Den mörka rosen

Den andra delen i Morlandserien av Cynthia Harrod Eagles har titeln Den mörka rosen. Här börjar jag känna igen de historiska namnen. Henrik VIII och hans andra hustru Anne Boleyn är huvudpersonerna. En vet ju hur det gick till slut, men vägen dit skildras lite annorlunda eller åtminstone uppfattar jag plötsligt till exempel hur många missfall den arma drottningen hade och hur snart hon blev ersatt. (Hustru nummer ett, Katarina av Aragonien hade fem missfall. Arma kvinnor!) Thomas Cromwell spelar en viktig roll som kungens högra hand och det framgår tydligt hur illa omtyckt han blev av folket.  Jag tänker på Hilary Mantels fantastiska romanserie om Cromwell som en man av folket som lyckades skaffa sig en högt uppsatt ställning. Cromwell var den som fick kungen att bryta med katolska kyrkan eftersom Henrik VIII ville annullera äktenskapet med Katarina av Aragonien. Hon var varmt troende katolik och hade fött kungen en dotter, Maria (Mary). Anne Boleyn hann i varje fall föda ännu en dotter, Elizabeth som senare skulle bli Elizabeth I. Cromwell fick också sitt straff. Sir Thomas More, katolik, författare och jurist, och till en början kungens vän och nära förtrogne straffades också för högförräderi eftersom han nekade att erkänna Henrik VIII som kyrkans överhuvud. Anne Boleyn hade en hovdam, Nanette,  som var brorsdotter till Paul Morland, och hon är också en framträdande person i den här seriedelen. Paul Morland har bekymmer med sina båda söner. Den ene är född oäkting och hatas av den andre äkta sonen till Paul. Kungen lider svårt av det bensår som han ådragit sig vid en tornering. Ett nytt äktenskap går om intet när kungen får se sin tilltänkta. Ett annat slutar i ännu en halshuggning. Kungen själv är kraftigt överviktig och alla inser att han närmar sig slutet. På alla sätt. Sonen Edward hade han fått i äktenskapet med Jane Seymour, tredje hustrun,  som dog några dagar efter sonens födelse; sonen som skulle bli Edward VI.Jag tycker fortfarande att det är spännande och här är det inte så svårt att hålla reda på  personerna efter som det är namn jag känner igen sedan tidigare. Somligt måste även fortsättningsvis kollas upp. Och jag saknar den mäktiga fru Eleanor Moreland från del ett. Å andra sidan är Nanette ett klokt och förståndigt fruntimmer som vet råd i trängda lägen.

Henrik VIII:s högra hand

Det blev maratonläsning på slutet, men jag kommer att hålla lånetiden med viss marginal.
Hilary Mantel är värd alla priser hon fått och kommer att få. BBC håller på att filmatisera Wolf Hall och fortsättningen Bring up the Bodies (som kommer på svenska 2014) och Royal Shakespeare Company arbetar med en teateruppsättning.
Huvudpersonen i Wolf Hall är Thomas Cromwell (1485 - 1540), jurist, riskkapitalist och finansanalytiker med försänkningar utomlands. Han är Henrik VIII:s rådgivare, räntmästare och starka stöd, medlem av riksrådet. Kungen säger om Cromwell att han kommit till världen för att vara den som förstår honom. Thomas Cromwell är en mångfacetterad man; en kvinnokarl, god mot sitt husfolk och sina vänners och grannars vän. Han kom ur mycket enkla förhållanden. Fadern var smed. Cromwells karriär var exceptionell
Thomas More, jurist och lärd man, är i mångt och mycket Cromwells motsats.
Han är grym och riktigt sadistisk. Och han motsätter sig envist att kungen blir huvudman för kyrkan och att Henrik den VIII:s äktenskap med Katarina av Aragonien upplöses för ett nytt giftermål med Anne Boylen. Cromwell kompromissar, lirkar och förhandlar.
Det är ett livfullt myller av människor i Wolf Hall. Lyckligtvis skickar författaren med en personförteckning. Handlingen utspelar sig i 1530 - talets England. Det är oroliga tider. Landet hemsöks bland annat av svettsjukan som skördar många liv. Reformationen pågår, det är dragkamp mellan kungen, kejsaren (Karl V) och påven (Clemens VII). Och så finns ju den förarglige Frans I i Frankrike.
Alla har sina företrädare i England och alla vaktar på varandra. 
Själva väggarna har öron.
Cromwell har kungens öra och han är också den som kan dämpa kungens humör och lugna och trösta. När kungen blir irriterad slår han med handskarna i handen och stampar med foten. Han tycke inte om grova ord och oanständiga historier och kan rent av vara lite sipp. Han anses vara en skarp teolog och tycker om att ge gåvor. Henrik beskrivs som välnärd, rentvättad och rosig... Trots att han önskar skilsmässa är han Katarina tillgiven. Och hon älskar honom envetet och syr hans skjortor.
Utöver en levande miljö och ett omsorgsfullt utmejslat persongalleri får man sig en hel del kulturhistoria till livs; vad man åt, hur man klädde sig  och hur man firade olika fester. Tyvärr står det också alldeles klart att kvinnorna inte tillmättes något värde alls. Nåde den stackars hustru som inte födde en son!
Unga vackra flickor mer eller mindre såldes av familjen (läs: fäderna). Det var viktigt att att skapa värdefulla förbindelser och då kunde en vacker dotter bana vägen.
I tiden rör sig berömda män som Martin Luther, Hans Holbein (som målade kungens och Cromwells porträtt), den lärde Erasmus av Rotterdam och poeten Thomas Wyatt för att nämna några. Man läser Fursten av Niccolò Machiavelli 
(död 1527) och Hovmannen av Baldassare Castiglione (död 1529).
Om alla historiska romaner vore som Wolf Hall skulle jag läsa flera.