En smakebit på søndag v. 9 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger  håller i söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Han var en oansenlig forskare, adjungerad docent. Till en professur hade det inte räckt eftersom han saknade rätt familjebakgrund, eftersom han inte lyckades knyta nyttiga kontakter, eftersom han inte förstod sig på att smickra, inte kunde sälja in sig själv. Eftersom han alldeles för sent hade begripit att det i universitetsvärlden bar i andra eller tredje hand handlade om innehåll, och först och främst utöva makt i ett hierarkiskt system. Här hade han gjort misstag, otaliga misstag. Kritiserat sin handledare. Alltid vetat bäst vid fel tillfälle. Och sedan, stukad, hållit sig undan i de ögonblick då det gällt att skryta."

Ur Tallöarna ( Die Kieferninseln) av Marion Poschmann i översättning av Jesper Festin. Fler smakebitar HÄR

Veckans meningf v. 9 2024

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord:"Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Häng på! Och länka i kommentarsfältet!

"Efteråt mindes han inte om han hade skrikit (förmodligen), slagit (eventuellt) eller spottat på henne (förvisso), det var möjligt att det i samband med de hetsigaste replikerna hade flugit lite saliv ur munnen på honom, hur som helst hade han rafsat ihop några kläder, plockat åt sig sina kreditkort och sitt pass och gått ut, följt trottoaren förbi huset, och när hon inte ropade på honom fortsatt han gå, först lite långsammare och sedan fortare, till närmaste tunnelbanestation."

Min Veckans mening v. 9 kommer från Tallöarna ( Die Kieferninseln) av Marion Poschmann. I översättning av Jesper Festin

Hemma

Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på.  En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det.  Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.

Titel: Hemma

Orig:s titel: Daheim

Författare: Judith Hermann

Översättare: Jesper Festin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 168