En smakebit på søndag

Massolit förlag

"Allihop stirrade på mig och jag ville bara skrika åt dem, säga åt dem att lämna vårt hus. Mitt hus. Det är mitt hus, det är vårt, det kommer aldrig att bli hennes. Moster Julias. Jag hittade henne i mitt rum, hon gick igenom mina grejer innan hon ens träffat mig. Sedan försökte hon vara snäll och sa att hon var ledsen, som om jag skulle tro på att hon bryr sig ett jävla dugg.  Jag har inte sovit på två dagar och jag vill inte prata med henne eller någon annan. Och jag vill inte ha hennes hjälp eller hennes förbannade medlidande, och jag vill inte höra på trevande teorier om vad som hände min mamma av människor som inte ens kände henne. " Från sidan 34 i I djupt vatten av Paula Hawkins.

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med sig av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!Fler smakebitar HÄR.

Änkan

Fiona Barton fick iden till Änkan efter att hon arbetat som journalist på en tidning och rapporterat om brottsmål och rättegångar. Hur kände sig fruarna till de åtalade? Vad visste de? Hon bestämde sig för att berätta en historia ur kvinnans synvinkel. Glen Taylor är misstänkt för att ha fört bort ett barn. Hustrun, Jean Taylor, berättar omväxlande med en reporter och den kriminalkommissarie som leder undersökningarna. Alla bestämmer sig för att Glen är skyldig trots att han inte är dömd. Reportrarna jagar; kriminalkommissarien blir alltmer övertygad men hittar inte bevisen. Modern till barnet, som dess utom är granne till Taylors, tvekar inte om vem som är gärningsmannen och Jean börjar undra vem hon varit gift med i alla år. Paret Taylor är barnlösa och särskilt Jean lider svårt av detta. Jag tyckte att den här boken kändes lite annorlunda. Och jag tycker inte att slutet var förutsägbart. Än mindre hade jag listat ut vem som var gärningsmannen. Fiona Bartons debut gav henne luft under vingarna. Änkan såldes till 36 länder och gav henne mod att skriva en andra bok, The Child.

Massolit förlag. Översättning: Katarina Falk. 368 s.

Den blå tråden

Egentligen förstår jag inte varför jag inte läst Anne Tyler på flera år. Från början läste jag allt och nu har jag återknutit bekantskapen med hennes tjugonde roman, Den blå tråden, Massolit förlag, i översättning av Karin Andrae. Ett oväntat samtal från familjen Witshanks svarta får, Denny, inleder berättelsen om tre generationer av familjen W. Dennys mor, pensionerade socialarbetaren Abby, är en glad kvinna som gärna styr upp familjens göranden och låtanden. Vissa stunder förstår man Denny som envist redan från tidig ålder håller modern på armlängds avstånd. Abby tänker insiktsfullt att Denny inte kan hjälpa att han tilldelats fel mor. Anne Tyler är en skarpögd iakttagare och en mästare på att skildra olika slag av relationer; mellan generationer, mellan äkta makar, rivaliteten mellan syskon, relationen mellan fostersonen och de övriga tre i syskonskaran. Åldrandets villkor tydliggörs. Abby, 72,  känner sig vid sidan av, obehövd och åsidosatt. Miljön är Baltimore, som vanligt i Anne Tylers romaner. Den här romanen läste sig själv. En blev omedelbart bekant med familjen och kom raskt in i deras liv. Det kändes som en delade sorger och glädjeämnen, sittande på det gamla 8 - rumshusets rymliga veranda. Berättelsen om äktenskapet mellan Linnie Mae och Junior; den äldre generationen av tre i Den blå tråden är en psykologisk studie. Myten om hur Abby och Redcliffe träffades underhålls ihärdigt av Abby. De inblandade har alltid olika uppfattning om hur det egentligen gått till. Det är det där med det bedrägliga minnet. Och vem har tolkningsföreträde?

En smakebit på søndag,

"Sent en kväll i juli 1994 fick Red och Abby Withshank ett telefonsamtal från sin son Denny. De skulle precis gå och lägga sig. Abby stod framför byrån i sitt röda nattlinne och drog ut hårnålarna en efter en ur sin spretiga sandfärgade hårknut. Red, en mörk magerlagd man i randiga pyjamsbyxor och vit T - tröja, hade just satt sig på sängkanten för att ta av sockorna, så när telefonen ringde på nattygsbordet bredvid honom var det han som svarade. "Whitshank", sa han. Och sedan: "Men, hallå där." Abby vände sig från spegeln, fortfarande med båda händerna över huvudet. "Vad säger du", sa han utan frågetecken. "Vadå?" sa han. "Men vafan, Denny!" Abby låter armarna falla. "Hallå?" sa han. "Vänta. Hallå? Hallå?" Han var tyst ett ögonblick och sedan lade han på luren. "Vad?" frågade Abby."

Anne Tyler, Den blå tråden, sid 7. Översättning: Karin Andrae. Massolit förlag.
Denny är familjens svarta får som fladdrar mellan olika utbildningar, arbetsplatser och boenden. Familjen har inte ens ett mobilnummer till honom.

Fler smakebitar hos MARI på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten

Om inte om hade varit

Kate Atkinson föddes 1951. Hon slapp alltså uppleva andra världskriget själv, men hon tyckte att alla som varit med talade väldigt lite om det. Efterkrigstiden var besvärlig nog, antog hon. I Liv efter liv tar hon ett helhetsgrepp på europeisk historia från 1910 till 1967. Och hon gör det på sitt eget speciella sätt med uppbruten kronologi och en huvudperson, Ursula nr tre i familjen Todd,  som lever det ena livet efter det andra och dör gång på gång. "Historia handlar hela tiden om alla "tänk om", låter hon en person säga i en diskussion. I början försöker jag hålla reda på allt, men ganska snart ger jag upp och bara läser, läser, läser. Det är intressant, kvickt, skickligt och otroligt medryckande. Ursula föds en snöig februaridag 1910. Hon blir sin fars lilla björn och hon är den Liv efter liv framför allt rör sig kring. Den övriga familjen, fadern den charmerande Hugh, modern den vassa Sylvie, systern Pamela som är Ursulas närmaste vän, den odräglige brodern Maurice, småbröderna Teddy och Jimmy och den otroligt roande och äventyrliga faster Izzy som alltid överraskar - alla representerar de olika sätt att tackla livet och tiden. Atkinson är enligt Hilary Mantel "outtömligt genial" och Liv efter liv är enligt Daily Mail "en svindlande, bländande kraftprestation". Jag kan bara instämma. Kate Atkinson lämnar en kommentar till romanen samt redovisar källor. Vill man läsa mer om Liv efter liv hänvisar författaren till sin HEMSIDA
Det är alltid svårast att skriva om de böcker man tycker bäst om. Liv efter liv är inget undantag. Så - läs själva!

Hjärtslitande

Efter flera svåra år på västfronten kommer Tom Sherbourne hem  till Australien och söker tjänst som fyrvaktare på Janus Rock alldeles på kanten till kontinentalsockeln mellan Indiska Oceanen och Södra Ishavet. En ung beslutsam flicka, Isabel Graysmark, bestämmer sig för att hon ska bli Toms hustru. Och så blir det. De är mycket lyckliga på sin lilla ö, som är tillräckligt grön för att klara några får, getter, höns och ett trädgårdsland . De enda träd som finns är två norfolkgranar. Efter tre missfall har Isabel börjat förlora hoppet om ett barn. Så när det strandar en jolle på Janus med en död man och en levande liten babyflicka ser Isabel det som en gåva från ovan. Tom vet att han bör bokföra händelsen i loggboken, men Isabel förvandlas till en beräknande tigrinna. För Tom är Isabel viktigast på jorden så han låter sig övertalas, men han mår inte bra. Han vädjar till hustrun att tänka på barnets mor, som kanske finns i livet, men Isabel är omutlig. Naturligtvis har det stor betydelse att de bor i sin egen lilla värld. Men sanningen hinner upp dem. Och berättelsen blir alldeles hjärtslitande. Isabel börjar tvivla på sin man och Tom vet inte riktigt vad han ska tro om Isabel. Det viktigaste för honom är ändå att hålla henne skadeslös oavsett vad det kommer att kosta honom. 
Författaren, M. L. Stedman, knyter omsorgsfullt ihop alla trådar på slutet av Fyren mellan haven och det är bra för man vill verkligen veta hur det går för alla. Det är vemodigt och sorgligt, men kanske var det bäst som skedde. Svårt att säga om det fanns något rätt eller fel.
Författaren föddes i västra Australien, men bor sedan många år i London. Detta är hennes debutroman och den har sålts i 38 länder. Fyren mellan haven kommer att bli en utmärkt film. Också.
Men - översättningen är jag lite tveksam till. Sa man "jepp" på den här tiden?
Till exempel.

Massolit förlag 2014
Översätt.: Katarina Falk

Läs mer om M. L. Stedman HÄR
 

Rubbade cirklar

Efter en första stapplande inledning på ett par sidor vet man hur det går (eller?) i Hustrun av A. S. A. Harrison. Något skaver. Men bara en stund. Ganska snart är man fast i den förrädiska skildringen av Jodis och Todds samboskap sedan tjugo år tillbaka. Det är så välordnat. Jodi är så tjusig. Hon gillar den fina lägenheten på tjugosjunde våningen; hon älskar att komponera och laga middagar åt Todd, som är i byggnadsbranschen. Jodi är psykoteurapeut och har en bekväm liten skara av utvalda patienter. Dessutom hinner hon med gymet och diverse kurser i blomsterarrangemang och dylikt. Jodi är mycket förtjust i sina vardagsrutiner som är mycket förknippade med Todds välbefinnande. Jodi och Todd har ganska olika bakgrund. Jodi har universitetsexamen medan Todd hoppade över studierna för praktiskt arbete. Han har dock lyckats ganska väl.
Men så sakteliga smyger sig en obehaglig känsla på läsaren. Kanske är det inte så helt ändå mellan Jodi och Todd? Den första passionen är naturligtvis ett minne blott men därutöver?. Båda är duktiga på att spela ett spel och leka civiliserade vuxna människor medan det pyr och jäser på insidan. Jodi har ett starkt vapen och det är tystnad och förträngning. Visst vet Jodi att Todd har affärer vid sidan av? Hans utekvällar med grabbarna är dåliga ursäkter.
Men nu vet båda två att något är annorlunda ; något som kanske ingen utav dem egentligen vill. Unga Natasha är inget mindre än en naturkatastrof. Todd är naturligtvis helt maktlös; han har ju hjärnan i byxorna som någon uttrycker det.
Natasha är mycket målmedveten och går fram som en egoistisk ångvält.
Todd vågar inte tala klarspråk med Jodi som dock får information av Natasha och hennes far. Tillvaron rämnar - särskilt  för den strukturerade Jodi efter hand som hon inser vidden av det hela. "Hjälpen" kommer från oväntat håll...
A.S.A. Harrison har skrivit sin första och sista roman. Hon dog 2013 under arbetet med en ny psykologisk roman. Hustrun är oavlåtligt spännande och överraskande. Jag blev orolig för upplösningen en stund, men det behövdes inte. Den var oförutsägbar. Egentligen är Hustrun en litterär gestaltning av den österrikiske psykologen Alfred Adlers teorier om barndomens betydelse och av  mindervärdeskomplex, aggressioner och maktbegär i människors liv. Något som inte gör det hela sämre. Hustrun är verkligen en psykologisk roman, en relationsroman och en thriller. Hustrun kommer att filmatiseras. Nicole Kidman blir en utmärkt Jodi Gilbert.
Översättningen, som är gjord av Cecilia Falk, är inte helt u.a. Korrekturläsning?
Massolit förlag 2014 

Kaosutmaning 2.0

De bortglömda

Nu har jag läst en bok av Sara Blædel för första gången.
De bortglömda är titeln på den senaste boken av den danska deckarförfattarinnan och det är också den sjunde boken med kriminalinspektör Louise Rick i huvudrollen.
En okänd kvinna med ansiktet vanställt av en stor brännskada hittas död. 
Är det fråga om en olyckshändelse eller är det mord? Vem är hon? Varför är hennes otidsenliga kläder så slitna?
Frågorna hopar sig för Louise Rick och henne spaningsgrupp. 
Spåren leder så småningom tillbaka i tiden till en institution för utvecklingsstörda. Där gömdes barn med psykiska funktionshinder undan och glömdes i de flesta fall av sina familjer. På uppmaning av läkare och övrig personal.(Numera har man ju mera raffinerade metoder.)
Flera mord och försvinnanden skrämmer och förbryllar.
De bortglömda är en välskriven, mycket spännande roman som Sara Blædel med rätta fått många lovord för.
Jag tänker följa Sara Blædel och Louise Rick vidare. Bland annat för att jag är nyfiken på personen Louise Rick och hennes tidigare liv.
Boken är utgiven på Massolit förlag och översatt av Ninni Holmqvist

Läs mer om Sara Blædel  HÄR

Grannsamverkan

Buthler Öhrlund

d.v.s. Dag Öhrlund, svensk författare, journalist och fotograf och

Dan Buthler, dansk författare och civilekonom med inriktning motmarknadsföring och internet, debuterade 2007 med den uppmärksammade thrillern mord.net.
(Jacob Colt. 1)

Grannen (Jacob Colt. 4) kom ut 2010. Nu har den kommit i pocket.

Det är en fristånde fortsättning på  En nästan vanlig man (Jacob Colt. 2), 2008.

I september 2012 kommer den tredje fristående delen, Återvändaren. Förlaget är Massolit.

Grannen är i sina bästa stunder en otäckt spännande

katt- och - råtta - lek mellan kommissarie Jacob Colt och psykopaten Christopher Silfverbielke något påminnande om Sherlock Holmes hjärnkamp med professor Moriarty fast mycket råare och med

sado - masochistiska och brutala sexuella inslag.

Christopher Silfverbielke är ondskan personifierad. Han snortar kokain och ägnar sig energiskt åt död och förödelse. Han har en anteckningsbok med en att - göra lista över sina "åtaganden". 

Silfverbielke är ute efter hämnd och upprensning. Det finns alldeles för mycket av öldrickande, rapande white trash i träningsbyxor här i världen. 

Han är den granne ingen vill ha i sitt postnummerområde, står det utanpå boken. Men Grannens grannar förefaller både blinda och döva. Ibland är de precis lika korkade som Silfverbielke tycker att de är. 

Hans Ecker är Silfverbielkes f. d. kompanjon. Han sitter i fängelse på tio år.

Ingen blir mera häpen än han, när han plötsligt blir fritagen under en transport. Och det av en man som han trodde sig ha slagit ihjäl! 
Inom kort kommer han att tycka att fängelsevistelsen var rena himmelriket på jorden... 

Jacob Colt är lika sympatisk som Ecker och Silfverbielke är motbjudande. 
Och Jacob Colt är bekymrad. Vart har människors empati och naturliga spärrar tagit vägen?  Hur ska han och medarbetarna lösa härvan av obegripliga mord?
Jag tror att man skulle ha läst En nästan vanlig man först.
Kanske skulle ett och annat klarna då. Och del tre måste ju läsas. Annars får man ju inte veta vem som vinner till slut. Eller , jo. Men man kan inte vara alldeles säker...

Under ytan

Bara du finns (Massolit förlag) är
Jenny Holmbergs debutroman.
Jenny är journalist och teolog, född 1982.
Romanen handlar om människor och deras hemligheter; det de brottas med och det som finns under ytan.
Anna är högstadielärare, mamma till Benjamin som är tio år och mobbad i skolan. Olle bor i England sedan tio år. Han har en lika aningslös som eftergiven flickvän som är hans livboj i tillvaron. Det förflutna plågar honom.
Nike är en av Annas elever. Han driver runt och lånar husrum där han kan. Gunilla, hans alkoholiserade mamma, har misshandlat honom alltsedan han var liten.
Det finns flera väl dolda hemligheter i den här romanen som har ett kristet anslag. Det finns en myckenhet smärta i boken men det handlar också mycket om försoning.
Människor kan göra varandra mycket ont. Men lika ofta kan de vara varandra till hjälp och stöd. Människorna i boken skildras med värme och empati.
Bara du finns är en välskriven debut. Epilogen anknyter till prologen och ramar in berättelsen. Allt får inte sin förklaring - men när får det det? Alla dåliga relationer blir inte bra. Men så är det ju sällan i livet.
Kanske kunde man ibland strukit ner en smula. Men det är en marginell anmärkning.
Det ska bli intressant att läsa nästa roman signerad Jenny Holmberg.

Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

Sorry, not my bag!

Nej, 325 sidor slapstick- och situationskomik blir för mycket.
Även om Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom på Massolit förlag har sina poänger.
Israel Armstrong, rundnätt och tunnhårig bibliotekarie i manchesterkostym och brogueskor, ska bli uppsökande resursperson på ett ambulerande lärcentrum (bokbussbibliotekarie är ett föråldrat uttryck). Men vissa väsentliga komponenter saknas såsom till exempel 15 000 böcker.
Israel Armstrong har det inte lätt när han ska försöka kommunicera med den hårdföra befolkningen i Tumdrum på den nordirländska landsbygden.
Ted, den hetlevrade bokbusschauffören, har sting i högerkardan.
Och Linda Weiz i kortkort, chef för kultur, fritid och samhällstjänster livnär sig på smågodis och kanelscones eftersom hon aldrig har tid att äta lunch.
Israel Armstrong får sin boning i ett gammalt hönshus och känner sig allt annat än välkommen .
Fallet med de försvunna böckerna skulle med rätt rollbesättning och i rätt miljö kunna bli en underhållande komedi.

Israel Armstrong har för avsikt att återkomma. Hot eller löfte?

Auto da Fay

Franklin Fay Birkinshaw Davies Bateman Weldon Fox, aka Fay Weldon. Nu har hon skrivit sina memoarer,
Auto da Fay. Eller åtminstone om viktiga händelser i sitt liv från barndomen och fram till romandebuten 1967 med A Fat Woman´s Joke. Stilen är omisskännlig. Hon är vass, ironisk, lakonisk, satirisk, ibland sarkastisk och alltid lika underhållande. Även när det gäller smärtsamma upplevelser. Det märks att hon har händelserna på tidsavstånd. Fay Weldon är född 1931 och uppvuxen i Napier och Coromandel på Nya Zeeland företrädesvis med mamma Margaret, mormor Nona och bräckliga syster Jane. Bostäderna har varit många liksom männen, äktenskapen, böckerna, identiteterna och arbetena.
Fay lär sig tidigt att ta emot dåliga nyheter utan att röra en min. Hon har perioder i sitt liv när hon är ganska olycklig och i tidiga tonåren övervägde hon under en tid att ta sitt liv.
Familjen är skrivande på båda sidorna. Fay står tidigt upp för sina texter när de kritiseras i skolan. Hon försörjer sig senare framgångsrikt som författare till reklamtexter och så småningom skriver hon ett antal romaner, några novellsamlingar, två barnböcker och ca sextio pjäser.
Med det livet hon har haft i den familjen och med den släkthistorien så förstår man att hon skriver som hon gör.
Den mest kända romanen är En hondjävuls liv och lustar 1983; sv 1984). Hondjävulen var ett feministiskt inlägg i den jämställdehetsdebatt som idag ser något annorlunda ut.
En hondjävuls liv och lustar kommer nu ut i ny upplaga på Massolit Förlag tillsammans med memoarerna. Den har filmats med Roseanne Barr och Meryl Streep i huvudrollerna

Omslaget till trots

Johannes Källströms andra bok heter Offerrit: en annorlunda bok om besatthet.
Massolit förlag 2010.
Den första, Mörkersikt: annorlunda om kaos kom sommaren 2010.
I mars kommer pocketutgåvan av den.
Offerrit är en kuslig berättelse som tilldrar sig i en liten ort två timmar från Stockholm i nära anslutning till en stor skog. Antihjälten, den ilskne polisen Owe Tycho, kommer tillbaka till sin arbetsplats efter en längre tids sjukskrivning. Han blir snart indragen i en otäck härva av försvinnanden, overkliga händelser, omänsklig ondska, mord, ensamhet och rädsla.
Orten hotas av industrinedläggning och arbetslöshet. Det är adventstid. Snön och kylan har kommit ovanligt tidigt. Stadens starka kvinna, Svea Jakobsson, ska försöka genomföra en räddningsaktion och gjuta nytt mod i befolkningen. Och det är så det hela börjar.
Bibeln och Don Quijote är två ledmotiv liksom religiös fanatism och inte minst myter.
Olika verkligheter kan existera jämsides för den som har förmågan att se och höra.
Det lärde sig Johannes Källström när han som ung, otålig man reste i Afrika.
Offerrit är mycket spännande och skulle lätt kunna bli film. Jag kan inte låta bli att tycka om den koleriske Owe Tycho. Hans gode vän prästen CG är också sympatisk om än feg. Det är han som är Sancho Panza. Kvinnorna i boken är mera problematiska. De lever inte riktigt.

Författarrösten är mycket sympatisk och Johannes Källström tycks ha en hälsosam distans till sig själv vilket inte är helt vanligt hos män i 39 - årsåldern.
Hälften av arvodet för varje sålt exemplar av Offrerrit går till Diakonias verksamhet i Västafrika.
Det är inte så vanligt det heller!

Läs mer om Johannes Källström HÄR

Nirvanaprojektet

Nirvanaprojektet av Stefan Tegenfalk är en direkt fortsättning på Vredens tid.
Den är också del två i en trilogi. Tredje delen, Den felande länken, kommer 2011 på Massolit förlag.
I Nirvanaprojektet problematiseras den berättelse som byggt upp i Vredens tid.
Det är fortfarande ett väldigt spännande, välkonstruerat och svindlande tankebygge.
Jämfört med Vredens tid blir det kanske lite forcerat här och där och en eller annan piruett hade kanske kunnat strykas. Stefan Tegenfalk säger i en intervju att han inte är så intresserad av kärleksromaner och poesi. Och det märks. Jonna de Brugges kärlekshistoria känns konstruerad och känns som härtill är jag nödd och tvungen.
Samarbetet mellan den rutinerade Walter Gröhn och Jonna de Brugge utvecklas däremot ytterligare. De är - för att tala med Anne på Grönkulla - besläktade själar.
De tekniska beskrivningarna är fascinerande. Mördarmaskinen Mjasník har en inbyggd spioncentral i sin MacBook. Kartläggningen av mobiltelefontrafik får en att rysa och tänka på kartläggning av människor i allmänhet. Finns det något som är privat längre?
Man ser fram emot del tre. Hur ska det gå för utredarna, den botfärdige rövaren, den iskalla hjärnan bakom kapningen av värdefull forskning och poliserna som halkar på gränsen till kriminalitet. Kraven är höga på del tre, Den felande länken.
Men man kan har anledning att hoppas att upplösningen blir lika spännande som de första två delarna i trilogin

Intressant debutant

En riktigt spännande, välgjord bladvändare av debutanten
STEFAN TEGENFALK på nystartade
MASSOLIT FÖRLAG - Vredens tid - del 1 av tre.
Det 2, Nirvanaprojektet, har redan kommit ut.
Del 3, Den felande länken, kommer under 2011.
Huvudpersonen i Vredens tid, Walter Gröhn, är en garvad polis strax under sextio. Han har diverse egenskaper gemensamt med Gunvald Larsson, Frost, Morse, Wallander och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson. De tvekar inte att ta till okonventionella metoder när så erfordras, är intelligenta utredare och en pest för sina överordnade.
Jonna de Brugge, rejäl överklassflicka i Porsche, är Gröhns unga, smarta, snygga medarbetare; intelligent, framåt, orädd och
hängiven sitt arbete.
Den rafflande storyn är komplicerad och välkomponerad, och Stefan Tegenfalk tappar varken fokus eller trådar.
Tempot är välgörande långsamt; utredningarna går framåt, står stilla eller ser ut att vara på fel spår. Man får en känsla av det är så här det går till.
Tidsmarkörerna är många och handlingen är väl placerad i tid och rum, nutidens Stockholm. Synen på polisen är nyanserad. Det finns bra, dåliga och riktigt dåliga poliser.
Rättssystemet som sådant lämnar en del i övrigt att önska. Alla bovar får inte sitt straff, trots att skulden är solklar. Men det är ju ingen nyhet.
Jag tycker att Vredens tid har en hel del gemensamt med Den döende detektiven av Leif GW Persson - långsamheten, trovärdigheten, noggrannheten och det lediga språket
Leif GW:s humor är mera drastisk medan Tegenfalk använder finare medel.

Synd att Vredens tid inte fått ett snyggare omslag.