Novellresan juni 2024: Skärgården

Jag tar ett samlat grepp om månadens uppdrag att läsa skärgårdsnoveller. Jag lånade hem Iskalla ögonblick. Tio skärgårdsberättelser av Viveca Sten. Tidigare har jag nog sett en eller annan del av Morden i Sandhamn i TV. I Iskalla ögonblick möter en olika karaktärer ur Stens författarskap; och först och främst Thomas och Nora. I dessa tio minideckare får en kika in bakom kulisserna, säger författaren. Jag läste bl. a. Gömt i det förflutna. En livslång sorg och saknad får sin chockerande förklaring.

🐈‍⬛Därefter läste jag två väldigt korta och väsensskilda noveller av Tove Jansson i ett och samma lilla Novellix - häfte. Katten handlar egentligen om två katter. Sophia och farmor är på ön. Sophia jobbar ihärdigt med den lilla katten Ma Petit - i vardagslag Mappe - men Mappe hade sin egen uppfattning om allting och det var alltid Mappe som hade rätt. Sophia tycker att det där med kärlek är ett problem. Ju mer en älskar någon desto mindre kärlek får en tillbaks. Farmor instämmer. Så är det. Mappe växer och börjar jaga. Åtskilliga små fåglar får sätta livet till och alla måste stolt bäras in och visas upp. Sophia står inte ut. Hon önskar att Mappe aldrig blivit född. Eller att hon själv aldrig blivit född. En dag kommer Övergårds på kaffe och Sophia hittar en vit, tillgiven katt i båten. Raskt byts Mappe mot fromme Svante med en flaska rom som underpant. Och nu blir Sophia älskad så det räckte och blev över. Till slut står henne kärleken upp i halsen och hon förstår att det egentligen är Mappe hon älskar.

Novellen Ön inleds: Det är förvånansvärt många människor som går omkring med drömmen om en ö. - Ön; äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket. Man går barfota, kläderna bleknar och mjuknar och håret tar formen och färgen av strandgräs. Man lyssnar annorlunda; gamla tankar förnyas eller dör ut. Så småningom blir livet på ön annorlunda. Fåglarna tystnar och vattnet blir kallt. Det blir mörkt och kusligt. Fotogenlampan måste tändas. Stadsmänniskorna fladdrar iväg i förskräckelse. "Du sommarkräk, tänker man. Du tror du att du älskar din ö och har aldrig uthärdat en vinter tillsammans med den." Men - i båten halvvägs till fastlandet - kommer en obehärskad längtan efter ön.

Bland mina egna böcker hittade jag Noveller nu. En svensk antologi från 50 - tal till 70 - tal. I den hittade jag Jag hette Marina (Afrodites död) av Ralf Parland; en suggestiv novell med mytiska inslag. Den blev jag helt fascinerad av. Den inleds som följer: Vågorna de viga risslar i mitt strandgrus: solflätat vatten klänger uppför mina bara ben, skummande, svämmande, vändande ned i sitt eviga kar. Poetiskt och tidlöst; med en vågrörelse genom hela berättelsen som tilldrar sig på en ö.

Den nionde graven

Den andra titeln i Stefan Ahnhems polisserie om Fabian Risk, Den nionde graven, tilldrar sig tidsmässigt innan Offer utan ansikte som kom först. Fabian Risk har ännu inte flyttat till Helsingborg. Storyn i Den nionde graven är intrikat med två misstänkta gärningsmän. Turerna blir många och invecklade innan det slutligen går upp för Fabian Risk och hans höggravida kollega Malin Rehnberg hur det hela ligger till. Persongalleriet är stort och det är inte så lätt alla gånger att hänga med i svängarna men Ahnhem får ihop det och bjuder på spänning och överraskningar. Samtidigt framgår det tydligt hur hopplöst det måste vara att vara hustru och barn till en polis som Fabian Risk. Arbetet kommer först. Och kollegerna. Sonja klagar, men tycks ändå ha en viss förståelse. Dottern Matilda klagar och sonen Theo glider undan. Miljön är mestadels Stockholm och jag tycker alltid att det är trevligt att veta var handlingen går av stapeln. Ahnhem är en omsorgsfull författare. Det förefaller som om han är fast besluten att bjuda sina läsare sitt allra bästa. Polisens inre arbete, relationerna mellan arbetskamraterna, maktstrukturerna, kvinnornas ställning inom kåren och ledningens arroganta förhållningssätt gentemot underlydande och allmänhet blottläggs mer och mer för varje del en läser. Vissa delar är blodiga och otäcka, men det förekommer inget frossande i hemskheter. Jag hoppar över några rader här och där när det behövs. Både Offer utan ansikte och Den nionde graven har blivit mycket uppmärksammade och fått internationella priser. Tredje boken om Fabian Risk har titeln Arton grader minus och den ger jag mig på nu.
 

Det låsta rummet

De är alltid lika roligt att träffa de olika karaktärerna i Elly Griffiths romaner om Ruth Galloway i den ensliga stugan vid saltängarna i Norfolk. Den fjortonde boken i serien har titeln Det låsta rummet och tilldrar sig under covidpandemin vilket ju komplicerar kriminalkommissarie Nelsons arbete med att utreda en rad egendomliga självmord. Ruth uppdagar släkthemligheter, Nelson oroar sig för både Ruth och dottern Kate. Katten Flint och den nyinflyttade väldiga katten Derek har inga problem med avstånden där de sitter och blänger på varandra. Nelsons hustru Michelle är bortrest under häpnadsväckande lång tid. Hennes hemkomst får både Nelson och läsaren att spetsa öronen. Elly Griffiths är duktig på att strö in maliciösa anmärkningar i förbifarten som får en att frusta till och precis förstå hur hon menar. Nelsons chef Jo får diverse slängar av sleven. Nelson irriterar sig på att hon hela tiden på olika sätt låter förstå att Nelson kanske borde överväga pensionering.

Titel: Det låsta rummet

Författare: Elly Griffiths

Översättare: Carla Wiberg

Förlag: Forum

Tryckår: 2022

Antal sidor: 322

Ruth Galloway - deckarna i ordning:

Flickan under jorden

Janusstenen

Huset vid havets slut

Känslan av död

En orolig grav

De utstötta

De öde fälten

En kvinna i blått

Dolt i mörker

Den mörka ängeln

En cirkel av sten

Irrbloss

Nattfalkarna

Det låsta rummet

Om jag förstår saken rätt finns det ytterligare en titel, The last Remains, ännu ej översatt

James Lee Burke och Neonregnet

James Lee Burke föddes i Houston 1936. Han har gjort sig känd som författare av hårdkokta deckare som tilldrar sig antingen i New Orleans eller på landsbygden i Louisiana. Hans protagonist Dave Robicheaux är till en början veteran vid New Orleans - polisen men blir senare privatdetektiv och båtuthyrare. DR har en universitetsexamen i engelska (det har författaren också); han är nykter alkoholist (i likhet med författaren) och har deltagit i Vietnamkriget. Både Burke och Robicheaux har en dotter som heter Alafair. Burkes dotter skriver också kriminalromaner. James Lee Burke har en stor läsekrets i Sverige, men endast 6 av de inalles 23 romanerna om Robicheaux har översatts till svenska. Ett par av böckerna är filmade. Dave Robicheaux är kriminalromanens noir-motsvarighet till Richard Fords Frank Bascombe eller John Updikes Harry ”Rabbitt” Angstrom, säger  Andres Lokko som liksom Nick Cave är lojala anhängare!
Burkes skildring av Louisiana och dess folk är underhållande, medryckande och sympatisk men långt ifrån okritisk. Han tar ofta och engagerat upp aktuella samhällsproblem, bl.a. rasism och sociala orättvisor. Han är också kritisk till USA:s utrikespolitik i Centralamerika. Delar av dialogerna är skrivna på den speciella cajun-dialekt som finns i Louisiana, vilket ger historierna en alldeles speciell prägel som Burke fått många lovord för. Och det speciella cajun - köket är mycket framträdande i romanerna. Miljön är alldeles underbart skildrad; dofterna, ljuset, växt -  och djurlivet. Pelikanerna dyker efter fisk omkring husbåten och floran är överdådig.

Den första romanen i serien om Dave Robicheaux är Neonregnet som kom ut 1987. Robicheaux beslutar sig för att ta sig an mordet på en ung prostituerad flicka som hittas drunknad och som ingen annan bryr sig om. Ganska snart kommer han in på sidospår med vapensmuggling och narkotikahandel. Han skaffar sig alltfler fiender. Robicheaux har sina egna metoder och sin egen hederskodex. Han försöker verkligen göra det rätta, men han rör sig i ett mycket hårt och grymt klientel som inte drar sig för att döda först och fråga sedan och ibland blir det väldigt fel. Robicheaux bor på en husbåt och han har en underbar flickvän som älskar honom utan baktankar. Människorna skildras med psykologisk trovärdighet och det är väldigt mycket action. Intrigerna är väl uppbyggda och inte sällan blir en överraskad av händelsernas vändningar. Jargongen är mustig och grym både bland vänner och fiender.

The Neon Rain	(1987)
Heaven's Prisoners	(1988)
Black Cherry Blues	(1989)
A Morning for Flamingos	(1990)
A Stained White Radiance	(1992)
In the Electric Mist with Confederate Dead	(1993)
Dixie City Jam	(1994)
Burning Angel	(1995)
Cadillac Jukebox	(1996)
Sunset Limited	(1996)
Purple Cane Road	(2000)
Jolie Blon's Bounce	(2002)
Last Car to Elysian Fields	(2003)
Crusader's Cross	(2005)
Pegasus Descending	(2006)
The Tin Roof Blowdown	(2007)
Swan Peak	(2008)
The Glass Rainbow	(2010)
Creole Belle	(2012)
Light of the World	(2013)
Robicheaux	(2018)
The New Iberia Blues	(2019)
A Private Cathedral.

 

På svenska

Neonregnet (översättning Nille Lindgren, Wiken, 1991) (The neon rain)

Himlens fångar (översättning Matz Dannewitz Linder, Wiken, 1992) (Heaven's prisoners)

Louisiana blues (översättning Torkel Franzén, Wiken, 1993) (Black cherry blues)

Flamingomorgon (översättning Hans - Jacob Nilsson, Bra böcker, 1994) (A morning for flamingoes)

Cajunblod (översättning David Nessle, Bonnierförlagen, 2000) (A stained white radiance)

Släktvapnet (översättning Mats Olsson, Kriminalförlaget, 2006) (Crusader's cross)

En smakebit på söndag

"Nelson samlar ihop sina saker för att bege sig hem när intendent Jo Archer dyker upp i dörröppningen. "Ska du redan åka?" säger hon. Nelson gör ingen ansats att resa sig. Klockan är sex och Jo tjatar alltid på honom att låta bli att jobba över. "Ja", säger han. "En halv dag ledigt för gott uppförande." Jo skrattar och kommer in och sätter sig i besöksstolen. Hon envisas med att tro att deras samarbete är perfekt. "Vi retas med varandra hela tiden", har hon sagt en gång, "precis som syskon." Men Nelson har två systrar och det här är något helt annat. För det första är Jo hans chef. För det andra sitter hon på en pilatesboll när hon håller möten och förhör. Och en gång har hon försökt få Nelson att delta i ett seminarium om mindfulness. Trots allt detta är hon ingen dålig polis och han tycker inte alltigenom illa om henne"

Från sidan 16 i Irrbloss av Elly Griffiths 

Läsutmaningen En smakebit på söndag innebär att vi utan spoilers delar med oss av det vi just läser. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna den här veckan. Fler smakebitar HÄR

Albatross

En ny deckare av Anne Cleeves. Hon har lämnat Vera Stanhope i Northumberland och Jimmy Perez på Shetlandsöarna  därhän och förflyttat sig till North Devon, där författaren tillbringade sin barndom. I Albatross är protagonisten nu den korrekte polisen Matthew Venn i kostym och slips. Vi möter honom utanför kyrkan där det pågår begravningsgudstjänst för hans far. Matthew är inte välkommen. Han har lämnat det samfund, Barnum Brethren, där familjen är medlemmar. Matthew Venn blev polis och han är en lågmäld och antiauktoritär chef för sin stab. Hans make, Jonathan, arbetar vid Woodyard, som bland mycket annat är ett dagcentrum för funktionshindrade. Det här stället är helt beroende av bidrag, hyror och gåvor. Simon Walden är en vilsen människa som hittat en hemvist som volontär på Woodyard. Han hittas nu knivhuggen till döds på stranden. Och jakten kan börja. Miljön är inte fullt så spännande som Shetlandsöarna, men den är väl beskriven och det finns en karta på insidan av pärmen. Jag tycker också att personskildringen är bra men det kommer att ta sin tid att lära känna Matthew Venn, som är en man med hög integritet. Albatross är ganska stillsam som deckare betraktad och intrigen är ganska snårig. Men persongalleriet är tillräckligt spännande för att hålla intresset vid liv. Ända tills strax innan det sökta slutet. Det är jag inte riktigt nöjd med. Men jag ser ändå fram emot nästa del. Ann Cleeves ska få en andra chans. För gammal vänskaps skull.

Titel: Albatross
Författare: Ann Cleeves
Orig:s titel: The long Call
Övers: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Tryckår: 2020
Antal sidor: 350

Familjen

Familjen är Lotta Lundhs debut. Det är en deckare som handlar om en ung flickas försvinnande. Erik Ljung heter polisen som leder arbete. Miljön är Sunne. Läsaren får följa ett par familjer, offret, förövaren, pressen och polisen i olika avsnitt. Mäns våld mot kvinnor, olyckliga barndomar, dysfunktionella familjer, varför somliga maskrosbarn klarar sig och andra inte.  Det finns ett socialt engagemang i Familjen. Annie, som den försvunna flickan heter, visar sig ha hemligheter. Hon längtar intensivt bort ifrån det lilla samhället. Hennes mor är ensamstående. Fadern försvann på ett tidigt stadium och har sedan aldrig tagit kontakt. Marie och Axel har tre flickor varav en, Saga, i tonåren. Marie har själv en trasig uppväxt bakom sig och vill till varje pris skydda sina flickor och försöker lära dem att inte godta vad som helst. Hon tar striden när Saga vill gå till Kolsnäsparken och vara med på den traditionella Fryksdalsdansen. Det är lätt att förstå Maries rädsla. Pappa Axel tar med mera med ro. Flickan måste ju få ha lite frihet. Familjen är bitvis ganska spännande, men det är lite för prydligt och detaljerat. Polisarbetet förefaller inte så effektivt och familjelivet är alldeles för idylliskt. Utom då när mamman är ensamstående och/eller när det sociala arvet tagit överhanden. Det känns riktigt uppiggande när Saga skriker och svär. Jag hade gärna sett lite mera av naturen kring Sunne och lite mer fördjupning av karaktärerna. Familjen slutar med en riktigt cliffhanger; så gott som mitt i en mening. Jag vill gärna veta hur det går. Det förefaller som om två Erik Ljung - deckare till är klara men de verkar inte vara utkomna. Lotta Lundh arbetar som utredare på en statlig myndighet men hon hoppas på ett liv som författare på heltid.

Titel: Familjen
Författare: Lotta Lundh
Förlag: Lind&Co
Tryckår: 2018
Antal sidor: 264

En smakebit på søndag

Idag är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i En smakebit på søndag, en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser utan att för den skull avslöja något viktigt.

"Adamsberg satt på ett av hamnpirens stenblock på Grimsey och såg på när fiskar(e)na kom hem från dagens fisketur, hur de la till och hissade upp näten. Här på den lilla isländska ön fick han heta "Berg". Vinden ligger på, det är elva grader, solen döljer sig i dis och dimma, och det stinker av fiskrens. Han har glömt att han för inte så länge sedan var kriminalkommissarie och chef för de tjugosju poliserna på 13: arrondissementets kriminalenhet i Paris. Hans telefon har ramlat ner i en fårlort och djuret har helt stillsamt trampat ner den med en välriktad stöt av klöven. Adamsberg uppskattade till fullo detta hittills oprövade sätt att tappa mobilen. Också Gunnlaugur, som ägde det lilla värdshuset, kom ned till hamnen för att välja ut det bästa av fångsten till kvällens middag. Adamsberg log och vinkade mot honom. Men Gunnlaugur var inte ute efter hälsningsceremonier. Han gick rakt emot honom utan att bry sig om att man börjat ropa ut fisken och med de blonda ögonbrynen bekymrat hopdragna räckte han dram ett meddelande."  Från sidan 7 i Den instängdas blick av Fred Vargas. Övers. Ingrid Wikén Bonde.  sekwa 2018. Fler smakebitar  HÄR

Veckans topplista 31. 32

 
Eftersom jag missat utmaningen på Johannas deckarhörna, Veckans topplista,  gör jag listor för både vecka 31 och 32 i ett inlägg.

Vecka 31: Crimetime – Fem deckarförfattare jag vill läsa mer av

Paula Hawkins. Jag har läst Kvinnan på tåget 
Torkil Damhaug. Se mig, Medusa var väldigt bra. 
Pierre Lemaitre. Alex var oavlåtligt spännande
Malin Persson Giolito. Läst Störst av allt. Gillade den väldigt mycket
Kati Hiekkapelto. Kolibri, lite annorlunda finsk deckare 

Vecka 32: Frankrike

Marie Ndiaye. Ladivine var drabbande
Olivier Bourdeaut. Har läst I väntan på Bojangles 
Venus Khoury - Ghata. Flickan som vandrade i öknen
Marguerite Duras. En fördämning mot Stilla Havet - en läsupplevelse
Sara Danius. Den blå tvålen handlar om den realistiska romanen; Balzac, Stendhal och Flaubert. Tre franska flugor i en smäll.

Hett i hyllan

"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?" Så säger Monika på bloggen Bokföring enligt Monika. Fyren av deckardrottningen P. D. James har länge stått oläst i min hylla av skäl som jag inte riktigt förstår. Jag har alltid gillat Adam Dalglies, polisman och försvarare av poesin. Och jag har alltid gillat P. D. James. Fyren är författarens fjortonde roman om Adam Dalgliesh. Den kom ut 2005 och är översatt av Ulla Danielsson. Förlag: W&W. P. D. James har likheter både med Agatha Christie och Dorothy Sayers. James debuterade vid 42 års ålder. Hon var född 1920 och dog 1914.

Kvällsnyckel till Hum. B.

MARIA LANG
En skugga blott! 1952. 2013
Norstedts förlag

Hur kul är det att komma hem från åtta veckor i Kairo och
1/ inte bli mött på Arlanda av sin älskade man
2/ komma hem till en mörk och tyst våning
3/ hitta främmande damunderkläder utspridda på den äktenskapliga sängen
4/ upptäcka en död kvinna i sitt badkar
Naturligtvis måste den skärrade Puck Bure omedelbart tillkalla den trygge, blåögde kriminalkommissarien och gode vännen Christer Wijk.
Det blir en kinkig utredning. Spåren pekar än hit än dit. 
Flera  misstänkta saknar alibi.
Det visar sig att ingen egentligen riktigt känner den döda.
Till råga på allt begås ännu ett mord som är ännu mer förbryllande.
Humanistiska Biblioteket vid Stockholms högskola är händelsernas centrum.
Alla miljöer är autentiska (så gott som) medan personerna (utom en) är fiktiva, enligt författaren själv.
Maria Lang är påtagligt intresserad av vackra män, kvinnlig utstyrsel och litteraturvetenskap.
Hon doktorerade 1946 vid Stockholms Högskola på Pontus Wikner som vitter författare.
Trivsam sommarläsning om någon frågar mig.

Steg i natten

John Dickson Carr (1906 - 1977), Någon går därute (1930). 
Även utgiven med titeln Steg i natten.
John Dickson Carr var det - låsta- rummet - mysteriets mästare. 
Han var samtida med Agatha Christie och Ellery Queen. Dessa tre var de stora deckarförfattarna under 30- och 40- talen och in på 50 -talet.  
JDC skrev under flera pseudonymer, bl. a. Carter Dickson.
Hans första alster var inspirerade av skräckromanen medan det historiska intresset tog över i de senare. Någon går därute var hans första deckare. Den kom ut 1930 och tilldrar sig i Paris 1927.
Problemlösare är Henri Bencolin; en skarpsinnig, intelligent och belevad man som aldrig höjer rösten. Det behöver han inte. Vid sin sida har han en ung amerikan som hela tiden förblir gåtfullt anonym trots att det är han som är berättaren. En expert på psykiatri och neurologi , dr Grafenstein, blir ett värdefullt bollplank i utredningen av den förbryllande historien om två mord i ett slutet rum. Rika, stiliga, farliga män; bildsköna, lastbara kvinnor; jazz, droger, olagliga spel och narkotikasmuggling är vanskliga ingredienser i den här välskrivna kriminalromanen.
De litterära referenserna är många; Alice i Underlandet spelar en betydande roll. JDC frambesvärjer skickligt obehagliga stämningar, skriver bra dialoger och är omsorgsfull i personbeskrivningarna.
Någon går därute är utmärkt läsning i sommarnatten...

Loppisfynd

Fyra rena snygga pocketböcker för 5 kr/st ( två Dennis Lehane, en Jacqueline Winspear, en Andrew Taylor) och en inbunden Thomas Bernhard för 20 kr.
Det vore väl ändå synd och skam att missa ett sådant erbjudande?
Never mind the köpförbud!

I skuggan av Lurebergen

Det är lätt att känna igen deckarförfattaren Pierre Magnans landskap och människor när man läser Jean Gionots (1895- 1970) Kullen, som skrevs 1928 och översattes till svenska 2010.
Båda författarna är födda i Manosque i Provence.
Båda skildrar småbyar i skuggan av Lurebergben i Provence. Människorna är kärva och tystlåtna; präglade av landskapet ; ofta vidskepliga, traditionsbundna och misstänksamma mot omvärlden. De är beroende av vädrets makter och lever i samklang med naturen.
I Jean Gionots självbiografiska roman Kullen har naturen vänt sig mot människorna. De drabbas av torka, skogsbrand och övernaturliga fenomen. Tillsammans kämpar de en utdragen kamp och vinner den matchen. Men det kommer flera...
Språket är kärnfullt - ibland rentav grovkornigt - målande och expressivt.
Kullen igår i en trilogi med namnet Pan (efter skogsguden). Sista delen, Vårvinden, kom på svenska 2000. När kommer del två?

Åtta deckare av Pierre Magnan och med kriminalkommissarie Laviolette i huvudrollen har översatts till svenska. Dessutom kom den självbiografiska roman Kyndelälskaren: en barndom i Provence 2009