Jorden är vårt hem

Edita Morris, född Toll, tillbringade en del av sin barndom hos mormor i Gualöv utanför Kristianstad. Resten av tiden blev det Stockholm. Hon var ganska egensinnig redan ifrån början och den första självbiografin, Tvångströjan, börjar helt brutalt "Fan! Det stinker!" Kokerskan har bränt vid steken. Klassmedvetandet finns tidigt med. Hon får inte leka med arbetarungar och hon förstår inte varför. Bönder är inte mycket bättre än arbetare. För någon månad sedan kom det ut en innehållsrik biografi om Edita Morris, Jorden är vårt hem. Författaren Edita Morris och hennes tid skriven av japankännaren Monica Braw. Edit ser bra ut, är tämligen välbeställd och blir populär i innekretsarna i Stockholm. Hon gifter sig med Ira Morris, son till ambassadören Ira Nelson Morris. Ira Morris är väldigt förmögen. De får en son, Ivan, som blir Edits ögonsten och hon hans. Vilket dock inte hindrar att han skickas till olika internat. Edita Morris har alltid rest mycket och nu har hon fått en reskamrat.  Hon har en affär med konstnären Nils Dardel, som ofta förekommer i makarna Morris franska hem Nesles. Makarna Morris lever ett rörligt liv i alla avseenden. När sonen Ivan kommer hem och berättar om atombombens förödande verkningar i Hiroshima känner Edita Morris att något måste göras. Ira och Edtia Morris reser till Hiroshima för att se med egna ögon. Resultatet blir att de bygger Tröstens hus, ett vilohem för de överlevande, särskilt då de s. k. hibakusha som diskrimineras av sina egna landsmän. Ira och Edita Morris åtnjöt ett högt anseende i Hiroshima. Edita blev också som första kvinna i världen hedersmedborgare i Hiroshima. Edita Morris började på Dardels uppmaning att skriva romaner. Men det var först när hon skrivit Hiroshimas blommor 1959 som hon slog igenom med besked. Boken tilldelades Albert Schweitzer Prize for Humanitarianism 1961. Den har blivit såväl opera som film och översatts till 39 språk. Pengarna som drogs in på boken gick till engagemanget för Hiroshima. Ira Morris dog 1972 och det blev rena katastrofen för Edita M. Sonen Ivan dog också under 70 - talet. Edita Morris levde till 1988.
Monica Braws biografi känns ibland lite rörig. Hela samtiden ska ju med. Dessutom får jag en känsla av att Monica Braw inte är helt förtjust i sin huvudperson. Hon har också en del att invända mot Edita Morris och de faktauppgifter hon lämnat. Men jag har fått veta mycket jag inte visste tidigare om Edita Morris som stod långt åt vänster men levde som en kapitalist. Ännu mer fick jag veta om Ira Morris som här fick träda fram ur skuggorna. Och det är intressant att läsa de båda självbiografiska böckerna Tvångströjan och Sjuttioåriga kriget också.

Just nu läser jag

Lars Vargö, fil dr i japanologi, har skrivit en biografi om den japanske 1600 - talspoeten Basho som var fåglarnas, blommornas och månens poet och anses vara haikuns fader.
Och så ska jag börja läsa Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Han berättar om sin morfars och mormors kärlekssaga med otro och svartsjuka. Mormor var gift med Sven Stolpe, men hon inleder en kärlekshistoria med Olof Lagercrantz

Monica Braws bok om Edita Morris, Jorden är vårt hem tar sin rundliga tid att läsa. Den är ordrik och aningen rörig, men mycket intressant. Jag kände i stort sett endast till att Edita Morris var ofantligt rik och att hon blev världsberömd för sin bok Hiroshimas blommor och att hon och hennes man, Ira Morris, hjälpte dem som fallit offer för atombomben.

På önskelistan

Här är två böcker som jag ska försöka skaffa mig. 
Japanska tecken i tiden (1994) är skriven av författaren och forskaren Monica Braw, som arbetat i Japan i femton år. Som medförfattare har hon Hiroko Kimura som sattes att lära kalligrafi när han var tre år och gjorde sitt gesällprov vid sju! "Tillsammans har de utforskat det japanska skriftspråkets historia, sociologi och estetik - för första gången på svenska" står det på bokens baksida 

Inspiration från japanska trädgårdar av Christa Holm i Natur och Kulturs gröna serie 1996. Christa Holm tycker att vi ska närma oss den förfinade japanska trädgården med ödmjukhet. Vi ska inte försöka plagiera den japanska trädgården utan hämta inspiration och idéer. "Japan drabbar en med stor kraft - det är många utlänningars gemensamma upplevelse. Det betyder inte att man gillar allt man ser, men man blir nyfiken," säger Christa Holm i sitt förord.

Starka kvinnor i Japan

Monica Braws senaste bok handlar om några starka kvinnor i Japan. Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt är titeln.
Den kompletterar hennes tidigare bok om Japans historia, Trollsländans land (ett gammalt namn på Japan). När den var klar tyckte hon att det saknades något  och det var kvinnorna. Nio kvinnor från kejsarinnan Komyo på 700-talet till   sångerskan Misora Hibari, som levde till 1989. Alla har de haft stor betydelse i Japans historia - och är fortfarande kontroversiella.
2011 reste Monica Braw till Japan för att besöka de platser där kvinnorna levt och verkat. Så besökte hon till exempel den lilla undanskymda gravplats bakom templet i Anyoin där Hojo Masako, nunna och shogun, fått sitt sista vilorum efter ett stormigt liv med många klanstridigheter.
Hon var hustru till Japans förste shogun, Minamoto Yoritomo. Efter hans död var det hon som i praktiken tog upp hans fallna mantel och när sonen Yoriie fick makten var det hon som fick se till att styra.
En annan kvinna, Hosokawa Gracia, var kristen och gift med en samuraj; Kasuga No Tsubone var amma i en högt uppsatt familj, vilket var en väldigt viktig post.
Det gällde inte bara att föda barnen lekamligen utan också att sköta karaktärsdaningen. En annan kvinna är feminist (inspirerad av Ellen Key!); åter en annan pionjär inom skolans område.
Kusumoto Ine blev den första att utöva västerländsk läkekonst. Hon var dotter till en tysk man och en japansk kvinna.
Kejsarinnan Komyo Kogo var inte bara mäktig. Hon var god också och en utmärkt sjuksköterska. Bland allt annat utformade hon de första nunnetemplen som sedan blivit viktiga inom buddhistisk tradition
Min speciella favorit bland kvinnorna är naturligtvis Murasaki Shikibu. Hon var författarinna och skrev berättelsen om Genji, världens första roman, och en dagbok. Hon satt i templet Ishiyamadera och skrev och tittade ut över Biwa - sjöns vatten.  
Dagboken tillkom efter det att Murasaki Shikibu blivit hovdam hos kejsarinnan Shoshi, efter Berättelsen om Genji. Dagboken är inte en regelrätt dagbok utan mera en sammanställning av minnesbilder.
Monica Braw öser ur sin kunskaps outtömliga brunnar. Varje porträtt sätts också
in i sitt historiska sammanhang. Jag blir glad av dessa nio nya bekantskaper. Ja, åtta då, Murasaki Shikibu och jag känner varandra sedan tidigare...

Tecknet för kvinna

-.

Heike monogatari

Monica Braw, fil dr i japansk historia och författare, skriver i en understreckare om en engelsk nyöversättning av Heike monogatari
från 1200 - talet, ett av den japanska litteraturens stora verk. Översättningen är gjord av professor Royall Tyler från Australien.
Han har tidigare översatt ett annat klassiskt japanskt verk, Berättelsen om Genji (Genji monogatari av Murasaki Shikibu från 1010.
Berättelsen om Heike är ytterst levande i Japan. Den har påverkat annan litteratur, konst, teater, manga och animé. 
I Japan är detta en moraliserande berättelse om grymhet och övermod som får sitt straff. Varje människa får stå till svars för sina gärningar när underjordens härskare, Enma, kommer för att hämta henne i sin vagn.
Berättelsen om Genji finns på svenska. När kommer en svensk översättning av Heike monogatari?

Monica Braw har också skrivit en understreckare om verklighetens siste samuraj, Saigo Takamori

Omatsu - en gatusångerska

Under 1870 - talet växte det fram en sorts populärlitteratur i Japan motsvarande ungefär vår tids chic - lit. Den handlade ofta om farliga kvinnor och hade ursprungligen en verklig händelse som utgångspunkt.
Dokufun, d.v.s. den farliga kvinnan står utanför samhället och utgör en fara. 
Bestsellern Gatusångerskan Omatsus äventyr har däremot ingen verklig händelse i botten, men är utrustad med många rafflande ingredienser och ger dessutom en kulturhistorisk bild av Japan i brytningstiden mellan shogunatet som tog definitivt slut 1886, och Meijiperioden.

Omatsu är kastlös, en hotfull ickemänniska. Hon är osedvanligt vacker och har lätt att förvrida männens huvuden
Den blev sin upphovsmans, Hikosaku Kubota (1846 - 1898, enda stora framgång. Först gick den som följetong i en tidning. Sedan kom den ut som bok i tre delar. Och nu är den översatt till svenska som enda främmande språk. Ellerströms är förlaget. Översättning, inledning och noter: Ulla Frid, Staffan Lindström, Eiko Nordlander och Marie Söderberg, japanologer vid Stockholms universitet och Japaninstitutet på  Handels. 
Boken är också illustrerad med träsnitt
Läs Monica Braws intressanta artikel om gatusångerskan Omatsu  HÄR

Haru wa akebono

Kuddboken har kommit på svenska. På Ellerströms lilla ambitiösa förlag.
I förtjänstfull översättning av Vibeke Emond.
Tidigare är den engelska översättningen från 1967,
The Pillowbook av Sei Shonagon av svenskättlingen Ivar Morris mest känd.

Den okända hovdamen Sei Shonagon (pseud.) levde troligen 996 - 1017 vid kejsarens hov i Kyoto under Heiantiden 794 - 1165.
Hon hade ett starkt behov av papper och penna. Om hon var ur humör av något skäl behövde hon bara sätta sig att skriva så kom hon i jämvikt igen. Hon skrev om många olika ämnen, hovets seder och bruk, kläder, hon beskrev olika personer och hon gjorde listor. Non listade förargliga saker, saker som hon tyckte mycket om och eleganta saker. Sei Shonagon har i hög grad bidragit till den historiska och kulturhistoriska kunskapen om denna tid. Monica Braw, fil dr i historia och författare, har anmält Kuddboken
i SvD. Hon avslutar: ..." människor är sig mycket lika överallt, alltid."
Haru wa akebono är inledningsorden till Kuddboken In spring it is the dawn... (Ivar Morris)
Det blir många fler ord på svenska.

Mitt japanska projekt

På läsbordet just nu (bland allt annat):

Monica Braw, Trollsländans land. Japansk historia
Kaj Falkman, Den japanska hemligheten
Hiroshige

Japan i våra västerländska hjärtan av Monica Braw

Understreckare 2009-11-26

Karl Steinick om Trollsländans land

Understreckare 2010-10-26