon hade kommit tillbaka för att bo här. Hon var van vid Gilead som tema och skådeplats för nostalgiska minnen. Alla syskon utom Jack hade älskat att komma hem och de kände sig alltid klara när det var dags att ge sig av igen. Tänk så kärt huset var för dem, och alla de gamla historierna, och tänk så vitt och brett de hade spridit ut sig. Det förflutna var något väldigt fint i sig. Men nu när hon kom tillbaka och skulle stanna ett tag, som hennes pappa sa, hade minnena blivit illavarslande. När de fick breda ut sig och bli en del av nuet och möjligen även av framtiden - då blev de något beklagansvärt, det förstod alla. Och hon grämde sig över att behöva stå ut med deras medömkan. "
Från sidan 13 i Hemma av Marilynne Robinson. Weyler förlag. Övers: Niclas Hval. Fler smakebiter HÄR